Jag intervjuade Kerstin Thorvall 1995 hemma hos henne i en högt belägen våning strax ovanför Slussen på Söder.
Jag upplevde henne som väldigt vänlig men högst påtagligt labil. Det var inget enkelt möte. Hon var skör och berättade om sin psykdiagnos, en sådan som ingen kunde hantera.
Allra minst hon själv.
Vid den här tiden illustrerade Kerstin noveller i Svensk Damtidning. Jag skrev då och då åt samma tidning och följde henne sedan i flera år. Jobben trillade in fast hon var pensionär. Det var ingen självklarhet men hon klarade sin försörjning.
Vi hade kontakt en tid och hon godkände min artikel för tryck.
Därför har jag rotat fram den nu inför tv-serien som sänds tre kvällar i rad kl 21.00 med början på långfredagen.
1995
Jag var livrädd när jag ringde på hos mamma.
Jag hade ju gjort henne så illa…
Kerstin Thorvall förberedde sig i nästan femtio år. Hon skrev ner sitt hat mot mamma på små lappar som hon gömde väl.
- Jag beställde tid hos en läkare innan jag lät mamma läsa vad jag skrivit, berättar hon. Jag anade att hon skulle bryta ihop.
Kerstin fick rätt – men ett år senare var det mamma som chockerade Kerstin…
 |
| Hemmets Veckotidning nr 33, 1995 |
Kerstin Thorvall fyller sjuttio den här veckan. Det är nitton år sedan hon skrev ”Det mest förbjudna”, skandalromanen som blev en försäljningssuccé.
Romanen handlar om Kerstins hat till sin mor. För Kerstin blev den en trotsig frigörelse från en martyr som offrat allt för sitt barn – och låtit dottern betala.
Kerstin satte sina mest sedeslösa äventyr på pränt. Hon skrev om unga älskare hon knappt visste namnet på. Om hur hon älskat med en okänd nittonåring på en grekisk strand, medan barnen låg och sov på ett hotell flera mil därifrån. Det var det mest förbjudna. Hon kastade skit på sig själv för att komma åt den mor vars missriktade kärlek förtryckte henne så.
- Som barn hade jag väldiga perioder av andnöd, säger Kerstin och slår sig ner bland kuddarna i sin blommiga soffa. Hennes kortklippta hår är mörkt med blonda toppar och hon ser trött ut efter senaste boken som just gått i tryck. Hon bor mycket vackert i höjd med takåsarna på Söder i Stockholm. Det kändes som om mamma bokstavligen satt på mig. Hon var en förtryckt människa som i sin tur förtryckte mig.
Karlar ringde och flåsade
Kerstin revolterade i nästan femtio år innan hon skrev det mest för bjudna, att ingen måste älska sin mor bara för att hon har fött en. Kyrkan fick ha sina påbud och eviga straff för sig själv.
Boken kom som en befrielse för många men Kerstin fick stryk. Massor av stryk. Kritikerna sågade henne jäms med fotknölarna för att hon skrivit så elakt om sin söta vithåriga gamla mamma.
Kerstin fick finna sig i att bli föremål för de mest gemena rubriker. Hon tvingades skaffa hemligt telefonnummer till och med för alla karlar som ringde och flåsade. Till sist emigrerade hon till Menton i Frankrike för att, som hon sa, slippa vara allmän spottkopp.
 |
| Kerstins mamma Tora |
Men läsarna slukade hennes bok. Bland mer än tusen beundrarbrev fanns bara tre elaka och Kerstin blev folkkär på kuppen.
- Han visste det redan från början, säger hon om förlagschefen Åke Rundkvist på Bonniers. Han var smart, hänsynslös och alldeles förtjusande. Han insåg att min bok skulle bli den första svenska bekännelseboken och att den skulle ge klirr i kassan. Kerstin smög med boken i sex, sju år, skrev avsnitt för avsnitt och gömde dem i hemliga kuvert som hon skrev ”konsumkvitton” på. Det hände att modern kom på besök och rätt som det var kunde tanten böra snoka.
- Det var på primalskrikens tid, säger hon. Och efter en skrikkurs på Väddö tog Kerstin fram sitt mest förbjudna manuskript. Hon läste det på nytt och undrade om det kunde bli en bok. I samma veva ringde Bonniers och frågade om hon möjligen hade något.
- Jag rusade upp på förlaget med min halvfärdiga bok och fick skriva kontrakt efter bara några dagar. ”Hur stort förskott vill du ha?”, sa Åke Rundkvist och jag blev fullständigt överrumplad. Jg fick till och med eget rum på förlaget för att kunna skriva färdigt boken. Det hade varit svårt att arbeta hemma med en sådan sak.
Hon var ovanligt snäll mot sin mor den här tiden, väl medveten om att det var lugnet före stormen. När korrekturet gick till tryckeriet lät hon bomben detonera, för att modern skulle vara förberedd.
- Mamma var lite stjärna i sin grupp av gamla ogifta lärarinnor. Hon hade ju en dotter trots allt som var fyrabarnsmor och barnboksförfattarinna.
Jag skrev dessutom i Damernas Värld varje vecka och det gick hem hos tanterna.
Doktorn lät mig skrika
Kerstin skickade manuskriptet till sin mor, beställde tid hos en läkare hon kände på Ulleråkers sjukhus och föreslog att de skulle träffas där.
- Jag såg henne komma gående med raska, spänstiga steg. Hon var 79 år och rak i ryggen. Så fort hon fick syn på mig började hon vackla. Hon tog sig för pannan och höll sig i väggarna för att inte falla omkull. Jag blev rasande! ”Vet doktorn”, sa mor senare. ”Jag har försökt lära min dotter att tala sanning. Och så skriver hon en bok som bara innehåller lögner! Jag har exempelvis aldrig hört talas om någon hundvalp.”
”Jävla skitkärring”, skrek jag och började slänga saker på henne från doktorns bord. ”Talade jag aldrig om något annat?!”
Ett av Kerstins två minnen av fadern hänger ihop med den där hundvalpen. Han lovade henne den strax innan han togs till sjukhuset där han sedan dog. ”Du ska få en hundvalp till jul”, sa han.
- Det var som om hon dödade honom en gång till! Jag skrek rakt ut där jag låg i ett angränsande rum och doktorn lät mig skrika. ”Det är utmärkt”, sa han. ”Jag kände genast igen din mor från boken.”
Kerstins mamma erbjöds en besökstid men avböjde. ”Det är inget fel på mig”, sa hon. ”Det är min dotter som är sjuk. Som barn var hon glittrande glad. Nu är hon olycklig. Det måste vara Arvet.”
Kerstins liv var starkt präglat av föräldrarnas historia och det olycksaliga Arvet. Fadern var sinnessjuk, manodepressiv sedan 16-årsåldern, och släkten gjorde allt för att få honom bortgift – trots att sjukdomen var belagd med äktenskapsförbud. Två ringförlovningar med högreståndsflickor hade gått i stöpet innan de lyckades lura Kerstins mamma, en enkel skogshuggardotter från Norrland som det inte var så noga med. Familjen såg till att vigseln stökades undan så fort som möjligt och den unga bruden steg rakt in i en mardröm. Hon våldtogs på sin bröllopsnatt och misshandlades så svårt att hon fick föras till sjukhus. Maken övermannades och togs till sinnessjukhus i tvångströja.
Vilken skam för föräldrarna
- Läkarna sa att min mor omedelbart kunde få skilsmässa eftersom hon hade blivit lurad. Men det var omöjligt. Hon kunde inte åka hem till Norrland med ett sådant budskap, inte efter en natt som gift. Tänk vilken skam för föräldrarna som givit bort sin dotter till en dåre! Hon var tvungen att bära sitt ok, hon hade gett både Gud och honom sitt löfte.
Kerstin kom till sedan fadern återvänt från sjukhuset och efter den dagen ägnade modern sin tid åt att överbeskydda dottern, städa och hålla rent. Om nätterna gjorde hon motvilligt sin äktenskapliga plikt. Hon oroade sig för två saker, att maken skulle göra något skamligt med dottern och att flickan hade ärvt hans sjukdom.
Kerstin minns inget övergrepp och har bara goda, glada minnen av sin far. De hörde ihop på något vis men det var mamma och Gud som bestämde. Pappan var framsynt och engagerad, socialist, nykterist och pacifist. Det var han som stod för kärleken och värmen, glädjen och sången. Det var han som sa: ”Du ska få en hundvalp till jul.”
Så försvann han, togs in på sjukhus och dog efter bara några månader. Hon var elva år och grät: ”Pappa är död, pappa är död.” Hon insåg att det inte skulle bli någon hundvalp.
Några dagar senare hörde hon sin morbror genom en halvöppen dörr: ”Det blir svårt för dig nu, Tora, ensam med flickan som aldrig skulle ha blivit till.”
Jag var en dålig svärdotter
- Jag var ständigt rädd för spöken. Som vuxen har jag insett att det var rädslan för det som lurar under tryggheten i ett ordentligt hem. Jag känner likadant nu. Det är något farligt med det fina, att vara glad och trygg. Depression är ett tryggare tillstånd för mig.
Som liten var hon rädd för fula gubbar. Hon var rädd för att dö också, rädd för att dö innan hon levat. Hon bad till Gud om att få leva en bit i taget, till skolfesten åtminstone, till helgen och till jul.
Kerstin drömde om att fara till Paris och bli modetecknerska. Modern hade andra planer, men Kerstin drev igenom det ändå, förverkligade sin dröm och tog ett stort steg i frigörelseprocessen. Hon förälskade sig som alla flickor gör och gick till och med till sängs med sin kärlek. ”Jag har legat med honom”, sa hon till sin mor. ”Jag har gjort det och det var jag som ville.”
- Mamma bröt ihop. Det var det värsta som hänt henne, sa hon. Själv hade hon pliktskyldigast ställt upp när min pappa ville. Hon kunde inte förstå hur en kvinna kunde göra det av fri vila, än mindre vilja det själv.
Kerstin gifte sig med kärleken och fick tre söner. Hon var redan framgångsrik som modetecknerska och följaktligen den som mest bidrog till försörjningen. Maken slog igenom som konstnär först i 50-årsåldern. Hon breddade sitt register och blev dessutom en populär barnboksförfattare trots att hon skriver maskin med bara ett enda pekfinger – då som nu.
- Mina svärföräldrar var djupt besvikna. De tyckte att jag var en dålig svärdotter som lät maken ta hand om barnen mer än jag. Att det var jag som hade det ekonomiska huvudansvaret spelade just ingen roll. Jag fick ju syssla med det jag tyckte om. Det hade varit en helt annan sak om jag hade försörjt familjen som fabriksarbeterska. Då hade jag varit en hjältinna.
Så en dag var Kerstin otrogen. Hon gjorde det mest förbjudna för att bli fri från sin ångest. Maken var också otrogen men det var en helt annan sak, tyckte han. Elakt ringde han svärmor som genast skyllde på Arvet.
Kunde inte vara bunden
- Mamma kom farandes för att tala mig till rätta. ”Ta bort henne!”, skrek jag och höll händerna för öronen för att inte höra. Det gjorde jag förresten ganska ofta när hon kom. Det hände till och med att jag kastade resväskorna utför trappan efter henne.
Kerstin hade länge misstänkt att maken var otrogen och anförtrott sig åt sin bästa väninna.
- Det visade sig förstås att det var just med henne han bedrog mig. Det hade pågått i över ett år innan han berättade det.
Kerstin skilde sig, gifte om sig, fick ytterligare en son och skilde sig igen. Hon klarade helt enkelt inte att vara bunden.
Kerstin kunde närma sig sin mor på ett friare sätt ett år efter ”Det mest förbjudna”. Och hon tog emot hennes utsträcka hand som om inget hade hänt.
- Jag och pojkarna for hem till henne för att röja på vinden. När jag ringde på tänkte jag att nu dör jag på dörrmattan, men när hon öppnade kände jag ingen ångest. ”Jasså, där är du”, sa hon bara.
Kerstins mamma hade laddat upp med massor av mat och dukat vackert i finrummet. Själv sprang hon middagen igenom fram och åter mellan köket och matbordet. Hon passade upp på familjen och tog själv en munsbit då och då vid diskbänken.
- Hon var 80 år och kutade omkring som en sädesärla, säger Kerstin. Hon offrade sig som vanligt och tänkte inte ett ögonblick på sig själv. Jag blev irriterad men insåg plötsligt att det var det enda roliga hon hade, att passa upp på oss.
- Mamma var ständigt rädd att det skulle hända mig något. Jag kunde ju bli sjuk, överkörd eller rent av kall om stjärten. Själv gjorde jag tvärtom med mina barn. Jag lät dem klättra i träd så mycket de ville, de fick gå ut på farliga bryggor, lifta och hela tiden överskrida gränser. Men det var inte bra det heller, visade det sig. De har ofta sagt att de saknat en riktig mamma.
Äntligen blev hon erkänd
Kerstin har elva barnbarn men tycker att hon är oduglig som farmor. Hon får rent av panik om hon ska sitta barnvakt. Hon säger det med sorg i hjärtat för hon älskar dem allesammans.
- Jag upphör aldrig att häpna över att så många kunde komma till från en enda ensam, överbeskyddad liten flicka. De är friska och vackra och helt enkelt underbara.
Kerstin förblev ”Sveriges skamligaste och mest pinsamma kvinnliga författare” ända tills romanen ”När man skjuter arbetare…” kom ut 1993. I den skildrar Kerstin mycket ömsint sin mors tragiska kvinnoöde och ger bakgrunden till ”Det mest förbjudna”. En enig kritikerkår gjorde honnör och höjde författarinnan till skyarna.
- Jag fick en ny karriär vid 68 års ålder, skrattar hon. Jag blev plötsligt ”fin” och fick vara med i prestigeladdade sammanhang som Bokens dag. Det kändes jättekonstigt, som om jag dött nästan. Det är i allmänhet först då som folk skriver fina omdömen om skandalösa författare.
I höst kommer Kerstin ut med fortsättningen ”I skuggan av oron” som berör tiden från faderns död till dotterns första kärleksupplevelse. Skickligt skildrar hon den tid hon växte upp i och ger ännu ett kärleksfullt porträtt av sin mor. Återstår att se vad kritikerna tycker den här gången.
Men först ska Kerstin alltså fylla sjuttio och fira det med öppet hus för släkt och vänner.
- Jag står inte ut med det, säger hon. Att fylla sextio är ingenting, då är man fortfarande medelålders. Vid sjuttio är man gammal.
Kerstin ska inte slå sig till ro nu om någon trodde det. I tankarna jobbar hon redan med nästa bok och i november far hon till Paris för att teckna.
- Jag är verkligen privilegierad, säger hon. I mitt jobb slipper man bli pensionär. Man behöver inte packa ihop sina saker en viss bestämd dag och ta adjö av sina arbetskamrater. I mitt jobb arbetar man så mycket man vill.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Artikeln var publicerad i Hemmets Veckotidning nr 33, 1995
