Jag är verkligen nyfiken på...

Unni Drougges nya bok...

http://www.resume.se/nyheter/media/2011/12/02/overkord-av-gubbar/

Och jag förstår precis vilken kändis hon menar...

Coolt!

En mycket viktig bok av Anna-Karin Granberg

Jag skrev häromdagen att jag vid något tillfälle skulle vilja läsa Anna-Karin Granbergs bok. Hon är etablerad, medlem av författarförbundet och har skrivit många böcker, men det var "den där boken" vi talade om, boken om hennes barndom som sånär förstörde hennes liv och i vilket fall som helst kvävde hennes författarskap. Hur och varför hade jag då ingen koll på. Men att hon blev utsatt för övergrepp i sin barndom och att det är det boken handlar om hade jag förstått.

Anna-Karin måste ha blivit glad för några dagar senare låg "Där ingenting kan ses" i min brevlåda. Hon hade skickat efter den från Bokbörsen och betalat den själv. Trots att hon har skrivit den och att den handlar om hennes barndom har hon inga egna exemplar. Hon nämner den inte ens på sin hemsida vilket säger något om hur stor skada hon åsamkats. Trots bra recensioner. Det kunde jag läsa mig till på nätet.

Det kändes märkligt att Anna-Karin hade köpt ett exemplar till mig utan att ha ett själv. Så jag sa som jag brukar, att jag läser den först så får du den sedan.
- Det är inte alls nödvändigt, sa Anna-Karin.
Hon kände ingen längtan efter boken.
- Dessutom finns den på biblioteket.

Förundrad tog jag mig an "Där ingenting kan ses" som är en vacker liten bok. Omslaget präglas av en misshandlad rot som brutits och lagats hjälpligt längs dess lika krokiga som smärtsamma levnadsstig innan den ihopsopad får lugn och blir hel. Först omhuldad av kärlek, ren och klar, lyckas hon slå ut i blom. Så tolkar jag bilden. Anna-Karin skriver dessutom bra. Texten rinner som bra text ska. Det är den bästa komplimang jag kan ge.

"Där ingenting kan ses" är försedd med etiketten "En familjeberättelse". Varken mer eller mindre. Så ska den alltså ses. Författaren har alltså inte som Liza Marklund skrivit att allt är sant in i minsta detalj och kan bevisas av tusentals handlingar i en låda på vinden. Det är viktigt att komma ihåg. Man får tro vad man vill helt enkelt.

Jag för min del tror på Anna-Karin Granberg. Hennes bok handlar om vad som kan ske bakom vackra fasader och hur det går med människorna när fasaderna så småningom rämnar. Huvudpersonen utsattes för grova sexuella övergrepp av både mor och far och det märks att hon inte orkar dela med sig av allt. Trots att hon berättar har hon tagit väldigt stor hänsyn. Kanske för stor till och med. Ingen nämns till exempel vid rätt namn.

"Där ingenting kan ses" handlar egentligen mer om sorg och smärta än om snaskiga detaljer. Det är inte den tillfälliga sorgen som vi alla känner igen utan en avgrundsdjup svart som är svår att ta till sig. Man får det självklara skrivet på näsan - det som måste hända i ett barn som tvingas växa upp i föreställningen om, att det är okej att pappa trycker in snoppen i ens mun så att halsen skriker av smärta och att mamma ska tillfredsställas med mun och barnahand. Först då duger man. Bara då är man snäll, duktig och lite, lite älskad. Kanske. Lillebror var antagligen lika utsatt. Till och med barnen hade sex medan pappa upphetsad såg på.
Hon var högst fyra år när det började. Och hon gjorde som hon måste, stängde av, försvann in i andra världar, blev avtrubbad, destruktiv och promiskuös innan hon med droger och alkohol lyckas döva en del av smärtan.
Vad annars?

Anna-Karin Granberg berättar rakt och enkelt och viker inte undan för den sorg som står i våldsam kontrast till blomsterprakten i den trädgård i vilken jag sträckläser boken. Redan efter 30 sidor vet jag att boken är viktig. Alla borde läsa den. Särskilt som där finns en strimma av hopp trots allt, kärleken som kallas Karin. Det är hon som kommer med det vackra och fina utan att ställa krav. 
Det går att komma ut hel trots allt.
Det går!

"Där ingenting kan ses" kom ut redan 1992 på Wahlström & Widstrands förlag som den första boken i en tänkt trilogi. Andra delen "Längre bort än hit" kom två år senare. Tredje delen orkade Anna-Karin Granberg inte skriva.

Vad var det då som hände?
Pappan var död och begraven. Den övriga familjen och släkten tog avstånd. Anna-Karin hade innerst inne räknat med det men satte allt på ett kort för att hon måste. Självklart gjorde det ont. Inte ens hennes sista rop på förståelse från de närmaste gav resultat. Berättelsen var för utelämnande och smärtsam helt enkelt. Anna-Karin Granberg försköts och är fortfarande utestängd ur den gemenskapen.
- När min faster tänkte stämma för förtal av avliden så blev förlaget förtjusta. Ja du förstår, sånt säljer böcker.

Den i bloggvärlden kände pedofilförnekaren Max Scharnberg som då var docent i pedagogik vid Uppsala universitet och i dag är en 78-årig pensionär, gjorde sig dessutom skyldig till ett monstruöst övergrepp mot den då för honom helt okända författarinnan.
Han använde sig nämligen av en minst sagt suspekt metod för textanalys med vilken han påstod sig kunna "bevisa" de mest sanslösa teorier och lögner om vem som helst. Det innebar att han även kunde beskylla alla och en var för vilka lögner och påhittade illdåd som helst. Det är lätt att se var kompisen Jakida har fått sina floskler till galenskaper från.

Max Sharnberg, som ju även var djupt involverad i fallet med den så kallade Södertäljeflickan, tog sig nämligen friheten att analysera sönder Anna-Karins barndomsberättelse. Utan att ens ha träffat henne påstod han i en bok att han med sina sjuka analysmetoder kunde bevisa att den var lögn från början till slut.
Sånt kan knäcka vem som helst och det knäckte Anna-Karin. Framför allt knäckte det hennes författarskap.
– Jag fick total skrivkramp efter det och kunde inte ens skriva en inköpslista, ha ha ha…

http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-i/
http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-ii/

- Sen när jag kom ur skrivblockeringen vintern 2003, hade lämnat Karin, bytt stad, gått ur den långa depressionen, så skrev jag faktiskt del 3. Förlaget och jag bollade manuset fram och tillbaka och jag skrev om och skrev om. Men de kunde inte specificera hur de ville ha boken, så jag gav upp till slut. Och raderade manuset från hårddisken. Så den boken finns inte kvar. Men jag har börjat skriva den igen nu.

Det är förfärligt, tycker jag, att Max Scharnberg har tillåtits bedriva sin verksamhet medelst skattemedel på en statlig institution. Vid sidan av sin så kallade akademiska bana har han dessutom varit "försvarets eller domstolens opartiska sakkunnig i 27 rättsfall om sexuella övergrepp mot barn" vilket närmast är att betrakta som en rättsskandal. Scharnbergs uppenbara agenda är att förneka eller åtminstone bagatellisera sexuella övergrepp på barn. Om det råder ingen tvekan. Och i svallvågorna av det var alltså Anna-Karin Granberg tvungen att förlora sin heder, sin livslust och sin skrivarglädje.
- Jag hoppas du har vett att skämmas, Max Scharnberg!

En författare som delger sina läsare berättelsen om sitt liv ska mötas med respekt. Särskilt som hon aldrig har kallat boken något annat än en familjeberättelse. "Där ingenting kan ses" är en mycket bra och viktig bok. För en gångs skull känner jag att jag vill behålla själva boken också. Det exemplar jag har ska jag ge författaren. Jag har därför beställt en egen bok från Bokbörsen samt del 2 med titeln "Längre bort än hit". Nu kan jag bara hoppas att Anna-Karin får ork att ge ut böckerna på nytt alternativt lägga ut dem på väl synlig plats på nätet. Jag hoppas också att hon ska få ork och mod att skriva den tredje delen.
Trilogin längtar efter att bli komplett.
Monica Antonsson

Kändisnamnen var ett genidrag av Unni Drougge...

Jag har hållit på länge med Unni Drougges "Bluffen". Och jag menar hållit på. Stunderna av lugn och ro finns liksom inte hos mig. Så "Bluffen" har fått hänga med lite varstans. Vi har varje vecka varit på vårdcentralen och lämnat blod för analys och med jämna mellanrum har vi åkt till sjukhuset och suttit där och hängt. Varje besök har avslutats med en kopp thé i kafeterian, räkmacka och några sidor av "Bluffen". Den har åkt bil, buss och tåg, ja till och med flyg ner till Spanien i december.

Inte en sida blev läst. I Spanien gällde sol och gott vin i glada vänners lag. "Bluffen" låg där den låg i yttre facket på kabinväskan.

Det var en himla tur. På hemvägen var det så trångt i planet. Varenda bagagehylla var full av julklappar så kabinväskan togs helt enkelt omhand av besättningen som helt grymt placerade den i källarvåningen med allt annat incheckat bagage.

Vilken skräck!
Jag hade två datorer och en kamera modell dyr i väskan. Ändå kunde jag inte få besättningen att hämta tillbaka den för att själv bära ut den samma väg som den kom in i planet. 

Väl framme på Arlanda fick den rejält med stryk där den studsade fram på bagagebandet. Men i ytterfacket låg som sagt "Bluffen" som en skyddande brandvägg. Båda datorerna höll. Kameran också.
Tack "Bluffen"!

Jag tycker kanske att Unni Drougges huvudperson journalisten Berit Hård har en del äckliga sidor. Det är väldigt mycket fettvalkar, kärlekslöst sex och droger som man som läsare kunde ha varit utan. Och inte var det väl nödvändigt att stå och pinka på golvet på Bokmässan heller? Men det är ytligheter, smällar man får ta. Det är trots allt Unni Drougge som skriver och inte jag.

Min nya favorit Berit Hård har även härliga drag av kvinnan som lär ha stått modell för hennes skepnad, en känd journalist som faktiskt också har haft en orm. Och en sådan kan man ha stor glädje av, särskilt i närkamp med gangsters.

När "Boven" släpptes i september gjorde media ett stort nummer av Unni Drougges något annorlunda tilltag att helt fräckt kalla två av sina huvudpersoner Leif GW Persson och Jan Guillou. Lite konstigt lät det då, det ska erkännas. Men vilket genidrag! Wow! Vilka personporträtt! Och det är minsann inte bara dessa båda bokvärldens giganter som känns igen. "Boven" är full av profiler ur den journalistiska verkligheten. Skratten blir rätt många längs den nästan 400 sidor långa färden.  

Intrigen är ett mycket proffsigt pussel som inte lämnar några trådar lösa. Handlingen är oförutsägbar och rysligt spännande när den är som bäst. Det dramatiska slutet och aha-upplevelsen som följer på den gör att man ser fram mot nästa bok om Berit Hård och hennes värld. Jag vill läsa mer. Nu!

Synd bara att Unni Drougge tar död på sig själv i slutet. Särskilt med tanke på de två kommande böckerna i triologin om Berit Hård. Kan man tänka sig en Bobby Ewing kanske? Kan hon möjligen få återuppstå i nästa bok, mot alla odds få vakna på bårhuset eller så?

Hoppas det.

Grattis Unni! Du har skrivit en jäkla bra bok! Varken mer eller mindre.

Monica Antonsson

Ps. Det går förresten inte att färga grått hår med henna. Vid grått hårsvall krävs tvåkomponentsfärg.
Ett litet tips bara… J

Författaren Kjell Andreasson berättar...

Kjell Andreasson alias Alexis:

 

Kjell Andreasson alias Alexis

Författaren berättar:

OK, här kommer lite av vad jag fått ihop av kulturgärningar:

Jag var i 11 år frilandsodlare av grönsaker. Hade inget växthus vilket betydde knapert med inkomster under vinterhalvåret. Började skriva Västernpockets åt B Wahlströms under pseud. Charlie Siringo. Vad jag nu lyckats spåra upp var titlarna där
1. "Blodigt byte" 1980,
2. "Rent hus i El Paso" 1981,
3. "Spel med märkta kort" 1981,
4. "Jakten på bankrånarna" 1982,
5. ""En måste dö" 1982.
Alla i serien Wild West.
Det bör ha funnits en eller två till hos Wahlströms men det är svårt att hitta. Hur som helst, branschen dog när målgruppen istället köpte DVD-kassetter och Wahlströms lade ner västernböckerna. Jag gick över till Wennerbergs som James Dillinger och där hann
1. "Blodigt guld" och
2. "Dödens sporrar"
komma ut innan de också lade ner. De fixade dock att en tredje,
3. "Syndens lön"
gavs ut i dansk översättning av Winthers i Danmark. Hade ett ex av denna pocket med de förtjusande tillmälena "lusepuster", "kvaegtyv og snegmyrder" osv i min ägo men skickade den till danske författaren Leif Rudi Ernst 2009 som gåva. ¨

Liten bok med okänsligt påsatt prislapp

Jag tror vi var fyra svenskar som skrev sådant (förlaget sparade in på översättning) och ett underförstått krav var att använda amerikanskklingande pseudonymer.
Nå, det var en lärorik skola, formatet var strängt bestämt till 125 pocketsidor och man lärde sig hyfsad berättarteknik för att tillmötesgå läsarnas krav, dvs att undvika långa onödiga beskrivningar, sega introspektioner, överdrivna laborationer med "språket" o dyl., det som på senare år definierats i mantratjatet om "gestaltning".
Sedan jag blivit medlem i Mäster Grön blev den odlingsbaserade ekonomin betydligt bättre och nästa fas i skrivkluddandet tog vid.
1983 kom alltså romanen Snapphanehjärtan i en påbörjag trilogi och år 1984 fortsättningen Stormfåglarna.
P g a förändringar i mina verksamheter blev det nu ett tämligen långt uppehåll i kulturarbetet.
Efter frilandsodlandet hade följt 5 år som mattläggare vilket tillsammans orsakat en pajad rygg. Jag bättrade på mina ursprungliga sex år i folkskola med folkhögskolestudier i Sverige och några månader i England. 1993 startade jag och en kvinnlig svensklärare en skrivarkurs på folkhögskola och jag läste också in ca 100 ak. poäng vilket gav påhugg även i andra ämnen i undervisningsbranschen. 1993 fick jag alltså tillgång till dator och nu kom utlovade nr 3 i snapphanetrilogin Stridskamraterna ut, tio år efter nr 1... 1993 kom också Barriärerna, en historia om skånska frivilliga i tysk-danska kriget 1864.
1999 började en ny trilogi om vikingar, med Blekt Guld, följd av Korpens Näbb 2000 och Vägen Tillbaka 2001.
2003 kom "Filip och Alexander", också i en tänkt trilogi men jag gav upp då det blev för mycket arbete med annat, hade också blivit engagerad i jobb med SFI. Framställde också böcker åt ett par, tre f d skrivarkurselever.
Hade dock tid att spökskriva "Displaced Person G 21 366422 berättar" åt tysk-svenske Bertil Schmidt, en märklig historia.

Avslutade skrivarkursjobbet m m på folkhögskola 2007. En av "eleverna" under de där 15 åren som kommit långt är Sven Olov Karlsson, bl a med sin genombrottsroman "Italienaren".
Vill avslutningsvis säga att jag blev ännu tröttare av att beskriva dessa mångåriga, penningdrivna fåfänglighets-mödor än ni av att läsa om dem, men jag hade ju lovat Monica att plita ihop detta brottsregister.

Senare kommentarer
Monica;
nej jag har inte kommit fler böcker på spåren än de jag räknade upp i din bokblogg och sedan under ditt inlägg "Inget ont som inte har något gott osv...".
Kommer inte ihåg om jag använde pseud. för "Barriärerna" och hittar bara en recension av den i Dast Magazine av Karl Hjelm.
Gav också ut min egen översättning av 12 gamla engelska noveller plus en liten novellsamling av elever: "Kärlek i vår tid".
Nå, det blir väl en vårstädning någon gång...

Anonym sa...
Min ovanstående kommentar 10:37 ledde mig in på att jag lovat fullfölja rapporteringen om mina kulturogärningar. Kan inte ta mig in på Bokbloggen så Monica kanske flyttar upp denna fortsättning dit:Först bara en liten återblick på Wild West-skrivandet:
Jämsides med bevakningen av Henrik J-kriget läste jag min debutpocket 1980 hos Wahlströms (den enda av mina arbeten i branschen jag hittade). Blev lite chockad - skrämmande våldsskildringar med antihjälten Alistair Cabe som på 119 sidor tar livet av 5-6 olyckliga individer! Nå, det var tydligen just så det skulle vara eftersom förlaget tog den och frågade efter mer. Alltså kanske en bättre "stilanalys" än vad JJ presterat... Tröttnade förstås efter ett par-tre år på genren som också dog ut. Samtidigt hade kriminalpolis Uno Röndahls historiska verk "Skåneland utan förskoning" kommit ut och startat en sydsvensk litterär trend om de s k snapphanekrigen. Har för mig att "På spåret"-Björn Hellberg också skrev något i sammanhanget.Nu byttes amerikanskt 1800-tal, Colt-revolvrar och Winchesters mot dansk-svenskt 1600-tal, värjor och mynningsladdade ryttarpistoler - och nye pseudonymen Holger Due trängde 1983 in hos bokhandlare. Holger Due var sammansatt av mytiske hjälten Holger Danske och en Caspar Due som svenskarna avrättade under de där bråken.
/ Alexis