Hinsehäxan, ett annorlunda kvinnoöde i 1900-talets Stockholm

Min intervju med Lillemor Östlin, 71, som släppte den väldigt välskrivna och spännande boken Hinsehäxan 2005.  Hennes liv har blivit tv-serie. Den sänds 9 och 10 januari 2012 vilket motiverar att jag tar in intervjun här. Läs gärna boken. Den rekommenderas!
Lillemor Östlin gav senare ut "Dagbok från kvinnofängelset" och "Skäligen misstänkt för mord".
Skärholmen 2005.

Det är till en början som att hälsa på hos en vanlig dam vilken som helst i 64-årsåldern. Lillemor Östlin är glad och vänlig och bjuder på kaffe med dopp. I sovrummet ligger ett vackert lapptäcke på sängen som hon har sytt själv. Ett nytt är dessutom på gång vid symaskinen. Några målningar har hon dessvärre inte hemma. Allt är sålt eller på annan plats och staffliet har hon ställt undan. Några mindre tavlor på toaletten visar att hon har talang. Synd bara att hon upptäckte den så sent.

– Min lillebror Axel hade hängt sig 1983 och jag var väldigt nedstämd där jag satt på Österåkersanstalten, säger hon. Några konststudenter målade en 75 meter lång kulvert och fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald föreslog att jag skulle hjälpa till. Blir det inte bra kan vi alltid rolla över det, sa hon. Jag målade några blommor och sedan har det bara rullat på.  

Altandörren står på glänt för att katten Tigrid som har sin plats bakom gardinen i vardagsrummet ska kunna komma och gå som hon vill. Lillemor blir emellertid orolig så snart han försvinner ur sikte. Hon lockar på katten tills han kommer tillbaka.

Det finns massor av spännande saker att titta på i Lillemors prydliga tvåa på bottenvåningen av ett hyreshus i Skärholmen söder om Stockholm. Hon har målat blommor och blad på skåp och lådor som för att höja trivselfaktorn. Samtidigt har hon en avslappnad inställning till ägodelar och lämnar därför nästan alltid dörren olåst.

– Här finns ingenting av värde, konstaterar hon. Och tjuvar tar sig in ändå. Mina vänner kan lika gärna gå in och vänta tills jag kommer.

Lillemor är emellertid ingen vanlig dam. Hon är en missbrukande kåkfarare som har tillbringat mer än 20 år bakom galler. Det är den tunga sanningen. Än värre är att hon fortfarande slickar i sig amfetamin då och då för att må bra. Meritlistan är lång av narkotikabrott. Så sent som den 13 januari muckade hon efter sin senaste, drygt årslånga volta. Systern bodde i lägenheten och passade katten under tiden.

– Jag hoppar i varje fall inte över staket vid fotbollsplaner längre. Det gjorde jag förr som övning. Man var ju tvungen att hålla sig spänstig om man ska kunna rymma.

Lillemor föddes i juni 1940 i Örebro. Pappan var en törstig och konkursmässig åkare. Familjen bodde därför i en lånad tvättstuga i Vaxholm när hon var barn. Två äldre bröder hade hon och så småningom föddes lillebror Axel som var hennes ögonsten tills han 42 år gammal, som sagt, tog livet av sig.

– Han var söt och sjöng som en ängel, säger hon. Jag var trulig, rödhårig och fräknig. Sånt fick man höra. På den tiden hade jag aldrig några kompisar. 

Efter skolan blev hon servitris på ett kafé. Det var där hon mötte Stig från Mälarhöjden som tog hennes oskuld och gjorde henne med barn. Året var 1956 och hon gifte sig med Gustav som tog på sig faderskapet. Hon var 16 år och han var 20. Ett år senare hade de två små flickor att ta hand om.

Så kom preludin, ett centralstimulerande bantningsmedel eller lyckopiller in i bilden. Det förskrevs av läkare eller köptes för två kronor pillret av langare i Kungsträdgården.

– Alla prövade det, säger Lillemor. Lyckopiller var på modet. Det hade ingenting med knark att göra. Varenda kärring på Televerkets Felbyrå, där jag jobbade, knaprade preludin.

Lillebror Axel hamnade i dåligt sällskap med sprit, thinner och knark. Han blev omhändertagen av barnavårdsnämnden och sedan gick det utför. I kompisgänget fanns Sigge som senare blev spelklubbsägaren och palmevittnet Sigge Cedergren.

Lillemor skilde sig. Gustav söp, bråkade och blev av med jobbet. Till sist hade de inte ens välling till barnen. Än mindre fanns det någon mat i skafferiet åt dem själva. De svalt men fick ingen hjälp av socialen. Lillemor offrade sig. Laddad med två preludintabletter sålde hon sin kropp på Malmskillnadsgatan.

– Det var kallt om benen, raljerar hon som svar på frågan om hur det var.

Gustav grät av förtvivlan men gjorde ingenting åt det. Så Lillemor förlorade 21 år gammal tålamodet med sin man som ständigt kom hem full och utan lön. Speciellt som han var sur för att frun gick på gatan för att dryga ut sin lön från Felbyrån. 

Vid den tiden fanns redan den då 52-årige TCO-ordföranden Lennart Geijer i Lillemors liv. En kväll 1960 steg han fram till henne på gatan, lyfte på hatten och frågade om hon var ledig. Javisst, sa hon. För 100 kronor.

– Det finns herrar, män, karlar, killar och sluskar, säger hon. Lennart Geijer var en herre.

Hon säger det med sådan respekt och vördnad att det inte kan ifrågasättas. Och det är tydligt att han visade henne samma respekt. Deras kärleksnäste blev ett uthyrningsrum med fransk balkong och liten dusch i omedelbar anslutning till hans och hustruns bostad på Armfeldtsgatan. Första gången hade hon tandvärk och var svullen om kinden. Hon berättade att hon behövde pengar till ett tandläkarbesök och han betalade dubbel taxa fast han inte behövde. Geijer var emellertid het på gröten. Redan nästa dag ringde han och bad henne ta ledigt från jobbet på hans bekostnad. Om och om igen ville han ha henne och han betalade generöst. Då kanske du slipper gå ut mer i kväll, sa han. Bättre kunde det knappast bli.  

– Det hände också att han kom hem till oss fast vi bodde trångt. Med tiden lärde han även känna Axel. Vi talade mycket om politik och allt möjligt annat och utvecklade med åren en behaglig vänskap som jämlikar. Till slut kändes det fel att ta betalt men han var bestämd på den punkten. Han betalade för sig och han betalade bra.

Lillemors väninna Rosie – senare känd som bordellmamman Doris Hopp - hade Lennart Geijers namn i sitt kundregister. Rosie var en eftersökt sällskapsdam bland Stockholms mer besuttna herrar. På inbjudningskorten till små, informella partyn i riksdagshuset stod det oftast ”Till Rosie med väninnor”. Lillemor var en av dem. Hon var ofta med på festerna i sammetsgarderoberna trots att hon tyckte festandet var slöseri med tid. Hon visste varför hon hade kommit och ville ha det överstökat så fort som möjligt.

Lillemors liv snurrade på i allt snabbare takt på grund av narkotikan som gjorde att hon kunde hålla sig vaken dygnet runt. Hon levde tveklöst ett mycket farligt liv i den innersta kretsen av Stockholms kriminella undre värld. Till sist åkte hon fast för ett raffinerat bedrägeri 1967 varpå barnen placerades i ett fosterhem.

Barnavårdsnämnden vägrade berätta var de fanns så hon rymde, for till Stockholm och gick rakt in på nämndens kontor och rotade själv fram den sekretessbelagda uppgiften. I färgat hår och med glasögon på näsan for hon därefter till Södertälje för att med egna ögon se sina döttrar som då var 10 och 11 år gamla på skolgården. Hon granskade deras kläder såväl som huset de bodde i men gav sig inte till känna. Hon visste bara alltför väl att hennes tid i frihet var begränsad.

– Jag var borta från barnen i fyra år, säger Lillemor och för första gången syns smärta i hennes ögonen. Det är en av de få taggarna jag har i mitt hjärta. De var ju tonårsflickor när jag kom tillbaka.
 

Lennart Geijer blev justitieminister 1969. En tid senare åkte Lillemor fast för narkotikabrott. Då bröt han förhållandet. Det gick inte an för en justitieminister att ha en knarkande älskarinna som sålde narkotika och var kompis med stans störste langare. Hon förstod och accepterade. Lillemor var följaktligen inte inblandad i den omskrivna bordellhärvan 1976 trots att hon och Lennart Geijer höll kontakten till 1991.

– Det var meningen att vi skulle träffas då men jag satt i fängelse så det blev ingenting.

När han dog 1999 skickade hon en blomma till begravningen med kriminalvårdens representant.

Lillemor lämnade prostitutionen bakom sig. Hon gifte sig och skilde sig två gånger innan hon träffade Helmer, en kriminell bilhandlare från Hälsingland, som blev hennes fjärde man och stora kärlek. De fick 25 år tillsammans, innan han dog för tre år sedan.

– Han väntar på mig i kolumbariet i Högalid, säger hon. Det känns som en tröst. När jag dör ska vi spridas ut för vinden tillsammans. Det har ett av mina barnbarn lovat se till. Hon är på god väg att bli polis.

Det var under ett fängelsestraff på Hinseberg efter Helmers död som Lillemor började skriva om sitt liv. När hon kom ut igen sökte hon upp en förläggare. .

– Jag köper en bok av dig om du köper en bok av mig, sa jag. Dagen efter ringde han och när jag strax därpå hade åkt in igen kom han till Kronobergshäktet för att skriva kontrakt. Jag fick en dator, skrev och skrev och kunde småningom redigera bort över hundra sidor av mitt manus. Fyra månader senare var boken klar.

Hinsehäxor kallas fångarna på kvinnofängelset Hinseberg. Hinsehäxan heter även Lillemors bok som genomgående har fått lysande recensioner.

– Jag har skrivit överklaganden och nådeansökningar i alla år. Det var en bra övning. Nu tyckte jag att det var min plikt att berätta. Speciellt som jag har fått lov av både barn och barnbarn att göra det. Skriv mamma, säger de. De har hejat på, tyckt det var bra och läst vad jag skrivit vartefter… 

Monica Antonsson

Från fängelsekund till författare:


Lillemors känslosamma återförening med barnen: