Från Newsmill: Ehwa Lindström om Trakasserier i kulturbranschen...

Ehwa Lindström om Trakasserier i kulturbranschen

Det tysta drevet mot Unni Drougge är ett demokratiproblem

Publicerad: 2010-10-25, Uppdaterad: 2010-10-25

 "Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet". Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media?" 

Ehwa Lindström är journalist.

Det sägs att ett samhälle med en fungerande demokrati bygger på att det finns sanningssägare. Det krävs människor med stort mod och känsla för vad som är rätt och fel.

Att avslöja oegentligheter inom det företag eller den bransch man verkar inom kallas whistle blowing (att blåsa i pipan) och som uppgiftslämnare är du till stora delar skyddad i lagrummet. Detta handlar oftast om konkreta brott och uppenbar korruption som lätt går att bevisa genom dokument och datafiler. Hedervärt på alla sätt men kanske allra mest hjältemodigt när det leder till radikala förändringar som i fallet där undersköterskan Sarah Wägnert uttalade sig om vanvård på ett sjukhem i Solna, något som skulle leda till en förändring i socialtjänstlagen - Lex Sarah.

 Att granska och våga kritisera politiska makthavare är enkelt och relativt ofarligt. Sådant kan leda till journalistpriser och guldspadar. Alla hyllar den som kan vända upp ett ruttnande lik som gömts i den politiska dyn.

Att ge sig in på att dragga lik i medie- och kulturelitens dynga är en helt annan sak. Under gyttjan finns förgreningar som aldrig anas från ovansidan, med undantag för de årliga backanalerna under bokmässan då den opinionsbildande gräddan kan ses omslingrade i gyttjebad i stadens barer och hotellsviter. Där sitter kultureliten i knät på varandra inför öppen ridå, obesvärat hånglande, bokstavligt och bildligt talat. Vågar vi gissa att detta fraterniserande även pågår under under ytan även till vardags? Tanken är inte långsökt.

Så vad händer om man ändå ger sig i det kamikazeprojekt som det innebär att gå med draggen över kulturelitens grumliga kärr? Svaret är obehagligt men enkelt; man riskerar att fastna i det snår av hala och slingriga undervattensrötter som utgör själva rotverket i skogen av näckrosor och dyblad.

När Maja Lundgren kritiserade kulturetablissemanget i sin roman Myggor och tigrar så blev det med all önskvärd tydlighet känt vad som händer den som hädar. Debatten som följde genomsyrade kultursidorna under nästan hela året (2007). Den stora morgontidningens kulturchef gick så långt att hon stämplade Maja Lundgren som "psykiskt instabil". Ett påstående som fick vingar - eller ska vi säga gälar? - och som frodades i det övergödda träsket. Personer med makt nog att starta ett medialt drev blev antastade i boken och detta lät sig inte göras med mindre än att Maja Lundgren skulle omyndigförklaras.

"Crazy making" är ett begrepp som ibland används i diskussioner kring mental misshandel. Det innebär att man bland annat påstår att den utsatte bara inbillar sig de orätter som begås och i värsta fall kan detta leda till att den misshandlade börjar tvivla på sina egna sinnen. Kanske är crazy making det mest effektiva av alla förtryck eftersom den är så svår att definiera eller ens identifiera. Klassiska härskartekniker som känslomässig utpressning, skrämseltaktik, förlöjligande och ren utfrysning är andra delar av denna typ av terror som på ytan är osynlig men som under samma yta består av ett kluster av väl uttänkt strategi för att förgöra någon som blivit för farlig och svårhanterlig.

Ändå vill vi inte se. Den mobbning som vi aldrig skulle acceptera på våra skolor eller arbetsplatser pågår inför publik på dagstidningarnas debatt- och kultursidor medan vi själva följer diskussionerna på bekvämt avstånd med morgonkaffet och den trygga havregrynsgröten. Civilkurage gör sig bäst framför åskådare och hemma vid köksbordet finns ingen publik.Unni Drougge står näst på tur till avrättningsplatsen. Hon har i sin nya roman "Bluffen" varit modig och dumdristig nog att ge sig ut på kultursavannen med elefantbössa. I kikarsiktet finns herrar Jan Guillou och Leif GW Persson och det är ingen nådig ammunition som avlossas. Det är ingen hemlighet att Drougge befunnit sig i ringen med dessa elefanter förr men den här gången har kolosserna valt en annan strategi än att krossa denna älvlika valkyria under fotsulorna. Denna gång heter vapnet tystnad. Aktiv tystnad.

Unni skriver den 23 oktober i sin blogg:

"I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd."

Vidare skriver Unni:

"Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod." - - - "De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder."

Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet".

Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media? Opinion sägs grundas på det sociala klimatet men om det är medias skildring av detsamma som gäller så kan man fråga sig vad som är hönan och ägget.

Hade jag inte varit så väluppfostrad och finkänslig som jag är så hade jag sagt rakt ut att jag känner mig rövknullad. Nu får sammanfattningen bli en annan.

Sanningen spottar oss i ansiktet: förmågan att stå upp för det du tror på kan kosta dig både anseende och pengar och du riskerar också att stå ensam i stormen trots att du trott dig vara omgiven av stöttande personer. För att alla ska höra när du blåser i visslan så krävs förstärkning, medier att nå ut i och framför allt andra orädda människor vid din sida. Blir du tystad av den eller de som bestämmer den mediala agendan så kvävs dina toner i det vakuum du tilldelats.

Ehwa Lindström (1 artiklar)

Störta de korrumperade medialedarna som undanhåller oss kultur och information...

Unni Drougge skriver i dag om något fruktansvärt hemskt. Hon skriver om den utbredda korruptionen inom media. Sveriges "fria media" som vi är så stolta över.
Dessvärre tycks hon ha rätt. Om det handlar hennes nya bok Bluffen som gick under arbetsnamnet En författares död. Och nu är boken stoppad! Hur småaktigt är inte det?
Ett antal maktgalna personer involverade i varandra äger alltså media. Det såg vi i samband med Gömdaskandalen och det ser vi nu. Det är precis så illa som vi befarade. Jan Guillou tar sig friheten att ljuga om mig i sina memoarer och om Unni närhelst han får chansen. Själv stoppar han hennes bok med de medel han och Piratförlaget har. Botten!
Det enda som kan rädda Sverige är bloggosfären. Jag citerar därför Unni i sin helhet både här och på bokbloggen. Gör något ni som kan. Sprid budskapet, starta trådar på Familjeliv och Flashback. Störta de självgoda mångmiljonärerna som blåser vanligt folk på information vi har rätt till. Det hindrar inte att vi kan läsa både Marklund och Läckberg så att miljonerna rullar in till Guillou. Men stryp för allt i världen inte de obekväma författarna. Tillåter vi korrumption inom media har vårt land ingen framtid. Så allvarligt är det.

Unni Drougge:
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1 Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.
Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.
Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.
Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?
Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd.

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.
Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2 Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.
De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

“Du är så stark”, får jag jämt höra. “Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?
Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.
Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

Tonchi Percan: Kronprinsessan

Tonchi Percans bok ”Kronprinsessan” är ett snabbtecknat men grundligt porträtt av svensk politiks kanske mest intressanta person just nu. Maria Wetterstrand är språkröret som tagit svenska folket med storm och skulle ha blivit minister om de rödgröna vunnit valet. Så blev det inte och nu ska hon avgå. Längre än nio år sitter inget språkrör i miljöpartiet. Vad det innebär för Maria Wetterstrand, mer än att hon sitter kvar som riksdagsman, vet ännu ingen. Själv säger hon att hon håller alla dörrar öppna.
Boken ”Kronprinsessan” sätter henne på den så kallade kartan. Läsaren får lära känna en schysst helylletjej utan later och så kallade lik i garderoben. Det är ingen tvekan om att hon kan gå hur långt som helst.

Det är förlaget som har beställt boken, visar det sig. Och valt en av landets bästa journalister att skriva den. Maria Wetterstrand får inte ens chansen att säga nej. Hennes enda val är om hon vill medverka eller ej. Det gör mig först lite tveksam. I min journalistiska värld är det otänkbart.

Jag får emellertid möjlighet att fråga Maria Wetterstrand själv om saken och hon har uppenbarligen känt sig trygg med Tonchi Percan. 

- Han kom till oss och sa att han ville följa mig i olika sammanhang. Han hade i uppdrag att skriva en bok om mig. Antingen gjorde han det och fick prata med mig eller så gjorde han det ändå. Jag bad mitt pressfolk känna av vad det rörde sig om och fann att han var okej. Då gjorde vi bedömningen att det bästa var att hjälpa honom.

När boken kom ut gjorde Maria Wetterstrand ett utspel som kunde uppfattas som att hon tog avstånd från boken.

- Det var viktigt att klargöra att boken inte hade kommit till på mitt initiativ. Det var mest det jag ville synliggöra. Jag har inte hunnit läsa den men jag lät mig närstående personer titta på den innan den gick i tryck. Såvitt jag förstår är den hyfsat korrekt och väldigt positiv. Och det är ju roligt.

Maria Wetterstrand är alltså nöjd med resultatet och då är allt frid och fröjd. Boken är till stor del berättelsen om hur personporträttet kom till. Man får följa författarets tankegångar. Hur ska hon ha det, undrar han. Kommer hon att ställa upp? Under tiden intervjuar han folk i hennes närhet. Gamla pojkvänner berättar liksom kollegor, släkt och vänner samt journalister och politiska motståndare. Allt medan Tonchi Percan gör ett gott journalistiskt hantverk. Det märks att han tycker om sitt intervjuobjekt vilket är själva grunden för ett gott personporträtt.

- Hon var en utmaning, säger han vid ett senare tillfälle.

Tonchi Percans metod att skriva personporträtt på en offentlig person är onekligen intressant. Det handlar, som sagt, nästan lika mycket om hans egna tankegångar, iakttagelser och eget gräv som om intervjuobjektens berättelser. Det blir de många fristående avsnitten som väl sammanbundna tecknar människan.

Tonchi Percan går på djupet i Maria Wetterstrands barndom och uppväxtår utan att tränga sig på för mycket. Han håller sig på respektfullt avstånd när det gäller privatlivet, man och barn. Man får i stället följa henne mot bakgrund av intressanta historiska skeenden i Sverige som miljöpartiets tillblivelse och kärnkraftsomröstningen 1980. Likaså får man god inblick i det politiska livet idag inklusive riksdagshusets billiga intriger. Författaren till och med avslöjar den korrupta krossa-Maria-kampanjen som bedrevs före valet inom smutsmedia.

I några kapitel diskuteras Maria Wetterstrands utseende. Upprinnelsen är ett uttalande av ledarskribenten Annika Ström Melin på Dagens Nyheter som ska ha sagt att Maria Wetterstrand ”är den första politiker som inte använder sig av sin kvinnlighet”.

Tonchi Percan går loss i frågor som om hon använder mascara och i så fall när, varför hon går klädd i byxor och aldrig i kjol och varför har hon håret uppsatt. Han låter dessutom vännerna berätta att hon som barn var kortklippt och tuff, gick i lappade jeans och avstod från nagellack. Systern har utsläppt hår, skriver Tonchi Percan. Hon är kvinnligare.

Jag kan inte låta bli att undra hur samma diskussion hade sett ut i ett porträtt av Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt. Hur ser över huvud taget bilden av en riktigt manlig man ut vid sidan av den i kostym? Skulle någon komma på tanken att fråga Carl Bildt varför han inte då och då framträder orakad, klädd i brynja över ludet bröst och med vax i håret? Det är ett sidospår eller kanske kuriositet men samtidigt lite märkligt att Maria Wetterstrand ska behöva förklara att hon väljer långbyxor och uppsatt hår för att det är bekvämt?

”Kronprinsessn” är sammantaget en trevlig och tämligen heltäckande bok om en ung kvinna i karriären. Den är ett tidsdokument, en intressant ögonblicksbild kring valet 2010. Fortsättning följer kanhända. Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna.

- Socialdemokraterna är minst tre gånger större än miljöpartiet och utsikterna för Maria Wetterstrand ska bli statsminister är små, skriver Tonchi Percan i slutet av boken. Samtidigt vet man aldrig. Konstigare saker har hänt. Maria har framtiden för sig och kommer antagligen att slå oss alla med häpnad. Det finns därför all anledning att läsa boken.
Monica Antonsson

Läs om boksläpptet här.

Ge Eva Gabrielsson minst hälften av pengarna. Bums!

Åter igen läser vi om Stieg Larssons formidabla boksuccé och alla pengar den inbringat till pappan och brodern. Själv vänder han sig antagligen i sin grav över arvstvisten som gjort hans sambo och livskamrat lottlös. Hon är stolt. Hon har tackat nej till 20 miljoner. Inga småsmulor från den rike mannens bord. Rätt ska vara rätt.
Och nu har pappan och brodern fullt upp med att skänka nådegåvor till organisationer som verkar i Stiegs anda. Så sött...

Vad är det för trams?
Sätt åtminstone halva beloppet - 73 miljoner - på ett konto i Eva Gabrielssons namn. Ge henne pengarna vare sig hon vill ha dem eller ej. Låt henne göra vad sjutton hon vill med dem.
Allt annat är för lite. 
Särskilt om far och bror vill komma till himlen när den dagen kommer. Fast frågan är om de törs träffa Stieg efter all snikenhet?

Expressen:
De har tjänat 146 miljoner på Salander

Bolaget som förvaltar Stieg Larssons litterära arv omsatte 206 miljoner kronor enligt den första årsredovisningen.
Bokförsäljning och rättigheter har betalat sig långt över förväntan, enligt succéförfattarens bror Joakim Larsson.
- Det har kommit in väldigt mycket pengar i år, mycket mer än vad vi hade räknat med, säger han.
Expressen har tagit del av den första årsredovisningen i Moggliden AB, det bolag som förvaltar det litterära arvet efter succéförfattaren Stieg Larsson.

Pengar för rättigheterna
Hit kommer pengar från deckartrilogins försäljning i en lång rad länder, samt rättigheter från filmer och böcker. Framgångssagan väntas fortsätta då Hollywood just nu spelar in sin egen filmversion av "Män som hatar kvinnor".
Årsredovisningen omfattar perioden från 3 november 2008 till och med 30 april 2010. Under perioden har man omsatt över 206 miljoner kronor, med ett resultat efter finansiella poster på drygt 202 miljoner.
En stor del, 56 miljoner kronor, har försvunnit i skatt och resultatet blir därför strax under 146 miljoner.
- Det är både böcker och filmer men det är ju böckerna i huvudsak som gör det, säger Joakim Larsson.
Bolaget drivs av brodern och Stiegs pappa Erland. Av vinsten har de delat ut två miljoner kronor till organisationer som verkar i "Stieg Larssons anda".
Läs hela artikeln här.

Ernst Brunner: ”Anckarström och kunga­mordet.

Jag hör till dem som har grottat in mig i historien om Anckarström och skulle ha kunnat skriva en bra historia på det. Jag delar dessutom Brunners uppfattning om att den allmänna bilden av Anckarström är helt fel. Annika Widebecks reportage på TV4 i morse var absolut strålande. Det här är oerhört intressant!

DN skriver: Ernst Brunner:

”Anckarström och kunga­mordet. Historien i sin helhet”­

Publicerat 2010-10-12 11:06

I sin nya bok följer Ernst Brunner ­mannen som mördade Gustav III – Jakob Johan Anckarström. Med stor sannolikhet har Brunner skrivit årets julklappsbok för historie­nördar, skriver Lars Linder.

Polisarbetet efter mordet på Olof Palme var undermåligt. Varken mordplats eller kvarter spärrades av, spår utplånades och mördaren försvann i mörkret. Utredning pågår än.
När Gustav III sköts på Operan nästan två hundra år tidigare gjorde polisen allt rätt. Byggnaden och tullarna stängdes och mördaren kunde arresteras redan i gryningen.
Det där föranledde på 1980-talet en del ironiska betraktelser om att utvecklingen inom svensk polis inte precis gått framåt genom seklerna. Men när jag läser Ernst Brunners nya bok ”Anckarström och kungamordet”, förstår jag att det fanns en del säregna omständigheter som bidrog till att dådet 1792 kunde klaras upp så gesvint.
Järtecknen hade samlats sedan länge. Stora delar av adeln var hatisk mot kungen, särskilt efter det katastrofala kriget i Finland 1788–90, där en grupp officerare gjort öppet uppror. Tanken på ett tyrannmord var på allas läppar och Brutus var hjälten för dagen.
Något borde hända, måste hända. Ränker smiddes och polisens spioner hade ögon och öron överallt. Och mer än så – ska man tro Brunner, och det vill man ju gärna, så kände polischefen Liljensparre redan i förväg till vem som avsåg att hålla i vapnet. Mördaren hade i själva verket hans tysta stöd, bland annat för att Liljensparre var lierad med kungens bror, hertig Karl, som gärna såg Gustav röjd ur vägen.
”Historien i sin helhet” är bokens föga blygsamma undertitel, men så har Brunner också gått grundligt till väga. Han gräver djupt i personen Jacob Johan Anckarström och hans motiv och ger på 550 packade sidor en bild av förloppet som åtminstone för mig är delvis ny och överraskande.
De mesta vi tror oss veta om den slemme kungamördaren Anckarström bygger på nidbilder, tecknade av den kungliga propagandaapparaten. Genom att i efterhand framställa mannen som ett isolerat monster kunde man spela ner adelns roll – trots att den inför mordet faktiskt höll trupper beredda för en statskupp.
Anckarström offrades för att Karls polare i den stora konspirationen skulle kunna benådas.
Brunner tycks ha dammsugit brev, dagböcker och förhörsprotokoll. Han argumenterar aldrig, ändå formar sig hans historia till ett brett upplagt, sentida försvarstal för Anckarström (åtminstone för hans bevekelsegrunder). Mannen var på alla sätt snuvad och sviken av Gustavs regim och hade goda skäl att avsky den.
Den kungamördare som här träder fram i helfigur är en bildad man i takt med tiden, och som så många andra i de upplysta klasserna vid tiden för franska revolutionen engagerad för rättvisa och tankefrihet och mot enväldet. Personligen samtidigt asketisk och humorbefriad – just det stoff som attentatsmän och terrorister vävs av.
Brunners bild av Gustav III, å sin sida, är inte vacker. Han ser honom till stor del genom den upprörda adelns ögon, en självsvåldig monark som helst ägnar sig åt lek, självbespegling och homosexuellt färgade utsvävningar (där Anckarström faktiskt haft en egen plats som boytoy, en av kungens unga pager). Inte olikt en George W Bush på 2000-talet startar han med lögnaktiga förevändningar ett onödigt och skadligt krig, ljuger om förlusterna och förföljer dem som försöker säga sanningen.
Boken är inte en roman, som ­Bru­n­ners namn kan förleda en att tro, utan en historisk berättelse med bredd, tidsfärg och ett detaljrikt persongalleri (om också något skevt; kvinnorna är rena bifigurer). Författaren är närvarande främst genom sin säkra behärskning av språk och ton genom det väldiga stoffet.
Ändå är det inte enbart en läsfest Brunner bjuder på. Han har historikerns ambition att bygga under sin framställning, täta alla hål, och mängden av personliga, ekonomiska och geografiska fakta och omständigheter blir inte sällan övermäktig (och frånvaron av ett personregister därmed närmast katastrofal).
Kanske har det lite att göra med ett inbyggt trovärdighetsproblem. En vanlig historiker diskuterar öppet rön och fakta, Brunner rör sig med romanförfattarens allvetande auktoritet. Det är en friare position men också sårbar, hur han tolkat källorna kan ju ingen veta. För att övertyga läsaren pressar han in ­desto mer: brevcitat, jordbruksfrågor, stockholmiana. Inga påhitt här!
Han skriver återhållet, i ett slags dovt, förebådande tonläge som länge också kan kännas tröttsamt – men som i gengäld efter hand, när dramatiken tätnar, firar allt större triumfer. Inför själva mordet ökar tempot, strömmen av fakta och händelser får en riktning och man rycks med. I slutskedet har de parallellt återgivna skeendena kring Anckarströms mordförberedelser, adelns intriger, polisens spioneri och hovets maktspel tätheten och närvaron hos en riktigt god thriller.
Det gör också skildringen av arresteringen, förhören, fängelse­tiden och den slutliga avrättningen till en starkt påträngande läsning. Brunners nedtonade omsorgsfullhet blir här närmast grym mot läsaren, man förfäras men kan inte sluta läsa. Anckarström skulle lida. En iskall cell, vaknätter, spöslitning, halshuggning och stegling: ett barbariskt styckmord inför en hänförd publik.
Mycket i rättsapparaten har trots allt gått framåt sedan Gustavs dagar.
”Anckarström och kungamordet” är bitvis alltså en i dubbel bemärkelse prövande läsning – men för den sanne historienörden med viss säkerhet årets julklappsbok.

Lars Linder
lars.linder@dn.se

Den framgångsrike förloraren Carl David af Wirsén

Den framgångsrike förloraren Carl David af Wirsén

Carl David af Wirsén var Svenska Akademiens ständige sekreterare längre än någon annan – han var också kritiker, poet och maktmänniska. Få eller nya är de positiva omdömena om honom. Han lever kvar som poet med någon enstaka, fortfarande sjungen psalm. Men främst är han känd som rabiat Strindberghatare liksom motståndare till Heidenstam och Levertin.
Wirsén utövade makt, han skydde inga medel. Han var hatad och avskydd. Han var manipulativ och fursteslickare, hans främsta förtjänst blev att han såg till att Nobels testamente om nobelpris i litteratur hamnade hos Svenska Akademien att förvalta och utdela. Själv såg han till att ett flertal av hans egna (Wirséns) favoriter fick Nobelpriset, men han satte stopp för andra. Han stred också mot vissa författares inval i akademien.
Per Rydén är professor emeritus i litteraturvetenskap i Lund. Han har skrivit en rad böcker om Andrée, Heidenstam och Levertin m.fl.
Per Rydén:
Den framgångsrike förloraren. En värderingsbiografi över Carl David af Wirsén
Carlsson Bokförlag
Utkom 2010

Recension i Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet

Unni Drougge: Bluffen

Så du gjorde det till sist, Unni. Härligt! Njut av reaktionerna...

Jag hör och ser till min glädje att Unni Drougge väcker uppmärksamhet med nya boken "Bluffen" i vilken hon försöker ta livet av Jan Guillou och Leif GW Persson på Bokmässan i Göteborg. Åtminstone den förstnämnde. Med en insulinspruta.
Jag vet förstås inte om det är allvarligt menat eller ej. Jag har ännu inte fått tag i boken och alltså inte kunnat läsa den.
Men det är troligen inte allvarligt menat alls att döma av hennes fnissande uppsyn i TV i går. Det är troligen bara en kärleksfull snyting som tack för senast. Unni är trots allt en mycket empaisk person som har behandlats tämligen illa av de båda självgoda gossarna. Men inte ens den teorin har jag förstås något fog för.
Jag kommer att tänka på att Unni var med på PK-mötet i Stockholm när min bok "Sanningen om Gömda" diskuterades i januari 2009. Hon var en av de 12-15 personer som dröjde sig kvar sedan internet-tv-sändningen avslutats och strålkastarna släkts. Vi satt och småpratade till ett glas vin när vi plötsligt fick se Jan Guillou klappa till TV4-reportern Annika Widebäck. Med båda nävarna slog han till hennes båda axlar så att hon for baklänges och vi som satt blixtsnabbt duckade som inför en katastrof. Att Annika skickligt parerade attacken och därmed besparade den allsmäktige att rent av hamna hos polisen misstänkt för misshandel var inte hans förtjänst.
Unni gjorde ingen hemlighet av att hon satt inne med graverande info om såväl Guillou som hela den övriga förlagsvärlden. Hon sa att hon skulle skriva en avslöjande roman. Och här är den alltså. Det gläder mig oerhört. Mest för att jag tycker väldigt mycket om Unni. Hon är orädd och har civilkurage. Det gillar jag. Hon ringde mig när det blåste som värst kring Gömda-skandalen. Hon kallade mig whistle-blower och förklarade ett och annat. Hon stöttade fast hon inte behövde. Oförglömligt. Jag ska kasta mig över din bok, Unni, och väljer att knycka en recension ur Tidningen Kulturen då jag tror att just den recensenten - i motsats till flera andra - faktiskt har begripit sig på vad det handlar om.

Kolla DN:s recension. Den är ju jättebra och väldigt rolig!

Skrivet av Crister Enander 2010-09-24 kl. 00:00
Tidningen Kulturen
Litteratur: Unni Drougge, Bluffen
Allt är fejkat för Unni
Bluffen, Modernista
När dörrarna slås upp och de tusen och åter tusen besökarna förväntansfullt strömmar in på Bokmässan är branschfolket redan utfestade och en aning slitna. För deras del har denna Sveriges största firmafest varat i ett par dagar. Stanken av dygnsgammal fylla, döljande parfymer och rakvatten och ettriga deodoranter, och säkerligen en kvardröjande doftslinga av sängkammarrester och unkna lakan ligger tung och kvävande över mässhallarna.
Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är - på många sätt - bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer.
Litteraturen och dess företrädare förvandlas under några dagar till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.
När Unni Drougge på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin nya roman "Bluffen" så sker det just på Bokmässan. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. På en av alla dessa alldeles för många mässor jag varit satt Unni Drougge och pratade om sin debutroman i förlagets monter. Jag ställde frågorna om boken "Jag, jag, jag". Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Unni Drougge var knappt känt. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Unni Drougge litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.
Berit Hård har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig journalist. Nu är hon anställd på tidningen "Veckans OJ!", en skvallerblaska där inte ett ord är sant. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon har en glupande aptit på "one night" män som ska få den att stå tillräkligt länge för att sedan snabbast möjligast sparkas ut ur hennes liv och genast glömmas bort.
Berit Hård är på bokmässan för att fotografera så många kändisar hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer till vilka kan fogas insinuanta och osanna rubriker. Men när sedan Jan Guillou mitt där på mässgolvet på väg mellan två montrar utsätts för ett mordförsök - med en penna, även om det är en insulinspruta i pennform - dras hon in i en högst märklig härva av händelser. "Bluffen" är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Berit Hård. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.
När Unni Drougge skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxet med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarna och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte de så kallade finlitterära författarna som fångat Unni Drougges intresse. Det är de massmedialt kända, de som säljer i stora upplagor.
Så det är Leif G W Persson som slänger upp hundratusen spänn för att Berit Hård falskeligen ska låta påskina att hon skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta redan på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa roman, och gärna samla en massa ofördelaktiga fakta om henne. Författarens namn är - Unni Drougge.
Givetvis kommer invändningarna att lyda att Unni Drougge vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag "Bluffen" på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Jan Guillou eller Henning Mankell, Unni Drougge eller Leif G W Persson, Camilla Läckberg eller Liza Marklund.
Här skärskådas en mekanik, ett mönster.
Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Unni Drougge konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.
Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.
Unni Drougge synar bluffen. Rivigt, rått och rakt på rödbetan.

Jan Guillou sågar henne förstås.
I Sydsvenskan.
Jag undrar varför han ges tillfälle att kommentera det han anser är förtal. Det får man vanligtvis inte. Guillou förtalar mig (bland andra) i sina memoarer. Ingen har frågat mig vad jag tycker om det. Det ska jag liksom bara ta...

Tänkvärt hos Unni.
Hur är det med dagens författare? Vågar de ta fajten?

Missa inte boken om gangsterdrottningen Blondie

Jag har just läst boken Blondie av Birgitta Andersson som debuterat som författare vid 66 års ålder. Hon kan därmed lugnt lägga ännu en titel till en lång rad andra på meritlistan. Boken är välskriven - hon har 20 framgångsrika år som journalist bakom sig. Den är spännande, hisnande och dessutom ett viktigt samhällsdokument om 60- och 70-talens Stockholm. Framför allt är den ett närmast osannolikt personporträtt av Birgitta själv. Det är ett under att hon lever. Varken mer eller mindre. Än märkligare är att hon har ett så gott humör och inte är det minsta bitter.
Här kan vi verkligen tala om en överlevare.
En äkta och en väldigt trevlig sådan!

Bokförlaget Lind & Co:
Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.

Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.

Blondie är Birgitta Anderssons första bok.
"Denna bok är helt unik, Birgitta Andersson skildrar ett liv på så djupa nivåer att de flesta av oss inte anat att de finns. Och sedan hur hon mot alla odds tack vare sin härliga fräckhet når upp till ytan där man kan stå ut med livet."

Ur Birgitta Stenbergs förord:
Blondie av Birgitta AnderssonOm ett liv i fattigdom, förnedring, prostitution och fullständig utsatthet, berättar Birgitta Andersson osentimentalt och med kärv humor. Det är ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
(Birgitta Andersson är "Lärkan" i Stenbergs bok Rapport 1969)

Ur min artikel om Blondie i Allas Veckotidning nr 11:
"Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.
- Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus på Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt."

Se intervjuer med Birgitta Andersson:
Go'kväll SVT onsdag 13 januari
TV 4 Nyhetsmorgon lördag den 10 januari
Klipp från TV4:as kvällsnyheter lördag 10 januari
Om Blondie på förlaget Lind & Co
Blondies blogg

Birgitta är äldre än jag men vi gick i samma realskola. Eriksdalsskolan låg och ligger mellan Eriksdalshallen och Södersjukhuset vid Ringvägen på Söder i Stockholm. Bakom, mellan skolan och Årstaviken, ligger Tantolundens kolonistuguområde, där fyllgubbarna gärna samlades vilket fick rektorn att då och då ringa till polisen. De sökte kontakt med flickorna i skolan vilket med fog oroade skolledningen.

Uppe på Ringvägen fanns godisbutikerna som sålde kanderade äppleklubbor till oss skolungar när vi hade några slantar att handla för. Det mesta gick i ärlighetens namn till cigaretter. Vi tjuvrökte och var odödliga i största allmänhet som man var då.
Vi som kom från Vallentuna tog 4:ans spårvagn som snirklade runt halva stan men som tog oss ända till Östra station och roslagsbanetåget där. Hade vi bråttom var det 8:ans spårvagn och tunnelbana från Skanstull som gällde.

Det var en rätt märklig tid, när jag tänker efter. Det cirkulerade rätt mycket alkohol i Eriksdalsskolan vid exempelvis Lucia. Och vi var bara 13-14 år! Samtidigt det var obligatorisk morgonbön i aulan utom för oss som kom från Vallentuna och hade långt till skolan. Ett par gånger om året tvingades vi till gemensamt bad i baljor med tvål och rotborste, en kvarleva antar jag från fattigdomens och lössens dagar. Ett vanligt diskussionsämne på skolan var hur man lämpligast skulle göra abort på egen hand. Aborten blev ju faktiskt inte fri förrän 1975! 

Någon hade en mamma som visste hur man gjorde med hjälp av strumpstickor. En annan påstod att man kunde åka motorcykel på järnvägsspår för där skumpade så mycket att fostret skulle trilla ut. Annars var den vanligaste metoden ett rykande hett bad i kombination med mycket alkohol. Det hände i vår skola att tjejer pressade pengar av sina pojkvänner för det alkoholinköpet vare sig de var "på smällen" eller ej. Och ibland, om måndagarna, kunde ryktet gå att "Harriet" hade legat hela helgen i badet, varit skitfull och småningom aborterat. Då visste alla vad det var frågan om. Alla ville se om hon var medtagen och visa sitt deltagande. Man tror knappt att det är sant, när man tänker på det nu. Det var en helt annan värld.

Birgittas bok tar åtminstone mig tillbaka till 60-talet som i övrigt var så sorglöst. Hela världen låg öppen för alla. Och det gjorde den verkligen. Men det fanns alltså också en annan sida av saken, en sida som jag hade glömt dominerad av knark, smuts och misär.

Den som aldrig har känt stanken av en T-spritgubbe kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur de luktade. Det var som en blandning av stark ättika, kattpiss och djupt ingrodd smuts (jag tänker på kol och koks av någon anledning) fast mycket värre. Man visste var de brukade hålla till och tog följaktligen långa omvägar bara för att slippa stanken. Och om en T-spritgubbe kom ombord på spårvagnen steg man helt enkelt av vilket kanske säger en del om äckelnivån.
A-lagarna drack T-sprit på den tiden för att det var billigt. Efter några år denaturerades den med kräkmedel och blev odrickbar. Det är länge sedan nu. Därför hade minnet falnat. Något liknande den lukten finns helt enkelt inte längre.

T-spritgubbarna hade sina samlingsplatser. Ett tillhåll var Observatorielunden bakom Stadsbiblioteket. Ett annat var Björns Trädgård vid Medborgarplatsen. De flesta av oss såg dem på håll och mådde illa om vinden råkade ligga på därifrån.

Birgitta sålde sin 12-åriga kropp till äcklen. För några tior fick Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att hon skulle kunna kunna köpa sig ett och annat klädesplagg finare än dem hon i all sin fattigdom fått från Stadsmissionen.
Sånt hände runt omkring oss i vårt oskyldiga 60-tal. Jag minns några skolkompisar som följde med en äckelgubbe hem där på Ringvägen. Han ville att de skulle stå i ring runt honom när han låg på golvet och ... Som klimax på det hela skulle de kissa på honom.

De fick pengar, sprang till Åhléns och köpte sig varsin jumper. Åtminstone en av dem fick stryk när hon kom hem. Och jumpern åkte i soporna. Flickorna, som väl var i 13-års åldern, var i chock över vad de varit med om och gjorde, såvitt jag vet, inte om det. Men jag undrar hur det gick för Britten och några andra som började knarka och tog ut svängarna desto mer. När jag tittar efter i folkbokföringen ger dödboken det dystra beskedet att de inte lever längre.

På 70-talet kunde man ständigt läsa om ungdomar som dött av överdoser. Ofta på en skitig toalett någonstans i stan. Under flera år, känns det som, var varenda annonspelare en jättelik dödsannons i svart och vitt över ungar som hade knarkat ihjäl sig. Allt för att få stopp på vansinnet. Jag minns att jag, som levde i min skyddade förort, tyckte det var bra. Jag var aldrig på plattan. Jag såg annonspelarna - och knarkarna - genom fönstret på bussen. Birgitta levde i träsket. Hon hann skjuta i sig mer amfetamin än man kan tänka sig, innan hon faktiskt slutade knarka och gav sig själv ett liv. Jag är full av beundran.

Läs Blondie om ett människoöde mitt ibland oss. Birgitta berättar rakt och ärligt och utan förskönande omskrivningar hur det var och hur hon för över 30 år sedan lyckades bryta sig loss. Med samma humor och distans som präglar hennes person i övrigt skriver hon dessutom:

Detta är en sann historia - men ändå inte helt sanningsenlig.

I verkligheten var allt mycket värre.

I hennes fall stämmer det nog.

Och här är min artikel om Gangsterdrottningen Blondie i Allas Veckotidning 2010.
Rubriken har jag dessvärre glömt.
Återkommer om den när jag hittar klippet.
Trevlig läsning!

Birgitta Andersson, 66, är ett mycket trevligt lunchsällskap. Hon berättar om sig själv med humor och distans så skratten blir många. Så snart hon får chansen vänder hon på steken och börjar ställa frågor själv. Det går automatiskt efter 20 år som journalist. Hon är dessutom nyfiken av naturen.  

– Min man är fantastisk, säger hon om Lars som hon har varit gift med de senaste 25 åren.

– Han säger aldrig ett ont ord och borde ha medalj som står ut med mig.

Stolt berättar hon om gemensamma dottern Lina som hon fick vid fyllda 41 och som pluggar till psykolog. Med samma värme berättar hon om de två äldsta döttrarna, Susanne och Helene, som myndigheterna tog ifrån henne och som har vuxit upp i fosterhem. De är vuxna nu och har daglig kontakt med sin mamma. 

– Båda är födda på Hinseberg, säger Birgitta. Kvinnofängelset. Men vi hade det faktiskt ganska bra där. Alla mina medfångar stickade söta babykläder och gullade med flickorna.

Birgittas liv skulle kunna liknas vid ett teaterdrama i tre akter. De två första har hon avverkat. Den tredje är fortfarande är ett oskrivet blad. 

Någonstans i 35-årsåldern går skiljelinjen mellan första och andra akten. Det var då hon mot alla odds lyckades bryta sig loss från ett förflutet så långt ner på samhällsstegen att det känns overkligt som en film. Det är ingen tvekan om att hon har gjort en alldeles enastående klassresa.

Om det handlar debutboken "Blondie" som onekligen är ett spännande tidsdokument men även en mycket smärtsam personskildring.

- Det var eländigt redan från början, säger Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.

- Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt.

Hur torftigt det än var så kom Maja att trofast stå vid Birgittas sida så länge hon levde. Ändå hade hon själv inte mycket till plattform att stå på. Hennes mamma var kanhända något lösaktig. I vilket fall som helst så födde hon flera oäkta barn bakom en sten i skogen. De flesta hamnade i kärret. Bara Maja fick leva. Varför förstod hon aldrig.

- När mormor träffade en karl att gifta sig med måste den oäkta ungen bort. Mamma fick växa upp i fosterhem. Det fanns gott om bönder på den tiden som mot betalning tog hand om barn som kunde arbeta.

När Birgittas lillasyster så småningom kom till världen var barnaskaran komplett. Då hade också pappan gjort sitt, tyckte Maja som blev ensam med de tre barnen. De kom därför att växa upp i yttersta fattigdom. De firade jul tack vare allmosor från en kvällstidning och två gånger om året fick de gå till Stadsmissionen och ekipera sig med allt vad det innebar av skam och mobbing i skolan.

- Skoltiden minns jag som en enda lång pina, säger Birgitta. Jag fick ingen bästis och hade aldrig någon att leka med. Vem vill ha en ful och fattig trashank till kompis? 

Birgitta var sju år gammal när hon blev våldtagen första gången av en fyllgubbe som kvarterets ungar brukade reta.

- De jagade oss och vi sprang, säger Birgitta. Men en dag snubblade jag på en trottoarkant och gubben fick tag i mig. Han slet av mig trosorna och våldtog mig. Det gjorde så ont att jag svimmade. Jag var ju så liten.

Det var knappt att Birgitta vågade gå hem. Maja hade knogat för att kunna köpa henne ett par underbyxor och nu var trosorna både blodiga och sönderrivna.

- Maja var jättearg för att jag hade förlagt de nya trosorna. Hon fick aldrig någonsin veta vad som verkligen hade hänt.  

Birgitta var duktig i skolan trots att hon inte pluggade. Hon har alltid haft extremt lätt för sig. Och när hon var barnteaterelev hos legendariska Elsa Olenius på biblioteket vid Medborgarplatsen blev hon presenterad för Astrid Lindgren som en av de mest begåvade eleverna.

Det hjälpte inte. Birgitta hörde inte hemma i de fina salongerna. Bland grannarna på Söder fanns exempelvis Sivan, den alltid så glada, blonderade horan som kom att bli något av en mentor för Birgitta. Att hon senare hängde sig visar kanske att hon innerst inne inte var så glad. 

Maja fann en ny man i Mårten, en skicklig rövare och bedragare som hade för vana att åka in och ut på kåken. En tid for han land och rike runt med Birgitta i bilen för att på olika sätt lura av folk så mycket pengar som möjligt. Ett barn inger förtroende, sa han. Och om ungen har anlag för en kofot så ska hon också ha en.

Birgitta var lika läraktig vad gällde bedrägerier som allting annat. Det dröjde inte länge förrän hon var rörande enig med Mårten om att folk faktiskt ville bli lurade.

- Tänk att det finns så många lättlurade bonnjävlar, sa de.

Det var den eviga jakten på pengar som fick Birgitta att redan i tolvårsåldern prostituera sig. För några tior lät hon stinkande T-spritgubbar som Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp i Björns trädgård. Allt för att kunna köpa smink och vackra kläder och hävda sig i skolan. 

Birgittas berättelse övergår därmed till att bli en stilstudie i elände, kriminalitet och knarkmissbruk. Redan som tonåring gjorde hon sig känd som gangsterdrottningen Blondie, en lika ung och vacker som välkänd profil i horkvarteren runt Norrlandsgatan och Malmskillnadsgatan. Under ett par decennier skulle hon skjuta upp otroliga mängder amfetamin i sina spröda vener och sjunka ner i den djupaste förnedring och misär. Det blev fosterhem, ungdomsvårdsskolor, sinnessjukhus och fängelser. Hon blev misshandlad och våldtagen likaväl som att hon själv med jämna mellanrum försökte ta sitt liv. Då och då lyckades hon kravla sig upp till ytan igen för att bara sjunka än djupare ner i träsket.

Vändpunkten kom sedan Birgitta hade åkt Stockholm runt och plockat ut den ena dyrbara hyrbilen efter den andra för vidareförsäljning till öststaterna som betalning för en gammal knarkskuld. Hon greps och hamnade på Kronobergshäktet. Där arbetade just då Gun Herrgård König som pluggade juridik i Uppsala och som extraknäckade på häktet som vårdare och kurator. De blev vänner för att personkemin helt enkelt stämde. "Jag har lovat morsan massor av gånger att jag ska lägga av med knark och kriminalitet", sa Birgitta. "Den här gången måste det gå." "Om du vill ha min hjälp är jag beredd att ställa upp", sa Gun alla välmenta varningar till trots. Varför skulle just hon få ordning på Blondie? 

Gun lyckades övertyga domstolen om att Birgitta borde få en sista chans. I stället för att låsas in på Hinseberg, där knarket flödade tämligen fritt, togs hon in för stor sinnesundersökning vid Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. Där var det fritt från knark och där började hon skriva. 

När hon ett drygt halvår senare befanns vara helt friskt släpptes hon fri tack vare Guns behandlingsplan och åtagande att stå för hennes boende. En annan trogen vän, pastor Ingvar, lyckades dessutom få in henne på den ettåriga journalistlinjen vid missionsförbundets folkhögskola i Kalix. Arbetsförmedlingen gick med på att betala kalaset.

Det var ett lyckokast för samhället. I samma takt som Birgitta lärde sig yrket och sedan med framgång etablerade sig som journalist blev pundaren och kåkfararen Blondie ett minne blott. Men minnena, skammen och det dåliga samvetet plågade henne dagligen. Ständigt var hon rädd att hennes bakgrund skulle avslöjas. 

Birgitta träffade Lars en kväll på krogen. Han var den ende i sällskapet som bara drack Ramlösa så hon uppfattade honom som en torrboll. När han bjöd ut henne på middag tackade hon ja för att hon just aldrig tackat nej till gratis mat. Middagarna blev flera och hon berättade för Lars om sitt liv utan att han lät sig avskräckas och på den vägen är det.

- Maja ville att jag skulle skriva en bok om mitt liv. Det var också det sista hon bad mig om när hon låg på sin dödsbädd. Och visst skrev jag men det gjorde jag mest som självterapi. Det var aldrig meningen att manuskriptet skulle hamna någon annanstans än i byrålådan.

Det var i samband med en skrivarkurs i Marstrand som författaren Birgitta Stenberg, en gammal bekant till Birgitta från kåken, bad att få läsa hennes bok. En tid senare ringde hennes förläggare och sa att han ville ge ut den. 

- Jag fick en fruktansvärd ångest när jag skrivit på kontraktet. Herregud, ska jag blotta mig inför hela svenska folket! Mina stora flickor fick förstås läsa manuskriptet men Lina visste ju ingenting om mitt tidigare liv. Till sist blev jag tvungen att även låta henne läsa. "Jag har fått en helt annan bild av dig nu", sa hon. "Nu förstår jag att det inte var mitt och pappas fel att du drack så mycket vin."

Birgitta har alltså i andra akten av sitt liv tagit med ett visst alkoholberoende. Det har hon lagt av med nu. Hon har till och med fimpat sin sista cigarrett.

Birgitta bestämde sig för att inte försköna sitt manuskript inför tryckningen. I utgivet tillstånd är den följaktligen lika rå och rakt på som den var när hon skrev den. På slutet står "Detta är en sann historia", enligt känd förebild. "Men den är ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre…"

- Första upplagan sålde slut på en vecka, säger Birgitta lyckligt. Tre TV-program, ett antal tidningsintervjuer och finfina recensioner senare svävar hon närmast som på små moln av lycka. Inga förebråelser har nått henne så här långt. Bara ryggdunkningar, hejarop och välgångsönskningar.

- Som när brorsan ringde, säger hon. Han hulkade och grät. "Det där gjorde du bra, syrran! Det där gjorde du riktigt bra."

Monica Antonsson

 

Tonchi Percan: Kronprinsessan

Viktiga Lena och jag på boksläpp...

Igår var det bokrelease på frilansjournalisten Tonchi Percans bok "Kronprinsessan" om miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand. Bokförlaget hade bjudit in till diskussioner och barhäng på Restaurant 1900 på Regeringsgatan 66, närmare bestämt på krogens bakficka kallad Kåkens Balkong där journalistklubben Desken håller möte om onsdagskvällarna. Det var följaktligen rätt mycket folk som samlades runt Tonchi och som alla ville höra honom berätta om bokens tillblivelse. Efter att ha följt Maria Wetterstrand i hasorna i två månader har han, genom att intervjua människor omkring henne - och henne själv i totalt 15 timmar - har han tecknat hennes porträtt vilket hon inte är särskilt förtjust i, enligt vad hon själv säger i tidningen Dagen. "Det förstår jag", sa Tonchi i samband med boksläppet dock utan att förklara sig närmare.

Jag hade pratat med Elisabeth Hermon (författare till boken Vingklippt) om att åka in och vara med på boksläppet. Hon ville avvakta och se hur hon mådde men bestämde sig till sist för att avstå. Hon lider, som bekant, av svår PTSD på grund av Liza Marklunds uthängning av henne och Stiftelsen Trossen i Expressen i början av 90-talet. Därefter har deckardrottningens trakasserier i form av böckerna Asyl och Paradiset samt uttalanden och grovt förtal i medierna inte precis förbättrat situationen. Elisabeth kunde därför inte komma men hälsar till alla så gott - även läsare av denna blogg. 

Jag for därför iväg till Restaurang 1900 tillsammans med Viktiga Lena som efter känd förebild presenterar sig så här. Vi var där i god tid och hann avnjuta varsin laxtallrik innan vi stolpade ut på den så kallade terassen där mina förläggare Stefan Lundström och Anders Blume från Blue Media stod och hängde vid barkanten. Där stod även Tonchi som tillsammans med Stefan och ytterligare en person äger Blue Publishing som har gett ut den nu aktuella boken "Kronprinsessan" som kvällen till ära såldes till reducerat pris. Lena och jag överräckte varsin blomma till Tonchi och bytte drinkbiljetterna vi fick mot varsin alkoholfri drink. 

"Tack för inspirationen. Utan dig hade inte den här boken blivit av", skrev författaren i mitt exemplar av boken. Det är naturligtvis inte sant men Tonchi är en en snäll och vänlig människa. Han var dessutom en av få som verkligen har kollade upp min bok "Mia - Sanningen om Gömda" (för P1:s Medierna) när det begav sig, så jag vet att han är mycket seriös. Jag råkar också veta att han först hade tänkt porträttera en helt annan känd svensk och kan bara hoppas att han skriver den boken också. Men nu är det alltså Maria Wetterstrand som gäller.  

"Nu kommer biografin om vår starkast lysande politiska stjärna", står det på baksidan av boken. "Maria Wetterstrand är den största  stjärnan i årets valrörelse. Hon har popularitetssiffror jämförbara med statsministern och en förmåga att övertyga som i vissa stunder är i Obama-klass. Hon förtrollar och förför sin publik. Den urbana, sopsorterande medelklassen identifierar sig med henne och hon kanaliserar vår samtids oro för klimatförändringar och miljöproblem.

Hon är en politisk kronprinsessa. Hon är också en människa med stark integritet – en politikens Greta Garbo. Frilansjournalisten Tonchi Percan har följt Maria Wetterstrand under två månader och skissar ett porträtt av henne. Barndomen i Eskilstuna, första pojkvännen, ungdomssynderna som aktivist och politiska karriären från det att hon som 14-åring var med och grundade Grön Ungdom.

Vi får följa hennes väg till toppen och veta mer om hur hon med sin gröna vision vill rädda världen."

Det hela skulle börja kl 18.00 och kvällen var ganska kylig trots infravärme längs husväggen. Man kan emellertid inte värma upp hela Stockholm så det var bara att huttra på. Stämningen var emellertid på topp och alla undrade vad författaren skulle berätta.Therese Larsson, politisk reporter intervjuade Tonchi som tyckte att debatten hittills var bra reklam för boken.  

Sagt om Maria Wetterstrand:

» Hon är en otroligt skicklig politiker som förenar skicklighet, med medial begåvning, säger de rätta sakerna och ger åtminstone intryck av att ha en inre övertygelse, ungefär som Obama i en liten skala. En sällsynt typ av politiker som tycks drivas av en passion, en inre övertygelse, och som dessutom kan det politiska spelets regler.«

Göran Rosenberg, journalist och författare

»Maria Wetterstrand är nu en av Europas mest framträdande gröna politiker. Hennes starka ställning och position gör henne unik bland de gröna politikerna i Europa.«

Lasse Gustavsson, generalsekreterare, wwf

»Maria Wetterstrand är den enda begåvade politikern i Sverige.«

Stig-Björn Ljunggren, Statsvetare

Om Tonchi Percans bok Kronprinsessan kan du läsa här och här.