Här skriver jag om böcker, bokbranschen och författare mm i det urval och den omfattning det av någon anledning råkar bli. Det är anmälningar, recensioner och skvaller om vartannat.
Kvinnosoldaternas öde i Röda armén ger blodsmak som består
Svetlana Aleksijevitj lyfter fram traumatiska skildringar i antikrigsskildring
Svetlana Aleksijevitj, författare. Foto: Scanpix
Genom historien har kvinnor som erövrat manliga domäner tvingats vara dubbelt så bra för att rättfärdiga sin plats. Det gäller också kvinnor som stridit i krig. Den vitryska (eller belarusiska som de själva vill kalla sig) journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs intervjubok Kriget har inget kvinnligt ansikte lyfter fram några av den miljon kvinnliga soldater som stred i Röda armén under andra världskriget. Det här är författarens mäktigt ambitiösa debut från 1984, som gavs ut i ocensurerad nyutgåva 2004. Den sistnämnda är här, elegant översatt av Kajsa Öberg Lindsten.
Svetlana Aleksijevitj är mest bekant för svenska läsare med reportageboken Bön för Tjernobyl, men större delen av hennes författarskap är oöversatt, trots mängder av internationella priser. Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare, vida känd för sin specifika metod att låta människors berättelser fungera som ett körverk, ett oratorium.
Kvinnorna i den sovjetiska armén befann sig i alla slags positioner som skickliga prickskyttar, läkare, stridsvagnsförare, ingenjörsplutonschefer och partisaner. Ofta tvingades de böna och be om att få bli soldater, många av dem var tonårsflickor.
Under läsningen blir jag påmind om Anita Goldmans fascinerande Snäckans sång, där hon porträtterade kvinnor som utmärkt sig särskilt som stridslystna soldater, från amasonerna till sadistiska torterare under andra världskrigets naziläger. Men i Aleksijevits bok hör vi dem själva berätta i guldkorn framvaskade ur oräkneliga intervjuer, rytmiskt och gripande som ljusgestalter uppstigna ur mörkret för att vittna. Varje röst blir en monolog, en kortnovell. Ett effektivt grepp, för läsaren kommer nära varje person, nära det ”lilla livet”, vid sidan av dödandet och släpandet av lik. Utdelning av mensskydd, giftermål i en skyttegrav strax före anfall, och födslar. Nätterna då de försökte freda sig för sexuellt utsvultna män.
Som krigsskildring är den inte lik något annat jag läst (av män, om män), den ger bestående blodsmak i munnen, bör läsas i små doser åt gången.
Flera av kvinnorna säger att rött blev en omöjlig färg efter kriget. De kände skräck också för himlen, ”vågade inte ens vända blicken uppåt”. Kvinnorna har tigit och skämts, berättar för första gången under stor vånda. Efter kriget blev de aldrig hjältar som männen, de blev okvinnor, några man inte gifte sig med. Många levde ensamma, med hela det autonoma nervsystemet förstört för livet.
Aleksijevitjs bok är en fantastisk antikrigsskildring som jag önskar alla läste. Den ingår i hennes outtröttliga kartläggning av utopins röster. Sedan tio år tillbaka arbetar hon på ett verk om ”slutet för den röda människan – en utopis sammanbrott”.
I Belarus är Aleksijevitjs böcker förbjudna, men när världen läser, nås landsmännen bakvägen.
Hon är högt respekterad och läst i hemlighet i hemlandet där diktatorn Lukasjenko ytterligare dragit åt tumskruvarna för yttrandefriheten.
Ord är inte människor, ord går inte att döda och begrava.
Anneli Jordahl
Jag lägger ut detta främst för att jag beundrar Svetlana Aleksijevitjs som jag har träffat och intervjuat för några år sedan i Schweiz.
Fantastisk kvinna!
Jag vill också skriva antifeministerna på näsan, de som går omkring och tycker synd om sig själva för att det "alltid" har varit män som offrats i krig medan kvinnor suttit hemma och ätit praliner. Så är det ju inte. Kvinnor har alltid varit med i fält. Och likt barnen mer än andra offrats i krig. Det är bara det att de inte syns så tydligt i historien.
Missa för all del inte Svetlanas bok: Bön för Tjernobyl.
Har man för avsikt att bara läsa en bok i sitt liv så ska man välja den.
”Horungen” är berättelsen om
den libanesiska lilla flickan Donya som rycks upp med rötterna i sin barndoms
stad Beirut och förs därifrån. Den som för bort henne är pappa Ahmad och hans
nya fru Zahra, en elak kvinna som är måttligt förtjust i flickan. Bakom sig
lämnar hon sin älskade mamma Karima, gamla farmor, kompisarna och allt hon
tidigare känt. Fast det vet hon inte ännu.
- Vi är här på semester, säger
pappan när de åker taxi genom ett snötäckt och julpyntat Stockholm.
Flyktingförläggningen i Mora är inte alls så fin som hotellen i Kuwait där hon
brukar semestra med mamma. Allt är främmande och konstigt. Särskilt som de
aldrig åker därifrån. När ska vi åka hem igen, undrar hon varje dag. När får jag
komma hem till mamma?
- Kan du inte få tyst på ungen, säger Zahra. Jag är
fruktansvärt trött på hennes gnäll.
Och pappan säger:
- Du ska vara
tacksam över att du får vara med oss. Din mamma är en dålig kvinna. Hon ville
inte ha dig. Zahra är din mamma nu. Och vi ska bo i Sverige.
Ungefär
så...
Hon grät sig igenom hela sin
barndom, säger hon i förordet.
Minnen från Beirut
Läsarens
får följa Donyas tillbakablickar på livet i Beirut. Hon minns hur pappan brukade
komma hem berusad när föräldrarna var gifta. Han grälade och vände upp och ned
på lägenheten i jakt på mammans pengar. Eget arbete var han inte särskilt
intresserad av.
En dag när Donya var sex år gammal fick mamman nog och tog ut
skilsmässa. Men pappan fortsatte sin terror, bröt sig in och misshandlade
mamman. Och en dag, sedan han hämtat Donya för sedvanligt umgänge med kusinerna,
kom han alltså inte tillbaka.
Hemhjälp och
slagpåse
Donya lärde sig svenska och började skolan. Hemma
var hon tidigt ett tjänstehjon likt Askungen. Hon tog ansvar för småsyskonen som
småningom föddes. Hon diskade, städade, tvättade och strök skjortor. Och när hon
var färdig för dagen måste hon göra om alltihop igen. På den punkten var Zahra
bestämd. Donya hölls i herrans tukt och förmaning på ett sätt som hör 1800-talet
och hederskulturerna till. Och Zahras hat bara växte tills det inte visste några
gränser. Hon slog Donya varje dag, kallade henne horunge och sa att hon borde
dö. Till slut tyckte Donya det också.
Pappan Ahmad ville inte vara sämre.
Vid ett tillfälle släpade han Donya i håret, knuffade omkull henne på golvet,
sparkade och slog henne vilt med knytnävarna.
- Det var som om pappa försökte
sparka in vett i min kropp. Han skrek och slog, skrek och sparkade, skrek och
lät livremmen falla mot varenda millimeter av min kropp. Bredvid stod häxan med
armarna i kors och ett leende på läpparna. Jag tänkte att om Gud nu finns så
borde han låta mig dö och slippa från detta helvete.
Donya
Wihbi
Kärleksfullt
familjehem
Hon rymde till sist och fick bo hos en kamrat. Pappan
terroriserade dem tills socialtjänsten placerade henne i fosterhem långt
hemifrån då det fanns risk för hennes liv. Det var ett lyckokast.
Fosterföräldrarna Kerstin och Donald blev Donyas räddning. När pappans
trakasserier ändå inte upphörd blev han även formellt fråntagen vårdnaden om
Donya som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga (LVU) och placerades
för gott i familjehemmet.
- Donald
blev som den pappa jag aldrig hade haft och snart kunde jag berätta om min
längtan efter att hitta mamma.
Det ordnar vi, sa han. Och det gjorde han!En dag sa han plötsligt:
- Hon ringer i dag klockan halv fyra!
Efter
åtta förlorade år fick Donya äntligen höra sin mammas röst igen. Ytterligare
några år senare for hon ensam med socialtjänstens goda minne till Beirut för att
återförenas med henne. Den tio år långa skilsmässan från mamma var över.
Kidnappad igen och igen…
Två veckor senare greps hon av polisen i mamma Karimas hem. Pappa
Ahmad hade för de libanesiska myndigheterna hävdat att han hade vårdnaden om
Donya och enligt landets lag kunde överlåta den på sina bröder. Och de ville
verkligen inte att Donya skulle vara hos sin mor varför polisen helt sonika
hämtade flickan. Att Donya var LVU:ad och pappan alltså inte längre hade
vårdnaden om henne sa han inte ett knyst om.
Två gånger slets Donya från sin mor och fördes till sin farbrors hus
som 16-åring. ”Svensk flicka kidnappad i Libanon”,
skrev
tidningarna här hemma till pappa Ahmads stora förskräckelse. Hotad till livet
tvingades Donya ringa hem och ljuga för Donald att hon var nöjd med situationen.
Som tur var gick han inte på det. Han slog larm och tidningarna skrev ännu
mer.
Om Donya inte hade varit LVU:ad och alltså ett ansvar för svenska
staten, om inte Ingrid Norrman – ”stark som hundra män” – vid svenska ambassaden
i Beirut hade kopplat in interpol och gjort ett på alla sätt förträffligt jobb
så hade Donya antagligen suttit fången hos sin farbror än.
Missa för all del inte den
rafflande upplösningen.
Köp och läs boken…
Monica Antonsson
***
Det har varit våldsam debatt om
boken ”Horungen” sedan den kom ut. Mest för att Donya och författaren Ingrid
Carlqvist har hävdat att berättelsen är sann. Det är den nog också. Det är i
alla fall min uppfattning. Donya berättar sin historia och Ingrid Carlqvist
gör ett gott jobb med att återge den. I synnerhet delen som gäller Donyas
återförening med modern.
Det må vara så att enskilda
detaljer inte stämmer helt och att författaren ett par gånger säger emot sig
själv. Men man får inte glömma att det är ett barns minnen det handlar om. Det
är en bok, en biografi, och inte ett juridiskt protokoll. Det är därför bara
trams att göra affär av vem som hade den juridiska vårdnaden när hon var sex år
och om passet var falskt eller äkta eller äkta fast överkommet på bedrägligt
vis. Fakta kvarstår. Pappa Ahmad stack med Donya som inte kan annat än känna sig
kidnappad. Då är det så vare sig vi vill eller inte. Boken gör heller inget
anspråk på att vara sann. Någon sådan deklaration existerar inte. Det enda som
hänt är att Donya har berättat att så är fallet. Hon förlorade sin mamma i tio
år vilket är mer än vad som kan repareras. Och det är pappa Ahmad skuld till.
Det är bara att tugga i sig.
Så varför gjorde han det? Ja,
det kan man verkligen undra. Han tycks ju inte direkt ha älskat sin dotter. Som
han jagat henne genom åren tycks hon vara en sorts ägodel han inte vill bli
fråntagen. Behövde han bara en piga? Eller var det så krasst att det handlade om
makt, makt över den exhustru som inte längre ville ha honom. Ja, jag vet förstås
inte. Men så mycket vet jag att Donya var tvungen att berätta sin historia för
att kunna gå vidare i livet. Det var dags att sluta cirklarna vilket hon också
gör på ett förtjänstfullt sätt.
Bilder som den här
har spridits över nätet.
Donyas pappa, hans ombud
eller hans fanclub har sedan boken kom ut fört en regelrätt
smutskastningskampanj mot Donya bland annat på slaskforumet Flashback. Lite väl
lågt, kan jag tycka. Trakasserierna fortsätter alltså. Mönstret går igen.
Efter att ha läst boken och
tagit del av det skriftliga underlag som finns kan jag bara konstatera att han
känns igen.
Han känner sig uppenbarligen
kränkt och förtalad av det Donya berättar. Så han har anmält boken och i
rättsprocessen hamnat hos JK.
Med tanke på vad
justitiekanslern i yttrandefrihetsgrundlagens namn annars låter passera på
exempelvis internet är det närmast obegripligt att hon faktiskt har bestämt sig
för att granska ”Horungen”.
(Gör en google-sökning på just
”horungen” och välj "bilder" så får ni se vad vanligt folk tvingas stå ut
med.)
Såvitt jag kan se finns inte
ett uns förtal i boken. Den är tvärtom rätt harmlös. Några förnamn och en ort.
Det är allt. Donya har berättat sin historia. Konstigare än så är det inte. Och
det måste hon ju rimligtvis få göra!
Jag läste Ramona Franssons recension av Lydi Cachos bok "Maktens slavar" och föll för det sätt på vilket hon beskriver hur boken griper henne. Följaktligen bad jag att få publicera hennes text här i Bokbloggen.
Hur ska jag kunna förklara på ett vettigt sätt vad den här boken innehåller? Redan efter cirka 20 sidor kände jag mig tvungen att resa mig ur soffan, gå fram till min make och känna hans mjuka läppar mot mina. Varför? Detta för att övertyga mig om att jag inte vill mörda alla män jag ser och för att jag innerst inne vet att de flesta män är okej, men när jag läser Maktens slavar fylls jag av en sådan vrede att hatet kokar inom mig.
I min iver att skriva en recension hade jag, innan jag började läsa, bestämt att jag skulle ha små åsneöron för de sidor som jag ansåg viktiga. Det sprack efter 10 sidor. Då hade redan varannan sida blivit viktig.
I vår galna värld räknas inte kvinnor och barn som livsvärdiga nog att själva få bestämma över sina liv. Den största grogrunden till att kvinnor och barn kan säljas och köpas som en knippe morötter, är fattigdomen och avsaknad av utbildning till alla. Lydia Cacho har i fem år rest världen runt och intervjuat både feminister, katolska präster som hellre använder ordet sexarbetare än prostituerade och tycker att det borde legaliseras och de som vill totalförbjuda allt som handlar om porrindustri och sexuella tjänster i vilken form det än må vara.
I den svenska boken har Majgull Axelsson skrivit förordet och här återger jag några meningar tagna ur det:
"Det här är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. Slaveriet är inte utrotat. Faktum är att det snart finns lika många slavar i världen i dag som under den tid då den amerikanska slavhandeln blomstrade. En majoritet av de människor som köps och säljs i vår tids trafficking är flickor och kvinnor. Den här boken handlar om dem och de villkor de tvingas leva under. Men den handlar också om dem som faktiskt försöker sprida kunskap och göra motstånd."
Här kommer ett stycke direkt ur boken:
" I. Turkiet
Det finns internationella experter som envisas med att säga att det är rena fantasier från polisens sida att tro att mäktiga maffiaorganisationer jorden runt samarbetar. De som arbetar på fältet har dock visat att det är en realitet: den globaliserade maffian är en multinationell affärsverksamhet bland andra.
Ett par månader efter intervjun med Mahmut ( turkisk polis min.anm.) fick jag ett tydligt exempel på det han sagt om internationaliseringen. Jag läste att turkisk polis specialiserad på den organiserade brottsligheten i Istanbul hade gripit fyra japanska yakuzamedlemmar som opererade i regionen tillsammans med iranska narkotikahandlare som sålde metamfetamin. Två av yakuzamedlemmarna hade 150 000 tabletter när de greps, de båda andra 200 000. Narkotikans väg från Iran till Istanbul är densamma som används när det gäller sexslavar i regionen. Mahmut förklarar att det inte nödvändigtvis är samma personer som transporterar knark och kvinnor; däremot är de som kontrollerar transportvägarna desamma i båda fallen. Han säger också att han har turkiska och iranska kolleger som är djupt indignerade över knarkhandeln, men accepterar människohandeln eftersom de anser att kvinnorna och flickorna prostituerar sig av fri vilja. " Slut citat.
8
Armén och prostitutionen
Bevisligen förekommer alltid sexuellt våld under krig.
General George Patton, i en intervju under andra världskriget.
"A" är en lång, välbyggd ung man på tjugotre år. Han fick sin träning i USA:s armé och placerades sedan i en elitgrupp inom specialstyrkorna i Irak. Han blev antagen redan som artonåring, eftersom han visade sig passionerat intresserad av och mycket kunnig i cyberteknik och kommunikationssystem. För närvarande bor han i Texas, där han går i terapi eftersom han har drabbats av allvarligt posstraumatiskt stressyndrom. Nu, i oktober 2009, känner han ett behov att förstå de mardrömmar han har och det är framförallt en fråga han ställer sig: Hur kunde hans kamrater visa sådan grymhet, hur kunde de våldta irakiska flickor och kvinnor - de var ju där för att hjälpa till att skapa fred? Slut citat.
I vår värld pågår ständigt krig, till vapenhandlarnas stora förtjusning, och naturligtvis är även krig mycket positivt för de män ( det är nästan alltid män även om det även finns kvinnor i verksamheten) som bedriver människohandel.
Jag tycker att alla som är intresserade av vår värld, och inte bara sin egen balkong eller gräsplätt, ska läsa den här boken. Den kommer säkert krossa illusioner som att det är åtråvärt att mingla med rika och kända, att vara lycklig kvinna är lika med skönhet, vackra dyrbara kläder, röda mattan och efterhängsna paparazzis. Men så länge det finns länder där social verksamhet inte existerar, där fattigdomen är permanent, där föräldrar, farbror, morbror eller bröder säljer sina systrar för att inte svälta ihjäl, eftersom flickor i många kulturer och främst inom religioner anses vara något som mannen ska styra och äga, kommer det fruktansvärda sexslaveriet att fortsätta.
När jag läste boken fick jag rysningar och kände också hat och vrede, som jag berättade om i början, men som Lydia Cacho klokt skriver: Om man vill göra något för alla dessa miljoner drabbade är det inte hat och vrede som ska styra, då tappar du fokus. Därför anmälde jag mig som autogirogivare till ECPAT. Det är åtminstone vad jag kan göra för tillfället.
Det är otroligt modigt arbete som Lydia Cacho har utfört. I slutorden tackar hon bland annat en annan modig författare Roberto Saviano (Gomorra) och det är tack vare dessa människor som vi andra får reda på hur det ser ut i världen. Alla journalister är inte intresserade av världen, de är också som människor i allmänhet. Men så finns det journalister som har frågor de brinner för och gör något av dem. Lydia Cacho är en av dessa och har även öppnat ett skyddat boende i Mexico för flickor och kvinnor som utsatts för våld.
Fakta:
Lydia Cacho, född 1963, är en prisbelönt mexikansk journalist och människorättskämpe. Sedan flera år tillbaka lever hon under dödshot efter att ha avslöjat korruption och trafficking bland makthavare i Mexico. Om denna upplevelse berättar hon i Jag låter mig inte skrämmas (2009)
Lydia Cacho fick ta emot Olof Palme priset tillsammans med Roberto Saviano. Kanske hade Lydia tackat nej om hon haft vetskap att även Olof Palme var en del av prostutionshärvan i Sverige och att han ljög för att skydda makten. Fast å andra sidan behövs pengar, mycket pengar, för att skapa skydd åt de utsatta människorna. Det är inte många regeringar i världen som avsätter några större summor till den här verksamheten. I de flesta fall får de klara sig enbart på donationer.
Min intervju med Lillemor Östlin, 71, som släppte den väldigt välskrivna och spännande boken Hinsehäxan 2005. Hennes liv har blivit tv-serie. Den sänds 9 och 10 januari 2012 vilket motiverar att jag tar in intervjun här. Läs gärna boken. Den rekommenderas!
Lillemor Östlin gav senare ut "Dagbok från kvinnofängelset" och "Skäligen misstänkt för mord".
Skärholmen 2005.
Det är till en början som att hälsa på hos en vanlig dam vilken som helst i 64-årsåldern. Lillemor Östlin är glad och vänlig och bjuder på kaffe med dopp. I sovrummet ligger ett vackert lapptäcke på sängen som hon har sytt själv. Ett nytt är dessutom på gång vid symaskinen. Några målningar har hon dessvärre inte hemma. Allt är sålt eller på annan plats och staffliet har hon ställt undan. Några mindre tavlor på toaletten visar att hon har talang. Synd bara att hon upptäckte den så sent.
– Min lillebror Axel hade hängt sig 1983 och jag var väldigt nedstämd där jag satt på Österåkersanstalten, säger hon. Några konststudenter målade en 75 meter lång kulvert och fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald föreslog att jag skulle hjälpa till. Blir det inte bra kan vi alltid rolla över det, sa hon. Jag målade några blommor och sedan har det bara rullat på.
Altandörren står på glänt för att katten Tigrid som har sin plats bakom gardinen i vardagsrummet ska kunna komma och gå som hon vill. Lillemor blir emellertid orolig så snart han försvinner ur sikte. Hon lockar på katten tills han kommer tillbaka.
Det finns massor av spännande saker att titta på i Lillemors prydliga tvåa på bottenvåningen av ett hyreshus i Skärholmen söder om Stockholm. Hon har målat blommor och blad på skåp och lådor som för att höja trivselfaktorn. Samtidigt har hon en avslappnad inställning till ägodelar och lämnar därför nästan alltid dörren olåst.
– Här finns ingenting av värde, konstaterar hon. Och tjuvar tar sig in ändå. Mina vänner kan lika gärna gå in och vänta tills jag kommer.
Lillemor är emellertid ingen vanlig dam. Hon är en missbrukande kåkfarare som har tillbringat mer än 20 år bakom galler. Det är den tunga sanningen. Än värre är att hon fortfarande slickar i sig amfetamin då och då för att må bra. Meritlistan är lång av narkotikabrott. Så sent som den 13 januari muckade hon efter sin senaste, drygt årslånga volta. Systern bodde i lägenheten och passade katten under tiden.
– Jag hoppar i varje fall inte över staket vid fotbollsplaner längre. Det gjorde jag förr som övning. Man var ju tvungen att hålla sig spänstig om man ska kunna rymma.
Lillemor föddes i juni 1940 i Örebro. Pappan var en törstig och konkursmässig åkare. Familjen bodde därför i en lånad tvättstuga i Vaxholm när hon var barn. Två äldre bröder hade hon och så småningom föddes lillebror Axel som var hennes ögonsten tills han 42 år gammal, som sagt, tog livet av sig.
– Han var söt och sjöng som en ängel, säger hon. Jag var trulig, rödhårig och fräknig. Sånt fick man höra. På den tiden hade jag aldrig några kompisar.
Efter skolan blev hon servitris på ett kafé. Det var där hon mötte Stig från Mälarhöjden som tog hennes oskuld och gjorde henne med barn. Året var 1956 och hon gifte sig med Gustav som tog på sig faderskapet. Hon var 16 år och han var 20. Ett år senare hade de två små flickor att ta hand om.
Så kom preludin, ett centralstimulerande bantningsmedel eller lyckopiller in i bilden. Det förskrevs av läkare eller köptes för två kronor pillret av langare i Kungsträdgården.
– Alla prövade det, säger Lillemor. Lyckopiller var på modet. Det hade ingenting med knark att göra. Varenda kärring på Televerkets Felbyrå, där jag jobbade, knaprade preludin.
Lillebror Axel hamnade i dåligt sällskap med sprit, thinner och knark. Han blev omhändertagen av barnavårdsnämnden och sedan gick det utför. I kompisgänget fanns Sigge som senare blev spelklubbsägaren och palmevittnet Sigge Cedergren.
Lillemor skilde sig. Gustav söp, bråkade och blev av med jobbet. Till sist hade de inte ens välling till barnen. Än mindre fanns det någon mat i skafferiet åt dem själva. De svalt men fick ingen hjälp av socialen. Lillemor offrade sig. Laddad med två preludintabletter sålde hon sin kropp på Malmskillnadsgatan.
– Det var kallt om benen, raljerar hon som svar på frågan om hur det var.
Gustav grät av förtvivlan men gjorde ingenting åt det. Så Lillemor förlorade 21 år gammal tålamodet med sin man som ständigt kom hem full och utan lön. Speciellt som han var sur för att frun gick på gatan för att dryga ut sin lön från Felbyrån.
Vid den tiden fanns redan den då 52-årige TCO-ordföranden Lennart Geijer i Lillemors liv. En kväll 1960 steg han fram till henne på gatan, lyfte på hatten och frågade om hon var ledig. Javisst, sa hon. För 100 kronor.
– Det finns herrar, män, karlar, killar och sluskar, säger hon. Lennart Geijer var en herre.
Hon säger det med sådan respekt och vördnad att det inte kan ifrågasättas. Och det är tydligt att han visade henne samma respekt. Deras kärleksnäste blev ett uthyrningsrum med fransk balkong och liten dusch i omedelbar anslutning till hans och hustruns bostad på Armfeldtsgatan. Första gången hade hon tandvärk och var svullen om kinden. Hon berättade att hon behövde pengar till ett tandläkarbesök och han betalade dubbel taxa fast han inte behövde. Geijer var emellertid het på gröten. Redan nästa dag ringde han och bad henne ta ledigt från jobbet på hans bekostnad. Om och om igen ville han ha henne och han betalade generöst. Då kanske du slipper gå ut mer i kväll, sa han. Bättre kunde det knappast bli.
– Det hände också att han kom hem till oss fast vi bodde trångt. Med tiden lärde han även känna Axel. Vi talade mycket om politik och allt möjligt annat och utvecklade med åren en behaglig vänskap som jämlikar. Till slut kändes det fel att ta betalt men han var bestämd på den punkten. Han betalade för sig och han betalade bra.
Lillemors väninna Rosie – senare känd som bordellmamman Doris Hopp - hade Lennart Geijers namn i sitt kundregister. Rosie var en eftersökt sällskapsdam bland Stockholms mer besuttna herrar. På inbjudningskorten till små, informella partyn i riksdagshuset stod det oftast ”Till Rosie med väninnor”. Lillemor var en av dem. Hon var ofta med på festerna i sammetsgarderoberna trots att hon tyckte festandet var slöseri med tid. Hon visste varför hon hade kommit och ville ha det överstökat så fort som möjligt.
Lillemors liv snurrade på i allt snabbare takt på grund av narkotikan som gjorde att hon kunde hålla sig vaken dygnet runt. Hon levde tveklöst ett mycket farligt liv i den innersta kretsen av Stockholms kriminella undre värld. Till sist åkte hon fast för ett raffinerat bedrägeri 1967 varpå barnen placerades i ett fosterhem.
Barnavårdsnämnden vägrade berätta var de fanns så hon rymde, for till Stockholm och gick rakt in på nämndens kontor och rotade själv fram den sekretessbelagda uppgiften. I färgat hår och med glasögon på näsan for hon därefter till Södertälje för att med egna ögon se sina döttrar som då var 10 och 11 år gamla på skolgården. Hon granskade deras kläder såväl som huset de bodde i men gav sig inte till känna. Hon visste bara alltför väl att hennes tid i frihet var begränsad.
– Jag var borta från barnen i fyra år, säger Lillemor och för första gången syns smärta i hennes ögonen. Det är en av de få taggarna jag har i mitt hjärta. De var ju tonårsflickor när jag kom tillbaka.
Lennart Geijer blev justitieminister 1969. En tid senare åkte Lillemor fast för narkotikabrott. Då bröt han förhållandet. Det gick inte an för en justitieminister att ha en knarkande älskarinna som sålde narkotika och var kompis med stans störste langare. Hon förstod och accepterade. Lillemor var följaktligen inte inblandad i den omskrivna bordellhärvan 1976 trots att hon och Lennart Geijer höll kontakten till 1991.
– Det var meningen att vi skulle träffas då men jag satt i fängelse så det blev ingenting.
När han dog 1999 skickade hon en blomma till begravningen med kriminalvårdens representant.
Lillemor lämnade prostitutionen bakom sig. Hon gifte sig och skilde sig två gånger innan hon träffade Helmer, en kriminell bilhandlare från Hälsingland, som blev hennes fjärde man och stora kärlek. De fick 25 år tillsammans, innan han dog för tre år sedan.
– Han väntar på mig i kolumbariet i Högalid, säger hon. Det känns som en tröst. När jag dör ska vi spridas ut för vinden tillsammans. Det har ett av mina barnbarn lovat se till. Hon är på god väg att bli polis.
Det var under ett fängelsestraff på Hinseberg efter Helmers död som Lillemor började skriva om sitt liv. När hon kom ut igen sökte hon upp en förläggare. .
– Jag köper en bok av dig om du köper en bok av mig, sa jag. Dagen efter ringde han och när jag strax därpå hade åkt in igen kom han till Kronobergshäktet för att skriva kontrakt. Jag fick en dator, skrev och skrev och kunde småningom redigera bort över hundra sidor av mitt manus. Fyra månader senare var boken klar.
Hinsehäxor kallas fångarna på kvinnofängelset Hinseberg. Hinsehäxan heter även Lillemors bok som genomgående har fått lysande recensioner.
– Jag har skrivit överklaganden och nådeansökningar i alla år. Det var en bra övning. Nu tyckte jag att det var min plikt att berätta. Speciellt som jag har fått lov av både barn och barnbarn att göra det. Skriv mamma, säger de. De har hejat på, tyckt det var bra och läst vad jag skrivit vartefter…
Jag skrev häromdagen att jag vid något tillfälle skulle vilja läsa Anna-Karin Granbergs bok. Hon är etablerad, medlem av författarförbundet och har skrivit många böcker, men det var "den där boken" vi talade om, boken om hennes barndom som sånär förstörde hennes liv och i vilket fall som helst kvävde hennes författarskap. Hur och varför hade jag då ingen koll på. Men att hon blev utsatt för övergrepp i sin barndom och att det är det boken handlar om hade jag förstått.
Anna-Karin måste ha blivit glad för några dagar senare låg "Där ingenting kan ses" i min brevlåda. Hon hade skickat efter den från Bokbörsen och betalat den själv. Trots att hon har skrivit den och att den handlar om hennes barndom har hon inga egna exemplar. Hon nämner den inte ens på sin hemsida vilket säger något om hur stor skada hon åsamkats. Trots bra recensioner. Det kunde jag läsa mig till på nätet.
Det kändes märkligt att Anna-Karin hade köpt ett exemplar till mig utan att ha ett själv. Så jag sa som jag brukar, att jag läser den först så får du den sedan.
- Det är inte alls nödvändigt, sa Anna-Karin.
Hon kände ingen längtan efter boken.
- Dessutom finns den på biblioteket.
Förundrad tog jag mig an "Där ingenting kan ses" som är en vacker liten bok. Omslaget präglas av en misshandlad rot som brutits och lagats hjälpligt längs dess lika krokiga som smärtsamma levnadsstig innan den ihopsopad får lugn och blir hel. Först omhuldad av kärlek, ren och klar, lyckas hon slå ut i blom. Så tolkar jag bilden. Anna-Karin skriver dessutom bra. Texten rinner som bra text ska. Det är den bästa komplimang jag kan ge.
"Där ingenting kan ses" är försedd med etiketten "En familjeberättelse". Varken mer eller mindre. Så ska den alltså ses. Författaren har alltså inte som Liza Marklund skrivit att allt är sant in i minsta detalj och kan bevisas av tusentals handlingar i en låda på vinden. Det är viktigt att komma ihåg. Man får tro vad man vill helt enkelt.
Jag för min del tror på Anna-Karin Granberg. Hennes bok handlar om vad som kan ske bakom vackra fasader och hur det går med människorna när fasaderna så småningom rämnar. Huvudpersonen utsattes för grova sexuella övergrepp av både mor och far och det märks att hon inte orkar dela med sig av allt. Trots att hon berättar har hon tagit väldigt stor hänsyn. Kanske för stor till och med. Ingen nämns till exempel vid rätt namn.
"Där ingenting kan ses" handlar egentligen mer om sorg och smärta än om snaskiga detaljer. Det är inte den tillfälliga sorgen som vi alla känner igen utan en avgrundsdjup svart som är svår att ta till sig. Man får det självklara skrivet på näsan - det som måste hända i ett barn som tvingas växa upp i föreställningen om, att det är okej att pappa trycker in snoppen i ens mun så att halsen skriker av smärta och att mamma ska tillfredsställas med mun och barnahand. Först då duger man. Bara då är man snäll, duktig och lite, lite älskad. Kanske. Lillebror var antagligen lika utsatt. Till och med barnen hade sex medan pappa upphetsad såg på.
Hon var högst fyra år när det började. Och hon gjorde som hon måste, stängde av, försvann in i andra världar, blev avtrubbad, destruktiv och promiskuös innan hon med droger och alkohol lyckas döva en del av smärtan.
Vad annars?
Anna-Karin Granberg berättar rakt och enkelt och viker inte undan för den sorg som står i våldsam kontrast till blomsterprakten i den trädgård i vilken jag sträckläser boken. Redan efter 30 sidor vet jag att boken är viktig. Alla borde läsa den. Särskilt som där finns en strimma av hopp trots allt, kärleken som kallas Karin. Det är hon som kommer med det vackra och fina utan att ställa krav.
Det går att komma ut hel trots allt.
Det går!
"Där ingenting kan ses" kom ut redan 1992 på Wahlström & Widstrands förlag som den första boken i en tänkt trilogi. Andra delen "Längre bort än hit" kom två år senare. Tredje delen orkade Anna-Karin Granberg inte skriva.
Vad var det då som hände?
Pappan var död och begraven. Den övriga familjen och släkten tog avstånd. Anna-Karin hade innerst inne räknat med det men satte allt på ett kort för att hon måste. Självklart gjorde det ont. Inte ens hennes sista rop på förståelse från de närmaste gav resultat. Berättelsen var för utelämnande och smärtsam helt enkelt. Anna-Karin Granberg försköts och är fortfarande utestängd ur den gemenskapen.
- När min faster tänkte stämma för förtal av avliden så blev förlaget förtjusta. Ja du förstår, sånt säljer böcker.
Den i bloggvärlden kände pedofilförnekaren Max Scharnberg som då var docent i pedagogik vid Uppsala universitet och i dag är en 78-årig pensionär, gjorde sig dessutom skyldig till ett monstruöst övergrepp mot den då för honom helt okända författarinnan.
Han använde sig nämligen av en minst sagt suspekt metod för textanalys med vilken han påstod sig kunna "bevisa" de mest sanslösa teorier och lögner om vem som helst. Det innebar att han även kunde beskylla alla och en var för vilka lögner och påhittade illdåd som helst. Det är lätt att se var kompisen Jakida har fått sina floskler till galenskaper från.
Max Sharnberg, som ju även var djupt involverad i fallet med den så kallade Södertäljeflickan, tog sig nämligen friheten att analysera sönder Anna-Karins barndomsberättelse. Utan att ens ha träffat henne påstod han i en bok att han med sina sjuka analysmetoder kunde bevisa att den var lögn från början till slut.
Sånt kan knäcka vem som helst och det knäckte Anna-Karin. Framför allt knäckte det hennes författarskap.
– Jag fick total skrivkramp efter det och kunde inte ens skriva en inköpslista, ha ha ha…
- Sen när jag kom ur skrivblockeringen vintern 2003, hade lämnat Karin, bytt stad, gått ur den långa depressionen, så skrev jag faktiskt del 3. Förlaget och jag bollade manuset fram och tillbaka och jag skrev om och skrev om. Men de kunde inte specificera hur de ville ha boken, så jag gav upp till slut. Och raderade manuset från hårddisken. Så den boken finns inte kvar. Men jag har börjat skriva den igen nu.
Det är förfärligt, tycker jag, att Max Scharnberg har tillåtits bedriva sin verksamhet medelst skattemedel på en statlig institution. Vid sidan av sin så kallade akademiska bana har han dessutom varit "försvarets eller domstolens opartiska sakkunnig i 27 rättsfall om sexuella övergrepp mot barn" vilket närmast är att betrakta som en rättsskandal. Scharnbergs uppenbara agenda är att förneka eller åtminstone bagatellisera sexuella övergrepp på barn. Om det råder ingen tvekan. Och i svallvågorna av det var alltså Anna-Karin Granberg tvungen att förlora sin heder, sin livslust och sin skrivarglädje.
- Jag hoppas du har vett att skämmas, Max Scharnberg!
En författare som delger sina läsare berättelsen om sitt liv ska mötas med respekt. Särskilt som hon aldrig har kallat boken något annat än en familjeberättelse. "Där ingenting kan ses" är en mycket bra och viktig bok. För en gångs skull känner jag att jag vill behålla själva boken också. Det exemplar jag har ska jag ge författaren. Jag har därför beställt en egen bok från Bokbörsen samt del 2 med titeln "Längre bort än hit". Nu kan jag bara hoppas att Anna-Karin får ork att ge ut böckerna på nytt alternativt lägga ut dem på väl synlig plats på nätet. Jag hoppas också att hon ska få ork och mod att skriva den tredje delen.
Trilogin längtar efter att bli komplett.
Monica Antonsson
Jag har hållit på länge med Unni Drougges "Bluffen". Och jag menar hållit på. Stunderna av lugn och ro finns liksom inte hos mig. Så "Bluffen" har fått hänga med lite varstans. Vi har varje vecka varit på vårdcentralen och lämnat blod för analys och med jämna mellanrum har vi åkt till sjukhuset och suttit där och hängt. Varje besök har avslutats med en kopp thé i kafeterian, räkmacka och några sidor av "Bluffen". Den har åkt bil, buss och tåg, ja till och med flyg ner till Spanien i december.
Inte en sida blev läst. I Spanien gällde sol och gott vin i glada vänners lag. "Bluffen" låg där den låg i yttre facket på kabinväskan.
Det var en himla tur. På hemvägen var det så trångt i planet. Varenda bagagehylla var full av julklappar så kabinväskan togs helt enkelt omhand av besättningen som helt grymt placerade den i källarvåningen med allt annat incheckat bagage.
Vilken skräck! Jag hade två datorer och en kamera modell dyr i väskan. Ändå kunde jag inte få besättningen att hämta tillbaka den för att själv bära ut den samma väg som den kom in i planet.
Väl framme på Arlanda fick den rejält med stryk där den studsade fram på bagagebandet. Men i ytterfacket låg som sagt "Bluffen" som en skyddande brandvägg. Båda datorerna höll. Kameran också. Tack "Bluffen"!
Jag tycker kanske att Unni Drougges huvudperson journalisten Berit Hård har en del äckliga sidor. Det är väldigt mycket fettvalkar, kärlekslöst sex och droger som man som läsare kunde ha varit utan. Och inte var det väl nödvändigt att stå och pinka på golvet på Bokmässan heller? Men det är ytligheter, smällar man får ta. Det är trots allt Unni Drougge som skriver och inte jag.
Min nya favorit Berit Hård har även härliga drag av kvinnan som lär ha stått modell för hennes skepnad, en känd journalist som faktiskt också har haft en orm. Och en sådan kan man ha stor glädje av, särskilt i närkamp med gangsters.
När "Boven" släpptes i september gjorde media ett stort nummer av Unni Drougges något annorlunda tilltag att helt fräckt kalla två av sina huvudpersoner Leif GW Persson och Jan Guillou. Lite konstigt lät det då, det ska erkännas. Men vilket genidrag! Wow! Vilka personporträtt! Och det är minsann inte bara dessa båda bokvärldens giganter som känns igen. "Boven" är full av profiler ur den journalistiska verkligheten. Skratten blir rätt många längs den nästan 400 sidor långa färden.
Intrigen är ett mycket proffsigt pussel som inte lämnar några trådar lösa. Handlingen är oförutsägbar och rysligt spännande när den är som bäst. Det dramatiska slutet och aha-upplevelsen som följer på den gör att man ser fram mot nästa bok om Berit Hård och hennes värld. Jag vill läsa mer. Nu!
Synd bara att Unni Drougge tar död på sig själv i slutet. Särskilt med tanke på de två kommande böckerna i triologin om Berit Hård. Kan man tänka sig en Bobby Ewing kanske? Kan hon möjligen få återuppstå i nästa bok, mot alla odds få vakna på bårhuset eller så?
Hoppas det.
Grattis Unni! Du har skrivit en jäkla bra bok! Varken mer eller mindre.
Monica Antonsson
Ps. Det går förresten inte att färga grått hår med henna. Vid grått hårsvall krävs tvåkomponentsfärg. Ett litet tips bara… J
