Jag hör till dem som har grottat in mig i historien om Anckarström och skulle ha kunnat skriva en bra historia på det. Jag delar dessutom Brunners uppfattning om att den allmänna bilden av Anckarström är helt fel. Annika Widebecks reportage på TV4 i morse var absolut strålande. Det här är oerhört intressant!
DN skriver: Ernst Brunner:
”Anckarström och kungamordet. Historien i sin helhet”
Publicerat 2010-10-12 11:06
I sin nya bok följer Ernst Brunner mannen som mördade Gustav III – Jakob Johan Anckarström. Med stor sannolikhet har Brunner skrivit årets julklappsbok för historienördar, skriver Lars Linder.
Polisarbetet efter mordet på Olof Palme var undermåligt. Varken mordplats eller kvarter spärrades av, spår utplånades och mördaren försvann i mörkret. Utredning pågår än.
När Gustav III sköts på Operan nästan två hundra år tidigare gjorde polisen allt rätt. Byggnaden och tullarna stängdes och mördaren kunde arresteras redan i gryningen.
Det där föranledde på 1980-talet en del ironiska betraktelser om att utvecklingen inom svensk polis inte precis gått framåt genom seklerna. Men när jag läser Ernst Brunners nya bok ”Anckarström och kungamordet”, förstår jag att det fanns en del säregna omständigheter som bidrog till att dådet 1792 kunde klaras upp så gesvint.
Järtecknen hade samlats sedan länge. Stora delar av adeln var hatisk mot kungen, särskilt efter det katastrofala kriget i Finland 1788–90, där en grupp officerare gjort öppet uppror. Tanken på ett tyrannmord var på allas läppar och Brutus var hjälten för dagen.
Något borde hända, måste hända. Ränker smiddes och polisens spioner hade ögon och öron överallt. Och mer än så – ska man tro Brunner, och det vill man ju gärna, så kände polischefen Liljensparre redan i förväg till vem som avsåg att hålla i vapnet. Mördaren hade i själva verket hans tysta stöd, bland annat för att Liljensparre var lierad med kungens bror, hertig Karl, som gärna såg Gustav röjd ur vägen.
”Historien i sin helhet” är bokens föga blygsamma undertitel, men så har Brunner också gått grundligt till väga. Han gräver djupt i personen Jacob Johan Anckarström och hans motiv och ger på 550 packade sidor en bild av förloppet som åtminstone för mig är delvis ny och överraskande.
De mesta vi tror oss veta om den slemme kungamördaren Anckarström bygger på nidbilder, tecknade av den kungliga propagandaapparaten. Genom att i efterhand framställa mannen som ett isolerat monster kunde man spela ner adelns roll – trots att den inför mordet faktiskt höll trupper beredda för en statskupp.
Anckarström offrades för att Karls polare i den stora konspirationen skulle kunna benådas.
Brunner tycks ha dammsugit brev, dagböcker och förhörsprotokoll. Han argumenterar aldrig, ändå formar sig hans historia till ett brett upplagt, sentida försvarstal för Anckarström (åtminstone för hans bevekelsegrunder). Mannen var på alla sätt snuvad och sviken av Gustavs regim och hade goda skäl att avsky den.
Den kungamördare som här träder fram i helfigur är en bildad man i takt med tiden, och som så många andra i de upplysta klasserna vid tiden för franska revolutionen engagerad för rättvisa och tankefrihet och mot enväldet. Personligen samtidigt asketisk och humorbefriad – just det stoff som attentatsmän och terrorister vävs av.
Brunners bild av Gustav III, å sin sida, är inte vacker. Han ser honom till stor del genom den upprörda adelns ögon, en självsvåldig monark som helst ägnar sig åt lek, självbespegling och homosexuellt färgade utsvävningar (där Anckarström faktiskt haft en egen plats som boytoy, en av kungens unga pager). Inte olikt en George W Bush på 2000-talet startar han med lögnaktiga förevändningar ett onödigt och skadligt krig, ljuger om förlusterna och förföljer dem som försöker säga sanningen.
Boken är inte en roman, som Brunners namn kan förleda en att tro, utan en historisk berättelse med bredd, tidsfärg och ett detaljrikt persongalleri (om också något skevt; kvinnorna är rena bifigurer). Författaren är närvarande främst genom sin säkra behärskning av språk och ton genom det väldiga stoffet.
Ändå är det inte enbart en läsfest Brunner bjuder på. Han har historikerns ambition att bygga under sin framställning, täta alla hål, och mängden av personliga, ekonomiska och geografiska fakta och omständigheter blir inte sällan övermäktig (och frånvaron av ett personregister därmed närmast katastrofal).
Kanske har det lite att göra med ett inbyggt trovärdighetsproblem. En vanlig historiker diskuterar öppet rön och fakta, Brunner rör sig med romanförfattarens allvetande auktoritet. Det är en friare position men också sårbar, hur han tolkat källorna kan ju ingen veta. För att övertyga läsaren pressar han in desto mer: brevcitat, jordbruksfrågor, stockholmiana. Inga påhitt här!
Han skriver återhållet, i ett slags dovt, förebådande tonläge som länge också kan kännas tröttsamt – men som i gengäld efter hand, när dramatiken tätnar, firar allt större triumfer. Inför själva mordet ökar tempot, strömmen av fakta och händelser får en riktning och man rycks med. I slutskedet har de parallellt återgivna skeendena kring Anckarströms mordförberedelser, adelns intriger, polisens spioneri och hovets maktspel tätheten och närvaron hos en riktigt god thriller.
Det gör också skildringen av arresteringen, förhören, fängelsetiden och den slutliga avrättningen till en starkt påträngande läsning. Brunners nedtonade omsorgsfullhet blir här närmast grym mot läsaren, man förfäras men kan inte sluta läsa. Anckarström skulle lida. En iskall cell, vaknätter, spöslitning, halshuggning och stegling: ett barbariskt styckmord inför en hänförd publik.
Mycket i rättsapparaten har trots allt gått framåt sedan Gustavs dagar.
”Anckarström och kungamordet” är bitvis alltså en i dubbel bemärkelse prövande läsning – men för den sanne historienörden med viss säkerhet årets julklappsbok.
När Gustav III sköts på Operan nästan två hundra år tidigare gjorde polisen allt rätt. Byggnaden och tullarna stängdes och mördaren kunde arresteras redan i gryningen.
Det där föranledde på 1980-talet en del ironiska betraktelser om att utvecklingen inom svensk polis inte precis gått framåt genom seklerna. Men när jag läser Ernst Brunners nya bok ”Anckarström och kungamordet”, förstår jag att det fanns en del säregna omständigheter som bidrog till att dådet 1792 kunde klaras upp så gesvint.
Järtecknen hade samlats sedan länge. Stora delar av adeln var hatisk mot kungen, särskilt efter det katastrofala kriget i Finland 1788–90, där en grupp officerare gjort öppet uppror. Tanken på ett tyrannmord var på allas läppar och Brutus var hjälten för dagen.
Något borde hända, måste hända. Ränker smiddes och polisens spioner hade ögon och öron överallt. Och mer än så – ska man tro Brunner, och det vill man ju gärna, så kände polischefen Liljensparre redan i förväg till vem som avsåg att hålla i vapnet. Mördaren hade i själva verket hans tysta stöd, bland annat för att Liljensparre var lierad med kungens bror, hertig Karl, som gärna såg Gustav röjd ur vägen.
”Historien i sin helhet” är bokens föga blygsamma undertitel, men så har Brunner också gått grundligt till väga. Han gräver djupt i personen Jacob Johan Anckarström och hans motiv och ger på 550 packade sidor en bild av förloppet som åtminstone för mig är delvis ny och överraskande.
De mesta vi tror oss veta om den slemme kungamördaren Anckarström bygger på nidbilder, tecknade av den kungliga propagandaapparaten. Genom att i efterhand framställa mannen som ett isolerat monster kunde man spela ner adelns roll – trots att den inför mordet faktiskt höll trupper beredda för en statskupp.
Anckarström offrades för att Karls polare i den stora konspirationen skulle kunna benådas.
Brunner tycks ha dammsugit brev, dagböcker och förhörsprotokoll. Han argumenterar aldrig, ändå formar sig hans historia till ett brett upplagt, sentida försvarstal för Anckarström (åtminstone för hans bevekelsegrunder). Mannen var på alla sätt snuvad och sviken av Gustavs regim och hade goda skäl att avsky den.
Den kungamördare som här träder fram i helfigur är en bildad man i takt med tiden, och som så många andra i de upplysta klasserna vid tiden för franska revolutionen engagerad för rättvisa och tankefrihet och mot enväldet. Personligen samtidigt asketisk och humorbefriad – just det stoff som attentatsmän och terrorister vävs av.
Brunners bild av Gustav III, å sin sida, är inte vacker. Han ser honom till stor del genom den upprörda adelns ögon, en självsvåldig monark som helst ägnar sig åt lek, självbespegling och homosexuellt färgade utsvävningar (där Anckarström faktiskt haft en egen plats som boytoy, en av kungens unga pager). Inte olikt en George W Bush på 2000-talet startar han med lögnaktiga förevändningar ett onödigt och skadligt krig, ljuger om förlusterna och förföljer dem som försöker säga sanningen.
Boken är inte en roman, som Brunners namn kan förleda en att tro, utan en historisk berättelse med bredd, tidsfärg och ett detaljrikt persongalleri (om också något skevt; kvinnorna är rena bifigurer). Författaren är närvarande främst genom sin säkra behärskning av språk och ton genom det väldiga stoffet.
Ändå är det inte enbart en läsfest Brunner bjuder på. Han har historikerns ambition att bygga under sin framställning, täta alla hål, och mängden av personliga, ekonomiska och geografiska fakta och omständigheter blir inte sällan övermäktig (och frånvaron av ett personregister därmed närmast katastrofal).
Kanske har det lite att göra med ett inbyggt trovärdighetsproblem. En vanlig historiker diskuterar öppet rön och fakta, Brunner rör sig med romanförfattarens allvetande auktoritet. Det är en friare position men också sårbar, hur han tolkat källorna kan ju ingen veta. För att övertyga läsaren pressar han in desto mer: brevcitat, jordbruksfrågor, stockholmiana. Inga påhitt här!
Han skriver återhållet, i ett slags dovt, förebådande tonläge som länge också kan kännas tröttsamt – men som i gengäld efter hand, när dramatiken tätnar, firar allt större triumfer. Inför själva mordet ökar tempot, strömmen av fakta och händelser får en riktning och man rycks med. I slutskedet har de parallellt återgivna skeendena kring Anckarströms mordförberedelser, adelns intriger, polisens spioneri och hovets maktspel tätheten och närvaron hos en riktigt god thriller.
Det gör också skildringen av arresteringen, förhören, fängelsetiden och den slutliga avrättningen till en starkt påträngande läsning. Brunners nedtonade omsorgsfullhet blir här närmast grym mot läsaren, man förfäras men kan inte sluta läsa. Anckarström skulle lida. En iskall cell, vaknätter, spöslitning, halshuggning och stegling: ett barbariskt styckmord inför en hänförd publik.
Mycket i rättsapparaten har trots allt gått framåt sedan Gustavs dagar.
”Anckarström och kungamordet” är bitvis alltså en i dubbel bemärkelse prövande läsning – men för den sanne historienörden med viss säkerhet årets julklappsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar