Recension
 |
| Personligen är jag väldigt
förtjust i omslaget. |
”Horungen” är berättelsen om
den libanesiska lilla flickan Donya som rycks upp med rötterna i sin barndoms
stad Beirut och förs därifrån. Den som för bort henne är pappa Ahmad och hans
nya fru Zahra, en elak kvinna som är måttligt förtjust i flickan. Bakom sig
lämnar hon sin älskade mamma Karima, gamla farmor, kompisarna och allt hon
tidigare känt. Fast det vet hon inte ännu.
- Vi är här på semester, säger
pappan när de åker taxi genom ett snötäckt och julpyntat Stockholm.
Flyktingförläggningen i Mora är inte alls så fin som hotellen i Kuwait där hon
brukar semestra med mamma. Allt är främmande och konstigt. Särskilt som de
aldrig åker därifrån. När ska vi åka hem igen, undrar hon varje dag. När får jag
komma hem till mamma?
- Kan du inte få tyst på ungen, säger Zahra. Jag är
fruktansvärt trött på hennes gnäll. Och pappan säger:
- Du ska vara tacksam över att du får vara med oss. Din mamma är en dålig kvinna. Hon ville inte ha dig. Zahra är din mamma nu. Och vi ska bo i Sverige.
Ungefär så...
Hon grät sig igenom hela sin
barndom, säger hon i förordet.
Minnen från Beirut
Läsarens får följa Donyas tillbakablickar på livet i Beirut. Hon minns hur pappan brukade komma hem berusad när föräldrarna var gifta. Han grälade och vände upp och ned på lägenheten i jakt på mammans pengar. Eget arbete var han inte särskilt intresserad av.
En dag när Donya var sex år gammal fick mamman nog och tog ut skilsmässa. Men pappan fortsatte sin terror, bröt sig in och misshandlade mamman. Och en dag, sedan han hämtat Donya för sedvanligt umgänge med kusinerna, kom han alltså inte tillbaka.
Hemhjälp och
slagpåse
Donya lärde sig svenska och började skolan. Hemma
var hon tidigt ett tjänstehjon likt Askungen. Hon tog ansvar för småsyskonen som
småningom föddes. Hon diskade, städade, tvättade och strök skjortor. Och när hon
var färdig för dagen måste hon göra om alltihop igen. På den punkten var Zahra
bestämd. Donya hölls i herrans tukt och förmaning på ett sätt som hör 1800-talet
och hederskulturerna till. Och Zahras hat bara växte tills det inte visste några
gränser. Hon slog Donya varje dag, kallade henne horunge och sa att hon borde
dö. Till slut tyckte Donya det också. Pappan Ahmad ville inte vara sämre. Vid ett tillfälle släpade han Donya i håret, knuffade omkull henne på golvet, sparkade och slog henne vilt med knytnävarna.
- Det var som om pappa försökte sparka in vett i min kropp. Han skrek och slog, skrek och sparkade, skrek och lät livremmen falla mot varenda millimeter av min kropp. Bredvid stod häxan med armarna i kors och ett leende på läpparna. Jag tänkte att om Gud nu finns så borde han låta mig dö och slippa från detta helvete.
 |
| Donya Wihbi |
Kärleksfullt familjehem
Hon rymde till sist och fick bo hos en kamrat. Pappan terroriserade dem tills socialtjänsten placerade henne i fosterhem långt hemifrån då det fanns risk för hennes liv. Det var ett lyckokast. Fosterföräldrarna Kerstin och Donald blev Donyas räddning. När pappans trakasserier ändå inte upphörd blev han även formellt fråntagen vårdnaden om Donya som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga (LVU) och placerades för gott i familjehemmet.- Donald blev som den pappa jag aldrig hade haft och snart kunde jag berätta om min längtan efter att hitta mamma.
Det ordnar vi, sa han. Och det gjorde han! En dag sa han plötsligt:
- Hon ringer i dag klockan halv fyra!
Efter åtta förlorade år fick Donya äntligen höra sin mammas röst igen. Ytterligare några år senare for hon ensam med socialtjänstens goda minne till Beirut för att återförenas med henne. Den tio år långa skilsmässan från mamma var över.
Kidnappad igen och igen…
Två veckor senare greps hon av polisen i mamma Karimas hem. Pappa
Ahmad hade för de libanesiska myndigheterna hävdat att han hade vårdnaden om
Donya och enligt landets lag kunde överlåta den på sina bröder. Och de ville
verkligen inte att Donya skulle vara hos sin mor varför polisen helt sonika
hämtade flickan. Att Donya var LVU:ad och pappan alltså inte längre hade
vårdnaden om henne sa han inte ett knyst om.
Två gånger slets Donya från sin mor och fördes till sin farbrors hus som 16-åring.
”Svensk flicka kidnappad i Libanon”,
skrev tidningarna här hemma till pappa Ahmads stora förskräckelse. Hotad till livet tvingades Donya ringa hem och ljuga för Donald att hon var nöjd med situationen.
Som tur var gick han inte på det. Han slog larm och tidningarna skrev ännu mer.
Om Donya inte hade varit LVU:ad och alltså ett ansvar för svenska staten, om inte Ingrid Norrman – ”stark som hundra män” – vid svenska ambassaden i Beirut hade kopplat in interpol och gjort ett på alla sätt förträffligt jobb så hade Donya antagligen suttit fången hos sin farbror än.
Missa för all del inte den
rafflande upplösningen.
Köp och läs boken…
Monica Antonsson
Monica Antonsson
***
Det har varit våldsam debatt om
boken ”Horungen” sedan den kom ut. Mest för att Donya och författaren Ingrid
Carlqvist har hävdat att berättelsen är sann. Det är den nog också. Det är i
alla fall min uppfattning. Donya berättar sin historia och Ingrid Carlqvist
gör ett gott jobb med att återge den. I synnerhet delen som gäller Donyas
återförening med modern.
Det må vara så att enskilda
detaljer inte stämmer helt och att författaren ett par gånger säger emot sig
själv. Men man får inte glömma att det är ett barns minnen det handlar om. Det
är en bok, en biografi, och inte ett juridiskt protokoll. Det är därför bara
trams att göra affär av vem som hade den juridiska vårdnaden när hon var sex år
och om passet var falskt eller äkta eller äkta fast överkommet på bedrägligt
vis. Fakta kvarstår. Pappa Ahmad stack med Donya som inte kan annat än känna sig
kidnappad. Då är det så vare sig vi vill eller inte. Boken gör heller inget
anspråk på att vara sann. Någon sådan deklaration existerar inte. Det enda som
hänt är att Donya har berättat att så är fallet. Hon förlorade sin mamma i tio
år vilket är mer än vad som kan repareras. Och det är pappa Ahmad skuld till.
Det är bara att tugga i sig.
Så varför gjorde han det? Ja,
det kan man verkligen undra. Han tycks ju inte direkt ha älskat sin dotter. Som
han jagat henne genom åren tycks hon vara en sorts ägodel han inte vill bli
fråntagen. Behövde han bara en piga? Eller var det så krasst att det handlade om
makt, makt över den exhustru som inte längre ville ha honom. Ja, jag vet förstås
inte. Men så mycket vet jag att Donya var tvungen att berätta sin historia för
att kunna gå vidare i livet. Det var dags att sluta cirklarna vilket hon också
gör på ett förtjänstfullt sätt.
 |
| Bilder som den här
har spridits över nätet. |
Donyas pappa, hans ombud
eller hans fanclub har sedan boken kom ut fört en regelrätt
smutskastningskampanj mot Donya bland annat på slaskforumet Flashback. Lite väl
lågt, kan jag tycka. Trakasserierna fortsätter alltså. Mönstret går igen.
Efter att ha läst boken och
tagit del av det skriftliga underlag som finns kan jag bara konstatera att han
känns igen.
Han känner sig uppenbarligen
kränkt och förtalad av det Donya berättar. Så han har anmält boken och i
rättsprocessen hamnat hos JK.
Med tanke på vad
justitiekanslern i yttrandefrihetsgrundlagens namn annars låter passera på
exempelvis internet är det närmast obegripligt att hon faktiskt har bestämt sig
för att granska ”Horungen”.
(Gör en google-sökning på just
”horungen” och välj "bilder" så får ni se vad vanligt folk tvingas stå ut
med.)
Såvitt jag kan se finns inte
ett uns förtal i boken. Den är tvärtom rätt harmlös. Några förnamn och en ort.
Det är allt. Donya har berättat sin historia. Konstigare än så är det inte. Och
det måste hon ju rimligtvis få göra!
