Vem ska tro på henne nu?

Jag såg Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter och så kallad opinionsjournalist, berätta om sin på Brombergs förlag just utkomna bok ”En halv sanning är också en lögn” om hur det kan ljugas i media.

- Äntligen, tänkte jag som ju har upplevt en del av den sorten. Man är ju sig själv närmast liksom.

Mia och Aftonbladet

Jag tänker naturligtvis på Aftonbladets lika sanslösa som skandalösa publiceringar om mig och min bok ”Mia – Sanningen om Gömda” våren 2009 när tidningen lät huvudpersonen Mia – oemotsagd och på direktiv av Liza Marklunds PR-folk - blåljuga på flera löpsedlar och vad var det, 17 (?) helsidor i flera nummer av tidningen den helg som anfallet pågick.

Aftonbladet lät henne ostörd och ogranskad chatta med läsarna samtidigt som hon teatersnörvlande grät sina falska krokodiltårar i tidningens web-tv om en ”döende” far som till synes helt frisk vandrade omkring på gatorna i Oxelösund. På toppen av allt lyckades man lura läsarna att ladda ner 26 irrelevanta respektive falska handlingar för 19 kronor bunten, handlingar som lurade en del men bevisade absolut ingenting.

 

Chefredaktör Jan Helin medverkade till och med i Debatt väl medveten om att Aftonbladet hade ägnat sig åt århundradets bedrägeri och förtalskampanj – och fick där oemotsagd försvara publiceringen.

Anfallet kom en fredag - vad annars? - när jag inte kunde nås för kommentar. Jag intervjuade nämligen Aftonbladets ledarskribent den dagen, hon som var med Anna Lindh på NK, ni vet. Ett märkligt sammanträffande? Knappast. Aftonbladet visste så klart att jag skulle vara upptagen med annat. Sent på fredagskvällen fick jag gå i ”svaromål” med tre (3) korta kommentarer. Artikeln var redan skriven. Oisin Cantwell ville bara stoppa in några korta pratminus som stämde överens med hans vinkling. För övriga media var det liksom för sent. De hade redan anammat Aftonbladets bestialiska version, gått hem och tagit helg.    

Allt för att rädda Liza Marklund och deras gemensamma affärsintressen.

Det rörde sig med andra ord om lite vänskapskorruption i all enkelhet.     

Det var tur för mig att jag inte var 17 år och okysst. Då hade jag antagligen gått under. Nu var det bara att luta sig tillbaka och titta på skådespelet. De hade bestämt sig. Jag och debatten om Gömda och Asyl var obekväm och skulle tystas. Liza Marklund skulle slippa undan ansvaret för sitt bedrägeri som pågått i över ett decennium. Det var billigast för alla om i stället farmor från förorten offrades och försvann i glömskans töcken. För vem bryr sig om en sådan?

Bara någon dag senare syntes chefredaktörerna på kvälls- och morgonpressen på en och samma bild. De hade plötsligt förtjänstfullt gått samman i syfte att skapa opinion för Dawit Isaak som hade suttit fängslad i åtta år sedan 2001. Oj, vad de ansträngde sig plötsligt.  Det var onekligen hedervärt. Man kan undra varför de inte hade kommit på den tanken tidigare.

Jag PO-anmälde publiceringen men Aftonbladet gick förstås fri. Pressombudsman var Yrsa Stenius. Hon har jobbat på Aftonbladet i stort sett i hela sitt yrkesverksamma liv.

Jag är emellertid rätt luttrad så jag tog det inte så hårt. Jag såg det mera som ett skådespel, som sagt, framfört av intelligensbefriade marionetter. Det är inte så mycket bevänt med civilkuraget när det väl gäller. Det är skillnad på skit och pannkaka liksom. Det får man kanske tugga i sig. Dessutom hade jag redan fått rätt i och med att Bibliotekstjänst tog beslut om att Gömda och Asyl framöver skulle kategoriseras som fiction och på landets alla bibliotek flyttas från hyllan för sanna biografier till hyllan för påhittade berättelser.  

Vad mer behövde jag?
Absolut ingenting.

 

Men åter till Hanne Kjöller! 

Äntligen, tänkte jag när jag såg tv-intervjun om henne och boken ”En halv sanning är också en lögn”. Jag har alltid gillat Helle Kjöller och tyckt att hon verkar hederlig. Jag kom nämligen inte ihåg hur hon agerade under Gömda-skandalen 2009. Jag lägger helt enkelt inte sånt på minnet.

Nu tyckte jag dessutom synd om henne sedan hon i sin sannings-bok hade blivit ertappad med ett sakfel. Hon hade nämligen beskyllt en cancerdrabbad krögare - som klagat över att han inte fick någon sjukpenning - för att äga en bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor som han lätt hade kunnat få ut 2,5 mkr för i ren vinst om han bara sålt den, köpt något mindre och flyttat. Det visade sig emellertid att mannen – trots att Helle Kjöller kollat och kollat och kollat uppgiften - i själva verket bara hade en för honom helt värdelös hyresrätt.

- Vi kallade genast in honom, bad så mycket om ursäkt och kom överens om att bifoga ett rättelseblad i varje bok. Det var trots allt bara ett ord i en mening på två rader som var fel i hela boken.

Stackars människa, tänkte jag fylld av empati över den mediestorm som möjligen skulle blåsa upp. För min del var boken beställd från Adlibris innan tv-intervjun med Hanne Kjöller var över. En halv sanning är också en lögn. Särkskilt i media. Det var just vad jag råkade ut för 2009.

Och drevet gick…

Som tur var faktiskt.
Annars hade man ju kunnat tappa tron på mänskligheten.

 

Janne Josefsson gick igång
på att han blivit felciterad efter en debatt på Publicistklubben 2004. Följaktligen skrev han till Brombergs förlag och krävde en korrigering. Någon sådan har det naturligtvis inte blivit. Hanne Kjöller fick försvara sig i en debatt mot UG:s ansvarige utgivare Nils Hansson på Bokmässan – en debatt som DN publicerar i sin helhet på nätet.

http://www.dn.se/dnbok/hanne-kjoller-man-har-ratt-till-sina-tolkningar/

Snacka om att ha plattform!

Det hade en vanlig författare aldrig haft varför det är snaskigt av DN. Särskilt som tidningens ledning

vägrar korrigera förvanskade fakta i en ledare av Helle Kjöller med samma tema som boken med

motiveringen att det inte var något misstag av dignitet.

 

Expressen debatt

http://www.expressen.se/debatt/rallarsvingarna-satts-fore-sakargumenten/

Tidningen Resumé 

http://www.resume.se/nyheter/media/2013/09/24/tanker-aldrig-vika-mig-mot-redigeringskonstens-joe-labero/

Strax därpå publicerade några chefer på Sveriges Radio

ett öppet brev till Helle Kjöller och Brombergs där de pekade på felaktigheter som rör bland annat dokumentärerna ”Den fastspända flickan” och ”Ingen är vän med en fattig”.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4097&grupp=14434&artikel=5657095

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin

– mannen som alltså är ansvarig för behandlingen om mig och min bok – skrev också en drapa om Hanne Kjöllers bok i sin söndagskolumn.

http://bloggar.aftonbladet.se/janhelin/2013/09/sondagskolumn-68-om-politik-journalistik-och-hanne-kjoller/

Citat: 

”Det uppenbara problemet är att det förekommer så många faktafel i boken att den faller på eget grepp. Jag menar att det finns ett mer intressant problem med Hanne Kjöllers bok. Detta:

Journalistik är en metod. Opinionsjournalistik är en annan metod. En central mening i debatten kring Kjöllers bok är denna: ”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra.”

” Citatet är en tämligen exakt beskrivning av opinionsjournalistik, alltså sådant som skrivs på ledarsidor. Den fakta som stöder den politiska uppfattningen värderas som viktiga, de som talar emot den trycks undan. Sådan är själva metoden i opinionsjournalistik och för alla andra som ska bygga ett argument. Det är inget fel i det. Men resultatet blir inte opartisk journalistik. Hanne Kjöller har en politisk agenda. Hon väljer frågor som stärker den. Hon sade det själv under en debatt på bokmässan i fredags:
”Jag har betalt för att vara subjektiv.”

Slut citat.

Var fick han luft ifrån, kan man undra.

Han talar här av egen erfarenhet. Eller med kluven tunga kanske man ska säga. Det var alltså opinionsjournalistik han bedrev mot mig 2009. Agendan var emellertid inte politiskt. Den agendan kan bara stavas pengar och vänskapskorruption. Jan Helin borde därför hålla sig för god för att ge sig på Hanne Kjöller.

Och här är en annan artikel i Aftonbladet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17548220.ab

Dagens Nyheters förre chefredaktör Thorbjörn Larsson

fick också utrymme att i Aftonbladet Kultur med ett slående exempel avslöja att Hanne Kjöller antagligen innehar världsrekord i sakfel. Alltså redan innan den nu aktuella boken.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17542705.ab

Tidningen Resumé igen.

http://www.resume.se/nyheter/media/2013/09/26/ny-small-mot-hanne-kjoller/

Sydsvenskan

http://blogg.sydsvenskan.se/bokmassebloggen/2013/09/27/hart-ansatt-hanne-kjoller/

Bäst skriver ändå författaren Gellert Tamas

som fick publicera en mycket kritisk artikel om boken på Aftonbladets kultursida. Den ligger på AB Plus så jag citerar historien om det mest talande exemplet vad gäller sanningen och Hanne Kjöller är en ledare i DN om kravallerna i Husby.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17537455.ab

Citat:

Halvsanningar och lögner på DN:s ledarsida

Hanne Kjöller – ett journalistiskt moras i Sveriges största morgontidning  

Enligt Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, var allt tal om sociala orsaker ett ”sammelsurium” hopkokat av ”skribenter på vänsterkanten”. Om upploppen berodde på social nedrustning ”borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor”, skrev Kjöller och sammanfattade: ”Kravallerna i Husby används som en ram för människors älsklingsidéer om samhället. Och då blir källkontrollen mindre viktig”. (DN 24 maj)

Som belägg för sin tes hävdade Kjöller att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hänvisade till en egen sökning i arkivet Presstext som, under perioden 1 maj 2010 till 1 maj 2013, gav 1 176 artikelträffar på Husby, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen.

Och Kjöller tycks ha rätt i sin hårda kritik. När jag söker i arkivet Newsline, dit Presstext hunnit flytta sina texter, får jag, precis som Kjöller, betydligt fler träffar på Husby än på Bagarmossen, 1 366 mot 388. (De något högre siffrorna beror på att några nya tidningar tillkommit.)

Men när jag tittar närmare på de av Kjöller åberopade artiklarna visar sig en helt annan bild. För att bekräfta sin tes har Kjöller inte bara tagit med artiklar om Stockholmsförorten Husby, utan samtliga artiklar om de många orter som har namnet Husby. Kjöller har räknat med både Västra Husby utanför Söderköping (241 artiklar), Östra Husby utanför Norrköping (252 artiklar) och Husby-Rekarne utanför Eskilstuna (63 artiklar). För att bara nämna några exempel.

Och Kjöller nöjer sig inte med ortsnamn landet runt, i hennes uppräkning ingår också artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby (116), sakkunnig i rättsprocessen mot Anders Behring Breivik och artiklar om den norske sångaren och skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby (158) som bland annat spelade Cornelis i filmen med samma namn. Och så fortsätter det, artikel efter artikel. Inte ens travhästen Husby Lynet (4 artiklar) undgår att hamna i Kjöllers sammanställning.

Av ledarskribentens teori återstår - ingenting.

En överväldigande majoritet av artiklarna handlar inte om Stockholmsförorten. Inte ens Kjöllers egen tidning har skrivit mer om Husby jämfört med Bagarmossen. Av 157 artiklar i DN som nämner Husby handlar 117 om Stockholmsförorten, medan det finns 120 artiklar om Bagarmossen.

Antingen klarar Kjöller inte ens av den mest grundläggande sökningen i ett tidningsarkiv, eller så försöker hon medvetet vilseleda läsarna av Sveriges största morgontidning. Frågan är vilket av alternativen som är värst.

Slut citat.

 

Helsingborgs Dagblad skriver att ”Kjöller travar på”.

http://hd.se/kultur/2013/09/28/kjoller-travar-pa/

Aftonbladet debatt / Martin Ezpeleta

http://www.aftonbladet.se/debatt/article17559679.ab

Och Kalla Fakta

späder på kritiken med uppgiften om att Hanne Kjöller har manipulerat fakta om deras program om H&M:s löner i Kambodja.

Läs Dagens Media här.

http://www.dagensmedia.se/asikter/debatt/article3774156.ece

Och så i går kväll

läste jag en kommentar under ett inlägg i Annika Sundbaum-Melins blogg i vilket hon ställer Helle Kjöller mot Janne Josefsson och försvarar den förstnämnda.

Kommentaren (senare signerad Verutschkow) lyder:

Anonym sa...

Hanne Kjöller gav inte så mycket för Sveland och hennes agerande den där gången på Grävseminariet. Å andra sidan försvarade hon Liza Marklund intensivt när det begav sig med kritiken mot "Gömda".

"Det stormar runt Liza Marklund. Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Inte hur mycket av det som i "den sanna historien" om "Mia" i boken "Gömda" som varit osant och hur mycket som måste vara sant för att en berättelse ska kunna kallas för sann. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att punktera Liza Marklund."

För att ytterligare krångla till det så var Hanne Kjöller mycket kritisk mot Gellert Tamas och hans faktafel i hans bok om de apatiska flyktingbarnen. Då tyckte hon att det var viktigt med SANNING.

Men Kjöller är någon sorts högerfeminist, klart till vänster om kvinnliga ledarskribenter på SvD, med en agenda där klass är klart viktigare än kön. Jag skulle nog inte sätta henne på en alltför hög piedestal

28 september 2013 15:13

 

Så den angår ju mig då.

Och visst har jag läst det där någon gång för länge sedan utan att nämnvärt lyfta ögonbrynet. Men det var innan Hanne Kjöller hade utsett sig själv till sanningsapostel.

Så jag googlade fram artikeln som Hanne Kjöller skrev med anledning av debatten om Gömda. Den har rubriken:

Journalistik: Övertrampen inte lika intressanta som jakten på dem”

http://www.dn.se/ledare/signerat/journalistik-overtrampen-inte-lika-intressanta-som-jakten-pa-dem/

 Då deklarerade Hanne Kjöller alltså sin syn på min bok ”Mia – Sanningen om Gömda”

- att hon inte var intresserad av vad som var sant och osant

- att hon i debatten i stället såg ”en våldsam lust” att punktera Liza Marklund. Undrar vems?

- att det inte alls handlade om att Marklund hade ljugit utan att hon varit lite för framgångsrik och för snygg och därför skulle sågas. Precis som Åsne Seierstad.

”Det har gått lite för bra för dem. Omåttligt framgångsrika. Jämförelsevis unga och snygga. Och rika. Nje- det är bara för mycket. Här gäller det att hitta någon felaktig kommatering för att åtminstone såga av deras yrkesheder längs med fotknölarna.”

Vilket trams!

Men så skrev alltså Hanne Kjöller om Gömda-författarnas grova och tämligen omfattande bedrägeri som så hårt hade drabbat minst två av Mias barn och framför allt den man som i över ett decennium tvingades leva med anklagelsen om att vara såväl våldtäktsman som krigsskadad massmördare. För att bara nämna några.

Sanningen var Hanne Kjöller alltså inte intresserad av.

Men välbetald, får man anta, skrev hon floskler på ledarplats.

Hade hon skrivit detsamma om A hade lurat B på hans livs besparingar och A på grund av detta hade blivit jagad av C, D, F och G?
Och hade hon i så fall skrivit: 

"Det stormar runt A. Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att ta fast A."  

Att Hanne Kjöller några år senare – 2013 - skriver en bok om sanning och felaktigt vinklad journalistik i media och förväntar sig att bli trodd är närmast obegripligt.

Hon har ju bara några år tidigare deklarerat att hon inte bryr sig om vad som är sant och vad som är osant. Precis som Jan Guillou gjorde på Publicistklubben. Hon har betalt för att agera politiskt och bilda opinion i utvalda riktningar, påpekar hon. Sanningen är alltså inte sann för Hanne Kjöller om den inte passar hennes specifika syften eller det hon har betalt för.  

 

Vojne, vojne...

Hon har betalt för att vara subjektiv, säger hon alltså. Vi har alla rätt till vår egen tolkning.

Absolut. 

Men vad har det med sanningen att göra.
Med vilken rätt kan en sådan person överhuvud taget yttra sig om sanningen.  

 

Den sanning Hanne Kjöller avhandlar är alltså kort och gott hennes egen. 

Precis som när Marklund försökte lura i folk att Gömda och Asyl var Mias sanning men Lizas romaner.

Så jag undrar hur det aktningsvärda förlaget kunde gå på en sådan nit. Jag vet att de av ideella skäl till exempel aldrig skulle ha publicerat min bok - trots att den faktiskt är sann. Hur kan de då publicera en osann?

Och det där med att faktafelet bara var ett ord i en mening om två rader och därmed betydelselöst är onekligen en sanning med modifikation. Hela storyn faller ju som ett korthus.

Och så har vi då Dagens Nyheter som nu alltså låter sin ledarskribent breda ut sig med sina försvarstal i tidningen på alla sätt. Är inte det lite väl pinsamt? 

DN recenserade högst motvilligt min bok. De kände sig nämligen tvungna att göra det, påpekade de. Recensionen var helt okej men till skillnad från alla andra recensioner som ligger kvar på nätet sedan andra världskriget så togs just min bort.

När jag jobbade med detta i julas (för ett kommande projekt) ringde jag och frågade varför.

- Men är den borta? Oj då. Jasså ja, det var verkligen konstigt. Hur har det gått till? Men vi kan nog inte lägga tillbaka den. Det är alllllldeles för svårt.

Jag höll på att skratta på mig.

Likadant gjorde nämligen TV4. Jag var med i Nyhetsmorgon två gånger. Allt annat material ligger kvar och i synnerhet Anders Pihlblads "intervju" med Liza Marklund där hon tillåts ljuga ohämmat. Ja, den har till och med lagts upp på Youtube. Min medverkan är emellertid bortplockad. Och bara den. Ja, ni förstår ju själva varför. Affärer och vänskapskorruption.

Så här fungerar det alltså. Det var därför jag såg fram mot Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Nu äntligen skulle sanningar komma fram, tänkte jag. En sådan bok behövs verkligen!

Och så kom den då på posten.

Det är en rätt tunn historia på 189 sidor. Jag har visserligen bara skenat igenom den men fått fullt klart för mig att innehållet är en besserwissers föraktfulla syn på kollegorna i den egna branschen sett från ett privilegierat ovanperspektiv. Den är otroligt trist.  

Fakturan fanns instucken i boken. Hela 177 kronor kostar den.

Någon rättelselapp låg emellertid inte med.

 

Inte ens det är sant alltså.

Nu tycker jag verkligen synd om Hanne Kjöller.

Vem ska tro på henne efter detta?

Kvinnosoldaterna i Röda armén...

Aftonbladet
2012-09-28

Kvinnosoldaternas öde i Röda armén ger blodsmak som består

Svetlana Aleksijevitj lyfter fram traumatiska skildringar i antikrigsskildring

 

Svetlana Aleksijevitj, författare. Foto: Scanpix

 

Genom historien har kvinnor som erövrat manliga domäner tvingats vara dubbelt så bra för att rättfärdiga sin plats. Det gäller också kvinnor som stridit i krig. Den vitryska (eller belarusiska som de själva vill kalla sig) journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs intervjubok Kriget har inget kvinnligt ansikte lyfter fram några av den miljon kvinnliga soldater som stred i Röda armén under andra världskriget. Det här är författarens mäktigt ambitiösa debut från 1984, som gavs ut i ocensurerad nyutgåva 2004. Den sistnämnda är här, elegant översatt av Kajsa Öberg Lindsten.

Svetlana Aleksijevitj är mest bekant för svenska läsare med reportageboken Bön för Tjernobyl, men större delen av hennes författarskap är oöversatt, trots mängder av internationella priser. Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare, vida känd för sin specifika metod att låta människors berättelser fungera som ett körverk, ett oratorium.

Kvinnorna i den sovjetiska armén befann sig i alla slags positioner som skickliga prickskyttar, läkare, stridsvagnsförare, ingenjörsplutonschefer och partisaner. Ofta tvingades de böna och be om att få bli soldater, många av dem var tonårsflickor.

Under läsningen blir jag påmind om Anita Goldmans fascinerande Snäckans sång, där hon porträtterade kvinnor som utmärkt sig särskilt som stridslystna soldater, från amasonerna till sadistiska torterare under andra världskrigets naziläger. Men i Aleksijevits bok hör vi dem själva berätta i guldkorn framvaskade ur oräkneliga intervjuer, rytmiskt och gripande som ljusgestalter uppstigna ur mörkret för att vittna. Varje röst blir en monolog, en kortnovell. Ett effektivt grepp, för läsaren kommer nära varje person, nära det ”lilla livet”, vid sidan av dödandet och släpandet av lik. Utdelning av mensskydd, giftermål i en skyttegrav strax före anfall, och födslar. Nätterna då de försökte freda sig för sexuellt utsvultna män.

Som krigsskildring är den inte lik något annat jag läst (av män, om män), den ger bestående blodsmak i munnen, bör läsas i små doser åt gången.

Flera av kvinnorna säger att rött blev en omöjlig färg efter kriget. De kände skräck också för himlen, ”vågade inte ens vända blicken uppåt”. Kvinnorna har tigit och skämts, berättar för första gången under stor vånda. Efter kriget blev de aldrig hjältar som männen, de blev okvinnor, några man inte gifte sig med. Många levde ensamma, med hela det autonoma nervsystemet förstört för livet.

Aleksijevitjs bok är en fantastisk antikrigsskildring som jag önskar alla läste. Den ingår i hennes outtröttliga kartläggning av utopins röster. Sedan tio år tillbaka arbetar hon på ett verk om ”slutet för den röda människan – en utopis sammanbrott”.

I Belarus är Aleksijevitjs böcker förbjudna, men när världen läser, nås landsmännen bakvägen.

Hon är högt respekterad och läst i hemlighet i hemlandet där diktatorn Lukasjenko ytterligare dragit åt tumskruvarna för yttrandefriheten.

Ord är inte människor, ord går inte att döda och begrava.

Anneli Jordahl

 

 

Jag lägger ut detta främst för att jag beundrar Svetlana Aleksijevitjs som jag har träffat och intervjuat för några år sedan i Schweiz.

Fantastisk kvinna! 

Jag vill också skriva antifeministerna på näsan, de som går omkring och tycker synd om sig själva för att det "alltid" har varit män som offrats i krig medan kvinnor suttit hemma och ätit praliner. Så är det ju inte. Kvinnor har alltid varit med i fält. Och likt barnen mer än andra offrats i krig. Det är bara det att de inte syns så tydligt i historien.

Missa för all del inte Svetlanas bok: Bön för Tjernobyl.
Har man för avsikt att bara läsa en bok i sitt liv så ska man välja den.

Läsvärd bok om en ung kvinnas verklighet mitt ibland oss...

Recension

Personligen är jag väldigt
förtjust i omslaget.

”Horungen” är berättelsen om den libanesiska lilla flickan Donya som rycks upp med rötterna i sin barndoms stad Beirut och förs därifrån. Den som för bort henne är pappa Ahmad och hans nya fru Zahra, en elak kvinna som är måttligt förtjust i flickan. Bakom sig lämnar hon sin älskade mamma Karima, gamla farmor, kompisarna och allt hon tidigare känt. Fast det vet hon inte ännu.

- Vi är här på semester, säger pappan när de åker taxi genom ett snötäckt och julpyntat Stockholm. Flyktingförläggningen i Mora är inte alls så fin som hotellen i Kuwait där hon brukar semestra med mamma. Allt är främmande och konstigt. Särskilt som de aldrig åker därifrån. När ska vi åka hem igen, undrar hon varje dag. När får jag komma hem till mamma?

- Kan du inte få tyst på ungen, säger Zahra. Jag är fruktansvärt trött på hennes gnäll.
Och pappan säger:
- Du ska vara tacksam över att du får vara med oss. Din mamma är en dålig kvinna. Hon ville inte ha dig. Zahra är din mamma nu. Och vi ska bo i Sverige.
Ungefär så...

Hon grät sig igenom hela sin barndom, säger hon i förordet.

Minnen från Beirut
Läsarens får följa Donyas tillbakablickar på livet i Beirut. Hon minns hur pappan brukade komma hem berusad när föräldrarna var gifta. Han grälade och vände upp och ned på lägenheten i jakt på mammans pengar. Eget arbete var han inte särskilt intresserad av.
En dag när Donya var sex år gammal fick mamman nog och tog ut skilsmässa. Men pappan fortsatte sin terror, bröt sig in och misshandlade mamman. Och en dag, sedan han hämtat Donya för sedvanligt umgänge med kusinerna, kom han alltså inte tillbaka.

Hemhjälp och slagpåse

Donya lärde sig svenska och började skolan. Hemma var hon tidigt ett tjänstehjon likt Askungen. Hon tog ansvar för småsyskonen som småningom föddes. Hon diskade, städade, tvättade och strök skjortor. Och när hon var färdig för dagen måste hon göra om alltihop igen. På den punkten var Zahra bestämd. Donya hölls i herrans tukt och förmaning på ett sätt som hör 1800-talet och hederskulturerna till. Och Zahras hat bara växte tills det inte visste några gränser. Hon slog Donya varje dag, kallade henne horunge och sa att hon borde dö. Till slut tyckte Donya det också.
Pappan Ahmad ville inte vara sämre. Vid ett tillfälle släpade han Donya i håret, knuffade omkull henne på golvet, sparkade och slog henne vilt med knytnävarna.
- Det var som om pappa försökte sparka in vett i min kropp. Han skrek och slog, skrek och sparkade, skrek och lät livremmen falla mot varenda millimeter av min kropp. Bredvid stod häxan med armarna i kors och ett leende på läpparna. Jag tänkte att om Gud nu finns så borde han låta mig dö och slippa från detta helvete.

Donya Wihbi

Kärleksfullt familjehem

Hon rymde till sist och fick bo hos en kamrat. Pappan terroriserade dem tills socialtjänsten placerade henne i fosterhem långt hemifrån då det fanns risk för hennes liv. Det var ett lyckokast. Fosterföräldrarna Kerstin och Donald blev Donyas räddning. När pappans trakasserier ändå inte upphörd blev han även formellt fråntagen vårdnaden om Donya som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga (LVU) och placerades för gott i familjehemmet.
- Donald blev som den pappa jag aldrig hade haft och snart kunde jag berätta om min längtan efter att hitta mamma.
Det ordnar vi, sa han. Och det gjorde han! En dag sa han plötsligt:
- Hon ringer i dag klockan halv fyra!
Efter åtta förlorade år fick Donya äntligen höra sin mammas röst igen. Ytterligare några år senare for hon ensam med socialtjänstens goda minne till Beirut för att återförenas med henne. Den tio år långa skilsmässan från mamma var över.

Kidnappad igen och igen…

Två veckor senare greps hon av polisen i mamma Karimas hem. Pappa Ahmad hade för de libanesiska myndigheterna hävdat att han hade vårdnaden om Donya och enligt landets lag kunde överlåta den på sina bröder. Och de ville verkligen inte att Donya skulle vara hos sin mor varför polisen helt sonika hämtade flickan. Att Donya var LVU:ad och pappan alltså inte längre hade vårdnaden om henne sa han inte ett knyst om.
Två gånger slets Donya från sin mor och fördes till sin farbrors hus som 16-åring.
”Svensk flicka kidnappad i Libanon”,
skrev tidningarna här hemma till pappa Ahmads stora förskräckelse. Hotad till livet tvingades Donya ringa hem och ljuga för Donald att hon var nöjd med situationen.
Som tur var gick han inte på det. Han slog larm och tidningarna skrev ännu mer.
Om Donya inte hade varit LVU:ad och alltså ett ansvar för svenska staten, om inte Ingrid Norrman – ”stark som hundra män” – vid svenska ambassaden i Beirut hade kopplat in interpol och gjort ett på alla sätt förträffligt jobb så hade Donya antagligen suttit fången hos sin farbror än.

Missa för all del inte den rafflande upplösningen.

Köp och läs boken…
Monica Antonsson

***

Det har varit våldsam debatt om boken ”Horungen” sedan den kom ut. Mest för att Donya och författaren Ingrid Carlqvist har hävdat att berättelsen är sann. Det är den nog också. Det är i alla fall min uppfattning. Donya berättar sin historia och Ingrid Carlqvist gör ett gott jobb med att återge den. I synnerhet delen som gäller Donyas återförening med modern.

Det må vara så att enskilda detaljer inte stämmer helt och att författaren ett par gånger säger emot sig själv. Men man får inte glömma att det är ett barns minnen det handlar om. Det är en bok, en biografi, och inte ett juridiskt protokoll. Det är därför bara trams att göra affär av vem som hade den juridiska vårdnaden när hon var sex år och om passet var falskt eller äkta eller äkta fast överkommet på bedrägligt vis. Fakta kvarstår. Pappa Ahmad stack med Donya som inte kan annat än känna sig kidnappad. Då är det så vare sig vi vill eller inte. Boken gör heller inget anspråk på att vara sann. Någon sådan deklaration existerar inte. Det enda som hänt är att Donya har berättat att så är fallet. Hon förlorade sin mamma i tio år vilket är mer än vad som kan repareras. Och det är pappa Ahmad skuld till. Det är bara att tugga i sig.

Så varför gjorde han det? Ja, det kan man verkligen undra. Han tycks ju inte direkt ha älskat sin dotter. Som han jagat henne genom åren tycks hon vara en sorts ägodel han inte vill bli fråntagen. Behövde han bara en piga? Eller var det så krasst att det handlade om makt, makt över den exhustru som inte längre ville ha honom. Ja, jag vet förstås inte. Men så mycket vet jag att Donya var tvungen att berätta sin historia för att kunna gå vidare i livet. Det var dags att sluta cirklarna vilket hon också gör på ett förtjänstfullt sätt.

Bilder som den här har
spridits över nätet.

Donyas pappa, hans ombud eller hans fanclub har sedan boken kom ut fört en regelrätt smutskastningskampanj mot Donya bland annat på slaskforumet Flashback. Lite väl lågt, kan jag tycka. Trakasserierna fortsätter alltså. Mönstret går igen.

Efter att ha läst boken och tagit del av det skriftliga underlag som finns kan jag bara konstatera att han känns igen.

Han känner sig uppenbarligen kränkt och förtalad av det Donya berättar. Så han har anmält boken och i rättsprocessen hamnat hos JK.

Med tanke på vad justitiekanslern i yttrandefrihetsgrundlagens namn annars låter passera på exempelvis internet är det närmast obegripligt att hon faktiskt har bestämt sig för att granska ”Horungen”.

(Gör en google-sökning på just ”horungen” och välj "bilder" så får ni se vad vanligt folk tvingas stå ut med.)

Såvitt jag kan se finns inte ett uns förtal i boken. Den är tvärtom rätt harmlös. Några förnamn och en ort. Det är allt. Donya har berättat sin historia. Konstigare än så är det inte. Och det måste hon ju rimligtvis få göra!

 

http://monicaantonsson.blogspot.se/2012/07/ingrid-carlqvist-har-inte-gjort-en-liza.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/2012/08/snart-mer-om-donya.html

http://monicaantonsson.blogspot.se/p/donya.html

En otäck men alldeles nödvändig bok...

Jag läste Ramona Franssons recension av Lydi Cachos bok "Maktens slavar" och föll för det sätt på vilket hon beskriver hur boken griper henne. Följaktligen bad jag att få publicera hennes text här i Bokbloggen.

Läs och njut:

Maktens slavar ( Esclavas del poder) Lydia Cacho

Översättare: Lena E Heyman och Karin Sjöstrand

Hur ska jag kunna förklara på ett vettigt sätt vad den här boken innehåller? Redan efter cirka 20 sidor kände jag mig tvungen att resa mig ur soffan, gå fram till min make och känna hans mjuka läppar mot mina. Varför? Detta för att övertyga mig om att jag inte vill mörda alla män jag ser och för att jag innerst inne vet att de flesta män är okej, men när jag läser Maktens slavar fylls jag av en sådan vrede att hatet kokar inom mig.

I min iver att skriva en recension hade jag, innan jag började läsa, bestämt att jag skulle ha små åsneöron för de sidor som jag ansåg viktiga. Det sprack efter 10 sidor. Då hade redan varannan sida blivit viktig.

I vår galna värld räknas inte kvinnor och barn som livsvärdiga nog att själva få bestämma över sina liv. Den största grogrunden till att kvinnor och barn kan säljas och köpas som en knippe morötter, är fattigdomen och avsaknad av utbildning till alla. Lydia Cacho har i fem år rest världen runt och intervjuat både feminister, katolska präster som hellre använder ordet sexarbetare än prostituerade och tycker att det borde legaliseras och de som vill totalförbjuda allt som handlar om porrindustri och sexuella tjänster i vilken form det än må vara.

I den svenska boken har Majgull Axelsson skrivit förordet och här återger jag några meningar tagna ur det:

"Det här är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. Slaveriet är inte utrotat. Faktum är att det snart finns lika många slavar i världen i dag som under den tid då den amerikanska slavhandeln blomstrade. En majoritet av de människor som köps och säljs i vår tids trafficking är flickor och kvinnor. Den här boken handlar om dem och de villkor de tvingas leva under. Men den handlar också om dem som faktiskt försöker sprida kunskap och göra motstånd."

Här kommer ett stycke direkt ur boken:


" I. Turkiet

Det finns internationella experter som envisas med att säga att det är rena fantasier från polisens sida att tro att mäktiga maffiaorganisationer jorden runt samarbetar. De som arbetar på fältet har dock visat att det är en realitet: den globaliserade maffian är en multinationell affärsverksamhet bland andra.
Ett par månader efter intervjun med Mahmut ( turkisk polis min.anm.) fick jag ett tydligt exempel på det han sagt om internationaliseringen. Jag läste att turkisk polis specialiserad på den organiserade brottsligheten i Istanbul hade gripit fyra japanska yakuzamedlemmar som opererade i regionen tillsammans med iranska narkotikahandlare som sålde metamfetamin. Två av yakuzamedlemmarna hade 150 000 tabletter när de greps, de båda andra 200 000. Narkotikans väg från Iran till Istanbul är densamma som används när det gäller sexslavar i regionen. Mahmut förklarar att det inte nödvändigtvis är samma personer som transporterar knark och kvinnor; däremot är de som kontrollerar transportvägarna desamma i båda fallen. Han säger också att han har turkiska och iranska kolleger som är djupt indignerade över knarkhandeln, men accepterar människohandeln eftersom de anser att kvinnorna och flickorna prostituerar sig av fri vilja. " Slut citat.

8
Armén och prostitutionen

Bevisligen förekommer alltid sexuellt våld under krig.
General George Patton, i en intervju under andra världskriget.

"A" är en lång, välbyggd ung man på tjugotre år. Han fick sin träning i USA:s armé och placerades sedan i en elitgrupp inom specialstyrkorna i Irak. Han blev antagen redan som artonåring, eftersom han visade sig passionerat intresserad av och mycket kunnig i cyberteknik och kommunikationssystem. För närvarande bor han i Texas, där han går i terapi eftersom han har drabbats av allvarligt posstraumatiskt stressyndrom. Nu, i oktober 2009, känner han ett behov att förstå de mardrömmar han har och det är framförallt en fråga han ställer sig: Hur kunde hans kamrater visa sådan grymhet, hur kunde de våldta irakiska flickor och kvinnor - de var ju där för att hjälpa till att skapa fred? Slut citat.

I vår värld pågår ständigt krig, till vapenhandlarnas stora förtjusning, och naturligtvis är även krig mycket positivt för de män ( det är nästan alltid män även om det även finns kvinnor i verksamheten) som bedriver människohandel.

Jag tycker att alla som är intresserade av vår värld, och inte bara sin egen balkong eller gräsplätt, ska läsa den här boken. Den kommer säkert krossa illusioner som att det är åtråvärt att mingla med rika och kända, att vara lycklig kvinna är lika med skönhet, vackra dyrbara kläder, röda mattan och efterhängsna paparazzis. Men så länge det finns länder där social verksamhet inte existerar, där fattigdomen är permanent, där föräldrar, farbror, morbror eller bröder säljer sina systrar för att inte svälta ihjäl, eftersom flickor i många kulturer och främst inom religioner anses vara något som mannen ska styra och äga, kommer det fruktansvärda sexslaveriet att fortsätta.

När jag läste boken fick jag rysningar och kände också hat och vrede, som jag berättade om i början, men som Lydia Cacho klokt skriver: Om man vill göra något för alla dessa miljoner drabbade är det inte hat och vrede som ska styra, då tappar du fokus. Därför anmälde jag mig som autogirogivare till ECPAT. Det är åtminstone vad jag kan göra för tillfället.

Det är otroligt modigt arbete som Lydia Cacho har utfört. I slutorden tackar hon bland annat en annan modig författare Roberto Saviano (Gomorra) och det är tack vare dessa människor som vi andra får reda på hur det ser ut i världen. Alla journalister är inte intresserade av världen, de är också som människor i allmänhet. Men så finns det journalister som har frågor de brinner för och gör något av dem. Lydia Cacho är en av dessa och har även öppnat ett skyddat boende i Mexico för flickor och kvinnor som utsatts för våld.


Fakta:
Lydia Cacho, född 1963, är en prisbelönt mexikansk journalist och människorättskämpe. Sedan flera år tillbaka lever hon under dödshot efter att ha avslöjat korruption och trafficking bland makthavare i Mexico. Om denna upplevelse berättar hon i Jag låter mig inte skrämmas (2009)

http://www.lydiacacho.net/

Lydia Cacho fick ta emot Olof Palme priset tillsammans med Roberto Saviano. Kanske hade Lydia tackat nej om hon haft vetskap att även Olof Palme var en del av prostutionshärvan i Sverige och att han ljög för att skydda makten. Fast å andra sidan behövs pengar, mycket pengar, för att skapa skydd åt de utsatta människorna. Det är inte många regeringar i världen som avsätter några större summor till den här verksamheten. I de flesta fall får de klara sig enbart på donationer.

Ramona Fransson

Hinsehäxan, ett annorlunda kvinnoöde i 1900-talets Stockholm

Min intervju med Lillemor Östlin, 71, som släppte den väldigt välskrivna och spännande boken Hinsehäxan 2005.  Hennes liv har blivit tv-serie. Den sänds 9 och 10 januari 2012 vilket motiverar att jag tar in intervjun här. Läs gärna boken. Den rekommenderas!
Lillemor Östlin gav senare ut "Dagbok från kvinnofängelset" och "Skäligen misstänkt för mord".
Skärholmen 2005.

Det är till en början som att hälsa på hos en vanlig dam vilken som helst i 64-årsåldern. Lillemor Östlin är glad och vänlig och bjuder på kaffe med dopp. I sovrummet ligger ett vackert lapptäcke på sängen som hon har sytt själv. Ett nytt är dessutom på gång vid symaskinen. Några målningar har hon dessvärre inte hemma. Allt är sålt eller på annan plats och staffliet har hon ställt undan. Några mindre tavlor på toaletten visar att hon har talang. Synd bara att hon upptäckte den så sent.

– Min lillebror Axel hade hängt sig 1983 och jag var väldigt nedstämd där jag satt på Österåkersanstalten, säger hon. Några konststudenter målade en 75 meter lång kulvert och fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald föreslog att jag skulle hjälpa till. Blir det inte bra kan vi alltid rolla över det, sa hon. Jag målade några blommor och sedan har det bara rullat på.  

Altandörren står på glänt för att katten Tigrid som har sin plats bakom gardinen i vardagsrummet ska kunna komma och gå som hon vill. Lillemor blir emellertid orolig så snart han försvinner ur sikte. Hon lockar på katten tills han kommer tillbaka.

Det finns massor av spännande saker att titta på i Lillemors prydliga tvåa på bottenvåningen av ett hyreshus i Skärholmen söder om Stockholm. Hon har målat blommor och blad på skåp och lådor som för att höja trivselfaktorn. Samtidigt har hon en avslappnad inställning till ägodelar och lämnar därför nästan alltid dörren olåst.

– Här finns ingenting av värde, konstaterar hon. Och tjuvar tar sig in ändå. Mina vänner kan lika gärna gå in och vänta tills jag kommer.

Lillemor är emellertid ingen vanlig dam. Hon är en missbrukande kåkfarare som har tillbringat mer än 20 år bakom galler. Det är den tunga sanningen. Än värre är att hon fortfarande slickar i sig amfetamin då och då för att må bra. Meritlistan är lång av narkotikabrott. Så sent som den 13 januari muckade hon efter sin senaste, drygt årslånga volta. Systern bodde i lägenheten och passade katten under tiden.

– Jag hoppar i varje fall inte över staket vid fotbollsplaner längre. Det gjorde jag förr som övning. Man var ju tvungen att hålla sig spänstig om man ska kunna rymma.

Lillemor föddes i juni 1940 i Örebro. Pappan var en törstig och konkursmässig åkare. Familjen bodde därför i en lånad tvättstuga i Vaxholm när hon var barn. Två äldre bröder hade hon och så småningom föddes lillebror Axel som var hennes ögonsten tills han 42 år gammal, som sagt, tog livet av sig.

– Han var söt och sjöng som en ängel, säger hon. Jag var trulig, rödhårig och fräknig. Sånt fick man höra. På den tiden hade jag aldrig några kompisar. 

Efter skolan blev hon servitris på ett kafé. Det var där hon mötte Stig från Mälarhöjden som tog hennes oskuld och gjorde henne med barn. Året var 1956 och hon gifte sig med Gustav som tog på sig faderskapet. Hon var 16 år och han var 20. Ett år senare hade de två små flickor att ta hand om.

Så kom preludin, ett centralstimulerande bantningsmedel eller lyckopiller in i bilden. Det förskrevs av läkare eller köptes för två kronor pillret av langare i Kungsträdgården.

– Alla prövade det, säger Lillemor. Lyckopiller var på modet. Det hade ingenting med knark att göra. Varenda kärring på Televerkets Felbyrå, där jag jobbade, knaprade preludin.

Lillebror Axel hamnade i dåligt sällskap med sprit, thinner och knark. Han blev omhändertagen av barnavårdsnämnden och sedan gick det utför. I kompisgänget fanns Sigge som senare blev spelklubbsägaren och palmevittnet Sigge Cedergren.

Lillemor skilde sig. Gustav söp, bråkade och blev av med jobbet. Till sist hade de inte ens välling till barnen. Än mindre fanns det någon mat i skafferiet åt dem själva. De svalt men fick ingen hjälp av socialen. Lillemor offrade sig. Laddad med två preludintabletter sålde hon sin kropp på Malmskillnadsgatan.

– Det var kallt om benen, raljerar hon som svar på frågan om hur det var.

Gustav grät av förtvivlan men gjorde ingenting åt det. Så Lillemor förlorade 21 år gammal tålamodet med sin man som ständigt kom hem full och utan lön. Speciellt som han var sur för att frun gick på gatan för att dryga ut sin lön från Felbyrån. 

Vid den tiden fanns redan den då 52-årige TCO-ordföranden Lennart Geijer i Lillemors liv. En kväll 1960 steg han fram till henne på gatan, lyfte på hatten och frågade om hon var ledig. Javisst, sa hon. För 100 kronor.

– Det finns herrar, män, karlar, killar och sluskar, säger hon. Lennart Geijer var en herre.

Hon säger det med sådan respekt och vördnad att det inte kan ifrågasättas. Och det är tydligt att han visade henne samma respekt. Deras kärleksnäste blev ett uthyrningsrum med fransk balkong och liten dusch i omedelbar anslutning till hans och hustruns bostad på Armfeldtsgatan. Första gången hade hon tandvärk och var svullen om kinden. Hon berättade att hon behövde pengar till ett tandläkarbesök och han betalade dubbel taxa fast han inte behövde. Geijer var emellertid het på gröten. Redan nästa dag ringde han och bad henne ta ledigt från jobbet på hans bekostnad. Om och om igen ville han ha henne och han betalade generöst. Då kanske du slipper gå ut mer i kväll, sa han. Bättre kunde det knappast bli.  

– Det hände också att han kom hem till oss fast vi bodde trångt. Med tiden lärde han även känna Axel. Vi talade mycket om politik och allt möjligt annat och utvecklade med åren en behaglig vänskap som jämlikar. Till slut kändes det fel att ta betalt men han var bestämd på den punkten. Han betalade för sig och han betalade bra.

Lillemors väninna Rosie – senare känd som bordellmamman Doris Hopp - hade Lennart Geijers namn i sitt kundregister. Rosie var en eftersökt sällskapsdam bland Stockholms mer besuttna herrar. På inbjudningskorten till små, informella partyn i riksdagshuset stod det oftast ”Till Rosie med väninnor”. Lillemor var en av dem. Hon var ofta med på festerna i sammetsgarderoberna trots att hon tyckte festandet var slöseri med tid. Hon visste varför hon hade kommit och ville ha det överstökat så fort som möjligt.

Lillemors liv snurrade på i allt snabbare takt på grund av narkotikan som gjorde att hon kunde hålla sig vaken dygnet runt. Hon levde tveklöst ett mycket farligt liv i den innersta kretsen av Stockholms kriminella undre värld. Till sist åkte hon fast för ett raffinerat bedrägeri 1967 varpå barnen placerades i ett fosterhem.

Barnavårdsnämnden vägrade berätta var de fanns så hon rymde, for till Stockholm och gick rakt in på nämndens kontor och rotade själv fram den sekretessbelagda uppgiften. I färgat hår och med glasögon på näsan for hon därefter till Södertälje för att med egna ögon se sina döttrar som då var 10 och 11 år gamla på skolgården. Hon granskade deras kläder såväl som huset de bodde i men gav sig inte till känna. Hon visste bara alltför väl att hennes tid i frihet var begränsad.

– Jag var borta från barnen i fyra år, säger Lillemor och för första gången syns smärta i hennes ögonen. Det är en av de få taggarna jag har i mitt hjärta. De var ju tonårsflickor när jag kom tillbaka.
 

Lennart Geijer blev justitieminister 1969. En tid senare åkte Lillemor fast för narkotikabrott. Då bröt han förhållandet. Det gick inte an för en justitieminister att ha en knarkande älskarinna som sålde narkotika och var kompis med stans störste langare. Hon förstod och accepterade. Lillemor var följaktligen inte inblandad i den omskrivna bordellhärvan 1976 trots att hon och Lennart Geijer höll kontakten till 1991.

– Det var meningen att vi skulle träffas då men jag satt i fängelse så det blev ingenting.

När han dog 1999 skickade hon en blomma till begravningen med kriminalvårdens representant.

Lillemor lämnade prostitutionen bakom sig. Hon gifte sig och skilde sig två gånger innan hon träffade Helmer, en kriminell bilhandlare från Hälsingland, som blev hennes fjärde man och stora kärlek. De fick 25 år tillsammans, innan han dog för tre år sedan.

– Han väntar på mig i kolumbariet i Högalid, säger hon. Det känns som en tröst. När jag dör ska vi spridas ut för vinden tillsammans. Det har ett av mina barnbarn lovat se till. Hon är på god väg att bli polis.

Det var under ett fängelsestraff på Hinseberg efter Helmers död som Lillemor började skriva om sitt liv. När hon kom ut igen sökte hon upp en förläggare. .

– Jag köper en bok av dig om du köper en bok av mig, sa jag. Dagen efter ringde han och när jag strax därpå hade åkt in igen kom han till Kronobergshäktet för att skriva kontrakt. Jag fick en dator, skrev och skrev och kunde småningom redigera bort över hundra sidor av mitt manus. Fyra månader senare var boken klar.

Hinsehäxor kallas fångarna på kvinnofängelset Hinseberg. Hinsehäxan heter även Lillemors bok som genomgående har fått lysande recensioner.

– Jag har skrivit överklaganden och nådeansökningar i alla år. Det var en bra övning. Nu tyckte jag att det var min plikt att berätta. Speciellt som jag har fått lov av både barn och barnbarn att göra det. Skriv mamma, säger de. De har hejat på, tyckt det var bra och läst vad jag skrivit vartefter… 

Monica Antonsson

Från fängelsekund till författare:


Lillemors känslosamma återförening med barnen: