Läsvärd bok om en ung kvinnas verklighet mitt ibland oss...

Recension

Personligen är jag väldigt
förtjust i omslaget.

”Horungen” är berättelsen om den libanesiska lilla flickan Donya som rycks upp med rötterna i sin barndoms stad Beirut och förs därifrån. Den som för bort henne är pappa Ahmad och hans nya fru Zahra, en elak kvinna som är måttligt förtjust i flickan. Bakom sig lämnar hon sin älskade mamma Karima, gamla farmor, kompisarna och allt hon tidigare känt. Fast det vet hon inte ännu.

- Vi är här på semester, säger pappan när de åker taxi genom ett snötäckt och julpyntat Stockholm. Flyktingförläggningen i Mora är inte alls så fin som hotellen i Kuwait där hon brukar semestra med mamma. Allt är främmande och konstigt. Särskilt som de aldrig åker därifrån. När ska vi åka hem igen, undrar hon varje dag. När får jag komma hem till mamma?

- Kan du inte få tyst på ungen, säger Zahra. Jag är fruktansvärt trött på hennes gnäll.
Och pappan säger:
- Du ska vara tacksam över att du får vara med oss. Din mamma är en dålig kvinna. Hon ville inte ha dig. Zahra är din mamma nu. Och vi ska bo i Sverige.
Ungefär så...

Hon grät sig igenom hela sin barndom, säger hon i förordet.

Minnen från Beirut
Läsarens får följa Donyas tillbakablickar på livet i Beirut. Hon minns hur pappan brukade komma hem berusad när föräldrarna var gifta. Han grälade och vände upp och ned på lägenheten i jakt på mammans pengar. Eget arbete var han inte särskilt intresserad av.
En dag när Donya var sex år gammal fick mamman nog och tog ut skilsmässa. Men pappan fortsatte sin terror, bröt sig in och misshandlade mamman. Och en dag, sedan han hämtat Donya för sedvanligt umgänge med kusinerna, kom han alltså inte tillbaka.

Hemhjälp och slagpåse

Donya lärde sig svenska och började skolan. Hemma var hon tidigt ett tjänstehjon likt Askungen. Hon tog ansvar för småsyskonen som småningom föddes. Hon diskade, städade, tvättade och strök skjortor. Och när hon var färdig för dagen måste hon göra om alltihop igen. På den punkten var Zahra bestämd. Donya hölls i herrans tukt och förmaning på ett sätt som hör 1800-talet och hederskulturerna till. Och Zahras hat bara växte tills det inte visste några gränser. Hon slog Donya varje dag, kallade henne horunge och sa att hon borde dö. Till slut tyckte Donya det också.
Pappan Ahmad ville inte vara sämre. Vid ett tillfälle släpade han Donya i håret, knuffade omkull henne på golvet, sparkade och slog henne vilt med knytnävarna.
- Det var som om pappa försökte sparka in vett i min kropp. Han skrek och slog, skrek och sparkade, skrek och lät livremmen falla mot varenda millimeter av min kropp. Bredvid stod häxan med armarna i kors och ett leende på läpparna. Jag tänkte att om Gud nu finns så borde han låta mig dö och slippa från detta helvete.

Donya Wihbi

Kärleksfullt familjehem

Hon rymde till sist och fick bo hos en kamrat. Pappan terroriserade dem tills socialtjänsten placerade henne i fosterhem långt hemifrån då det fanns risk för hennes liv. Det var ett lyckokast. Fosterföräldrarna Kerstin och Donald blev Donyas räddning. När pappans trakasserier ändå inte upphörd blev han även formellt fråntagen vårdnaden om Donya som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga (LVU) och placerades för gott i familjehemmet.
- Donald blev som den pappa jag aldrig hade haft och snart kunde jag berätta om min längtan efter att hitta mamma.
Det ordnar vi, sa han. Och det gjorde han! En dag sa han plötsligt:
- Hon ringer i dag klockan halv fyra!
Efter åtta förlorade år fick Donya äntligen höra sin mammas röst igen. Ytterligare några år senare for hon ensam med socialtjänstens goda minne till Beirut för att återförenas med henne. Den tio år långa skilsmässan från mamma var över.

Kidnappad igen och igen…

Två veckor senare greps hon av polisen i mamma Karimas hem. Pappa Ahmad hade för de libanesiska myndigheterna hävdat att han hade vårdnaden om Donya och enligt landets lag kunde överlåta den på sina bröder. Och de ville verkligen inte att Donya skulle vara hos sin mor varför polisen helt sonika hämtade flickan. Att Donya var LVU:ad och pappan alltså inte längre hade vårdnaden om henne sa han inte ett knyst om.
Två gånger slets Donya från sin mor och fördes till sin farbrors hus som 16-åring.
”Svensk flicka kidnappad i Libanon”,
skrev tidningarna här hemma till pappa Ahmads stora förskräckelse. Hotad till livet tvingades Donya ringa hem och ljuga för Donald att hon var nöjd med situationen.
Som tur var gick han inte på det. Han slog larm och tidningarna skrev ännu mer.
Om Donya inte hade varit LVU:ad och alltså ett ansvar för svenska staten, om inte Ingrid Norrman – ”stark som hundra män” – vid svenska ambassaden i Beirut hade kopplat in interpol och gjort ett på alla sätt förträffligt jobb så hade Donya antagligen suttit fången hos sin farbror än.

Missa för all del inte den rafflande upplösningen.

Köp och läs boken…
Monica Antonsson

***

Det har varit våldsam debatt om boken ”Horungen” sedan den kom ut. Mest för att Donya och författaren Ingrid Carlqvist har hävdat att berättelsen är sann. Det är den nog också. Det är i alla fall min uppfattning. Donya berättar sin historia och Ingrid Carlqvist gör ett gott jobb med att återge den. I synnerhet delen som gäller Donyas återförening med modern.

Det må vara så att enskilda detaljer inte stämmer helt och att författaren ett par gånger säger emot sig själv. Men man får inte glömma att det är ett barns minnen det handlar om. Det är en bok, en biografi, och inte ett juridiskt protokoll. Det är därför bara trams att göra affär av vem som hade den juridiska vårdnaden när hon var sex år och om passet var falskt eller äkta eller äkta fast överkommet på bedrägligt vis. Fakta kvarstår. Pappa Ahmad stack med Donya som inte kan annat än känna sig kidnappad. Då är det så vare sig vi vill eller inte. Boken gör heller inget anspråk på att vara sann. Någon sådan deklaration existerar inte. Det enda som hänt är att Donya har berättat att så är fallet. Hon förlorade sin mamma i tio år vilket är mer än vad som kan repareras. Och det är pappa Ahmad skuld till. Det är bara att tugga i sig.

Så varför gjorde han det? Ja, det kan man verkligen undra. Han tycks ju inte direkt ha älskat sin dotter. Som han jagat henne genom åren tycks hon vara en sorts ägodel han inte vill bli fråntagen. Behövde han bara en piga? Eller var det så krasst att det handlade om makt, makt över den exhustru som inte längre ville ha honom. Ja, jag vet förstås inte. Men så mycket vet jag att Donya var tvungen att berätta sin historia för att kunna gå vidare i livet. Det var dags att sluta cirklarna vilket hon också gör på ett förtjänstfullt sätt.

Bilder som den här har
spridits över nätet.

Donyas pappa, hans ombud eller hans fanclub har sedan boken kom ut fört en regelrätt smutskastningskampanj mot Donya bland annat på slaskforumet Flashback. Lite väl lågt, kan jag tycka. Trakasserierna fortsätter alltså. Mönstret går igen.

Efter att ha läst boken och tagit del av det skriftliga underlag som finns kan jag bara konstatera att han känns igen.

Han känner sig uppenbarligen kränkt och förtalad av det Donya berättar. Så han har anmält boken och i rättsprocessen hamnat hos JK.

Med tanke på vad justitiekanslern i yttrandefrihetsgrundlagens namn annars låter passera på exempelvis internet är det närmast obegripligt att hon faktiskt har bestämt sig för att granska ”Horungen”.

(Gör en google-sökning på just ”horungen” och välj "bilder" så får ni se vad vanligt folk tvingas stå ut med.)

Såvitt jag kan se finns inte ett uns förtal i boken. Den är tvärtom rätt harmlös. Några förnamn och en ort. Det är allt. Donya har berättat sin historia. Konstigare än så är det inte. Och det måste hon ju rimligtvis få göra!

 

http://monicaantonsson.blogspot.se/2012/07/ingrid-carlqvist-har-inte-gjort-en-liza.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/2012/08/snart-mer-om-donya.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/p/donya.html

En otäck men alldeles nödvändig bok...

Jag läste Ramona Franssons recension av Lydi Cachos bok "Maktens slavar" och föll för det sätt på vilket hon beskriver hur boken griper henne. Följaktligen bad jag att få publicera hennes text här i Bokbloggen.

Läs och njut:

Maktens slavar ( Esclavas del poder) Lydia Cacho

Översättare: Lena E Heyman och Karin Sjöstrand

Hur ska jag kunna förklara på ett vettigt sätt vad den här boken innehåller? Redan efter cirka 20 sidor kände jag mig tvungen att resa mig ur soffan, gå fram till min make och känna hans mjuka läppar mot mina. Varför? Detta för att övertyga mig om att jag inte vill mörda alla män jag ser och för att jag innerst inne vet att de flesta män är okej, men när jag läser Maktens slavar fylls jag av en sådan vrede att hatet kokar inom mig.

I min iver att skriva en recension hade jag, innan jag började läsa, bestämt att jag skulle ha små åsneöron för de sidor som jag ansåg viktiga. Det sprack efter 10 sidor. Då hade redan varannan sida blivit viktig.

I vår galna värld räknas inte kvinnor och barn som livsvärdiga nog att själva få bestämma över sina liv. Den största grogrunden till att kvinnor och barn kan säljas och köpas som en knippe morötter, är fattigdomen och avsaknad av utbildning till alla. Lydia Cacho har i fem år rest världen runt och intervjuat både feminister, katolska präster som hellre använder ordet sexarbetare än prostituerade och tycker att det borde legaliseras och de som vill totalförbjuda allt som handlar om porrindustri och sexuella tjänster i vilken form det än må vara.

I den svenska boken har Majgull Axelsson skrivit förordet och här återger jag några meningar tagna ur det:

"Det här är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. Slaveriet är inte utrotat. Faktum är att det snart finns lika många slavar i världen i dag som under den tid då den amerikanska slavhandeln blomstrade. En majoritet av de människor som köps och säljs i vår tids trafficking är flickor och kvinnor. Den här boken handlar om dem och de villkor de tvingas leva under. Men den handlar också om dem som faktiskt försöker sprida kunskap och göra motstånd."

Här kommer ett stycke direkt ur boken:


" I. Turkiet

Det finns internationella experter som envisas med att säga att det är rena fantasier från polisens sida att tro att mäktiga maffiaorganisationer jorden runt samarbetar. De som arbetar på fältet har dock visat att det är en realitet: den globaliserade maffian är en multinationell affärsverksamhet bland andra.
Ett par månader efter intervjun med Mahmut ( turkisk polis min.anm.) fick jag ett tydligt exempel på det han sagt om internationaliseringen. Jag läste att turkisk polis specialiserad på den organiserade brottsligheten i Istanbul hade gripit fyra japanska yakuzamedlemmar som opererade i regionen tillsammans med iranska narkotikahandlare som sålde metamfetamin. Två av yakuzamedlemmarna hade 150 000 tabletter när de greps, de båda andra 200 000. Narkotikans väg från Iran till Istanbul är densamma som används när det gäller sexslavar i regionen. Mahmut förklarar att det inte nödvändigtvis är samma personer som transporterar knark och kvinnor; däremot är de som kontrollerar transportvägarna desamma i båda fallen. Han säger också att han har turkiska och iranska kolleger som är djupt indignerade över knarkhandeln, men accepterar människohandeln eftersom de anser att kvinnorna och flickorna prostituerar sig av fri vilja. " Slut citat.

8
Armén och prostitutionen

Bevisligen förekommer alltid sexuellt våld under krig.
General George Patton, i en intervju under andra världskriget.

"A" är en lång, välbyggd ung man på tjugotre år. Han fick sin träning i USA:s armé och placerades sedan i en elitgrupp inom specialstyrkorna i Irak. Han blev antagen redan som artonåring, eftersom han visade sig passionerat intresserad av och mycket kunnig i cyberteknik och kommunikationssystem. För närvarande bor han i Texas, där han går i terapi eftersom han har drabbats av allvarligt posstraumatiskt stressyndrom. Nu, i oktober 2009, känner han ett behov att förstå de mardrömmar han har och det är framförallt en fråga han ställer sig: Hur kunde hans kamrater visa sådan grymhet, hur kunde de våldta irakiska flickor och kvinnor - de var ju där för att hjälpa till att skapa fred? Slut citat.

I vår värld pågår ständigt krig, till vapenhandlarnas stora förtjusning, och naturligtvis är även krig mycket positivt för de män ( det är nästan alltid män även om det även finns kvinnor i verksamheten) som bedriver människohandel.

Jag tycker att alla som är intresserade av vår värld, och inte bara sin egen balkong eller gräsplätt, ska läsa den här boken. Den kommer säkert krossa illusioner som att det är åtråvärt att mingla med rika och kända, att vara lycklig kvinna är lika med skönhet, vackra dyrbara kläder, röda mattan och efterhängsna paparazzis. Men så länge det finns länder där social verksamhet inte existerar, där fattigdomen är permanent, där föräldrar, farbror, morbror eller bröder säljer sina systrar för att inte svälta ihjäl, eftersom flickor i många kulturer och främst inom religioner anses vara något som mannen ska styra och äga, kommer det fruktansvärda sexslaveriet att fortsätta.

När jag läste boken fick jag rysningar och kände också hat och vrede, som jag berättade om i början, men som Lydia Cacho klokt skriver: Om man vill göra något för alla dessa miljoner drabbade är det inte hat och vrede som ska styra, då tappar du fokus. Därför anmälde jag mig som autogirogivare till ECPAT. Det är åtminstone vad jag kan göra för tillfället.

Det är otroligt modigt arbete som Lydia Cacho har utfört. I slutorden tackar hon bland annat en annan modig författare Roberto Saviano (Gomorra) och det är tack vare dessa människor som vi andra får reda på hur det ser ut i världen. Alla journalister är inte intresserade av världen, de är också som människor i allmänhet. Men så finns det journalister som har frågor de brinner för och gör något av dem. Lydia Cacho är en av dessa och har även öppnat ett skyddat boende i Mexico för flickor och kvinnor som utsatts för våld.


Fakta:
Lydia Cacho, född 1963, är en prisbelönt mexikansk journalist och människorättskämpe. Sedan flera år tillbaka lever hon under dödshot efter att ha avslöjat korruption och trafficking bland makthavare i Mexico. Om denna upplevelse berättar hon i Jag låter mig inte skrämmas (2009)

http://www.lydiacacho.net/

Lydia Cacho fick ta emot Olof Palme priset tillsammans med Roberto Saviano. Kanske hade Lydia tackat nej om hon haft vetskap att även Olof Palme var en del av prostutionshärvan i Sverige och att han ljög för att skydda makten. Fast å andra sidan behövs pengar, mycket pengar, för att skapa skydd åt de utsatta människorna. Det är inte många regeringar i världen som avsätter några större summor till den här verksamheten. I de flesta fall får de klara sig enbart på donationer.

Ramona Fransson

Hinsehäxan, ett annorlunda kvinnoöde i 1900-talets Stockholm

Min intervju med Lillemor Östlin, 71, som släppte den väldigt välskrivna och spännande boken Hinsehäxan 2005.  Hennes liv har blivit tv-serie. Den sänds 9 och 10 januari 2012 vilket motiverar att jag tar in intervjun här. Läs gärna boken. Den rekommenderas!
Lillemor Östlin gav senare ut "Dagbok från kvinnofängelset" och "Skäligen misstänkt för mord".
Skärholmen 2005.

Det är till en början som att hälsa på hos en vanlig dam vilken som helst i 64-årsåldern. Lillemor Östlin är glad och vänlig och bjuder på kaffe med dopp. I sovrummet ligger ett vackert lapptäcke på sängen som hon har sytt själv. Ett nytt är dessutom på gång vid symaskinen. Några målningar har hon dessvärre inte hemma. Allt är sålt eller på annan plats och staffliet har hon ställt undan. Några mindre tavlor på toaletten visar att hon har talang. Synd bara att hon upptäckte den så sent.

– Min lillebror Axel hade hängt sig 1983 och jag var väldigt nedstämd där jag satt på Österåkersanstalten, säger hon. Några konststudenter målade en 75 meter lång kulvert och fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald föreslog att jag skulle hjälpa till. Blir det inte bra kan vi alltid rolla över det, sa hon. Jag målade några blommor och sedan har det bara rullat på.  

Altandörren står på glänt för att katten Tigrid som har sin plats bakom gardinen i vardagsrummet ska kunna komma och gå som hon vill. Lillemor blir emellertid orolig så snart han försvinner ur sikte. Hon lockar på katten tills han kommer tillbaka.

Det finns massor av spännande saker att titta på i Lillemors prydliga tvåa på bottenvåningen av ett hyreshus i Skärholmen söder om Stockholm. Hon har målat blommor och blad på skåp och lådor som för att höja trivselfaktorn. Samtidigt har hon en avslappnad inställning till ägodelar och lämnar därför nästan alltid dörren olåst.

– Här finns ingenting av värde, konstaterar hon. Och tjuvar tar sig in ändå. Mina vänner kan lika gärna gå in och vänta tills jag kommer.

Lillemor är emellertid ingen vanlig dam. Hon är en missbrukande kåkfarare som har tillbringat mer än 20 år bakom galler. Det är den tunga sanningen. Än värre är att hon fortfarande slickar i sig amfetamin då och då för att må bra. Meritlistan är lång av narkotikabrott. Så sent som den 13 januari muckade hon efter sin senaste, drygt årslånga volta. Systern bodde i lägenheten och passade katten under tiden.

– Jag hoppar i varje fall inte över staket vid fotbollsplaner längre. Det gjorde jag förr som övning. Man var ju tvungen att hålla sig spänstig om man ska kunna rymma.

Lillemor föddes i juni 1940 i Örebro. Pappan var en törstig och konkursmässig åkare. Familjen bodde därför i en lånad tvättstuga i Vaxholm när hon var barn. Två äldre bröder hade hon och så småningom föddes lillebror Axel som var hennes ögonsten tills han 42 år gammal, som sagt, tog livet av sig.

– Han var söt och sjöng som en ängel, säger hon. Jag var trulig, rödhårig och fräknig. Sånt fick man höra. På den tiden hade jag aldrig några kompisar. 

Efter skolan blev hon servitris på ett kafé. Det var där hon mötte Stig från Mälarhöjden som tog hennes oskuld och gjorde henne med barn. Året var 1956 och hon gifte sig med Gustav som tog på sig faderskapet. Hon var 16 år och han var 20. Ett år senare hade de två små flickor att ta hand om.

Så kom preludin, ett centralstimulerande bantningsmedel eller lyckopiller in i bilden. Det förskrevs av läkare eller köptes för två kronor pillret av langare i Kungsträdgården.

– Alla prövade det, säger Lillemor. Lyckopiller var på modet. Det hade ingenting med knark att göra. Varenda kärring på Televerkets Felbyrå, där jag jobbade, knaprade preludin.

Lillebror Axel hamnade i dåligt sällskap med sprit, thinner och knark. Han blev omhändertagen av barnavårdsnämnden och sedan gick det utför. I kompisgänget fanns Sigge som senare blev spelklubbsägaren och palmevittnet Sigge Cedergren.

Lillemor skilde sig. Gustav söp, bråkade och blev av med jobbet. Till sist hade de inte ens välling till barnen. Än mindre fanns det någon mat i skafferiet åt dem själva. De svalt men fick ingen hjälp av socialen. Lillemor offrade sig. Laddad med två preludintabletter sålde hon sin kropp på Malmskillnadsgatan.

– Det var kallt om benen, raljerar hon som svar på frågan om hur det var.

Gustav grät av förtvivlan men gjorde ingenting åt det. Så Lillemor förlorade 21 år gammal tålamodet med sin man som ständigt kom hem full och utan lön. Speciellt som han var sur för att frun gick på gatan för att dryga ut sin lön från Felbyrån. 

Vid den tiden fanns redan den då 52-årige TCO-ordföranden Lennart Geijer i Lillemors liv. En kväll 1960 steg han fram till henne på gatan, lyfte på hatten och frågade om hon var ledig. Javisst, sa hon. För 100 kronor.

– Det finns herrar, män, karlar, killar och sluskar, säger hon. Lennart Geijer var en herre.

Hon säger det med sådan respekt och vördnad att det inte kan ifrågasättas. Och det är tydligt att han visade henne samma respekt. Deras kärleksnäste blev ett uthyrningsrum med fransk balkong och liten dusch i omedelbar anslutning till hans och hustruns bostad på Armfeldtsgatan. Första gången hade hon tandvärk och var svullen om kinden. Hon berättade att hon behövde pengar till ett tandläkarbesök och han betalade dubbel taxa fast han inte behövde. Geijer var emellertid het på gröten. Redan nästa dag ringde han och bad henne ta ledigt från jobbet på hans bekostnad. Om och om igen ville han ha henne och han betalade generöst. Då kanske du slipper gå ut mer i kväll, sa han. Bättre kunde det knappast bli.  

– Det hände också att han kom hem till oss fast vi bodde trångt. Med tiden lärde han även känna Axel. Vi talade mycket om politik och allt möjligt annat och utvecklade med åren en behaglig vänskap som jämlikar. Till slut kändes det fel att ta betalt men han var bestämd på den punkten. Han betalade för sig och han betalade bra.

Lillemors väninna Rosie – senare känd som bordellmamman Doris Hopp - hade Lennart Geijers namn i sitt kundregister. Rosie var en eftersökt sällskapsdam bland Stockholms mer besuttna herrar. På inbjudningskorten till små, informella partyn i riksdagshuset stod det oftast ”Till Rosie med väninnor”. Lillemor var en av dem. Hon var ofta med på festerna i sammetsgarderoberna trots att hon tyckte festandet var slöseri med tid. Hon visste varför hon hade kommit och ville ha det överstökat så fort som möjligt.

Lillemors liv snurrade på i allt snabbare takt på grund av narkotikan som gjorde att hon kunde hålla sig vaken dygnet runt. Hon levde tveklöst ett mycket farligt liv i den innersta kretsen av Stockholms kriminella undre värld. Till sist åkte hon fast för ett raffinerat bedrägeri 1967 varpå barnen placerades i ett fosterhem.

Barnavårdsnämnden vägrade berätta var de fanns så hon rymde, for till Stockholm och gick rakt in på nämndens kontor och rotade själv fram den sekretessbelagda uppgiften. I färgat hår och med glasögon på näsan for hon därefter till Södertälje för att med egna ögon se sina döttrar som då var 10 och 11 år gamla på skolgården. Hon granskade deras kläder såväl som huset de bodde i men gav sig inte till känna. Hon visste bara alltför väl att hennes tid i frihet var begränsad.

– Jag var borta från barnen i fyra år, säger Lillemor och för första gången syns smärta i hennes ögonen. Det är en av de få taggarna jag har i mitt hjärta. De var ju tonårsflickor när jag kom tillbaka.
 

Lennart Geijer blev justitieminister 1969. En tid senare åkte Lillemor fast för narkotikabrott. Då bröt han förhållandet. Det gick inte an för en justitieminister att ha en knarkande älskarinna som sålde narkotika och var kompis med stans störste langare. Hon förstod och accepterade. Lillemor var följaktligen inte inblandad i den omskrivna bordellhärvan 1976 trots att hon och Lennart Geijer höll kontakten till 1991.

– Det var meningen att vi skulle träffas då men jag satt i fängelse så det blev ingenting.

När han dog 1999 skickade hon en blomma till begravningen med kriminalvårdens representant.

Lillemor lämnade prostitutionen bakom sig. Hon gifte sig och skilde sig två gånger innan hon träffade Helmer, en kriminell bilhandlare från Hälsingland, som blev hennes fjärde man och stora kärlek. De fick 25 år tillsammans, innan han dog för tre år sedan.

– Han väntar på mig i kolumbariet i Högalid, säger hon. Det känns som en tröst. När jag dör ska vi spridas ut för vinden tillsammans. Det har ett av mina barnbarn lovat se till. Hon är på god väg att bli polis.

Det var under ett fängelsestraff på Hinseberg efter Helmers död som Lillemor började skriva om sitt liv. När hon kom ut igen sökte hon upp en förläggare. .

– Jag köper en bok av dig om du köper en bok av mig, sa jag. Dagen efter ringde han och när jag strax därpå hade åkt in igen kom han till Kronobergshäktet för att skriva kontrakt. Jag fick en dator, skrev och skrev och kunde småningom redigera bort över hundra sidor av mitt manus. Fyra månader senare var boken klar.

Hinsehäxor kallas fångarna på kvinnofängelset Hinseberg. Hinsehäxan heter även Lillemors bok som genomgående har fått lysande recensioner.

– Jag har skrivit överklaganden och nådeansökningar i alla år. Det var en bra övning. Nu tyckte jag att det var min plikt att berätta. Speciellt som jag har fått lov av både barn och barnbarn att göra det. Skriv mamma, säger de. De har hejat på, tyckt det var bra och läst vad jag skrivit vartefter… 

Monica Antonsson

Från fängelsekund till författare:


Lillemors känslosamma återförening med barnen: