Dessvärre tycks hon ha rätt. Om det handlar hennes nya bok Bluffen som gick under arbetsnamnet En författares död. Och nu är boken stoppad! Hur småaktigt är inte det?
Ett antal maktgalna personer involverade i varandra äger alltså media. Det såg vi i samband med Gömdaskandalen och det ser vi nu. Det är precis så illa som vi befarade. Jan Guillou tar sig friheten att ljuga om mig i sina memoarer och om Unni närhelst han får chansen. Själv stoppar han hennes bok med de medel han och Piratförlaget har. Botten!
Det enda som kan rädda Sverige är bloggosfären. Jag citerar därför Unni i sin helhet både här och på bokbloggen. Gör något ni som kan. Sprid budskapet, starta trådar på Familjeliv och Flashback. Störta de självgoda mångmiljonärerna som blåser vanligt folk på information vi har rätt till. Det hindrar inte att vi kan läsa både Marklund och Läckberg så att miljonerna rullar in till Guillou. Men stryp för allt i världen inte de obekväma författarna. Tillåter vi korrumption inom media har vårt land ingen framtid. Så allvarligt är det.
Unni Drougge:
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.
1 Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.
Det som är långt borta.
Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.
Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?
När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.
Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.
Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?
Nej, eller hur?
Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd.
Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.
Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.
Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.
Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.
2 Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.
Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.
De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.
“Du är så stark”, får jag jämt höra. “Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?
Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.
Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.
Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar