En mycket viktig bok av Anna-Karin Granberg

Jag skrev häromdagen att jag vid något tillfälle skulle vilja läsa Anna-Karin Granbergs bok. Hon är etablerad, medlem av författarförbundet och har skrivit många böcker, men det var "den där boken" vi talade om, boken om hennes barndom som sånär förstörde hennes liv och i vilket fall som helst kvävde hennes författarskap. Hur och varför hade jag då ingen koll på. Men att hon blev utsatt för övergrepp i sin barndom och att det är det boken handlar om hade jag förstått.

Anna-Karin måste ha blivit glad för några dagar senare låg "Där ingenting kan ses" i min brevlåda. Hon hade skickat efter den från Bokbörsen och betalat den själv. Trots att hon har skrivit den och att den handlar om hennes barndom har hon inga egna exemplar. Hon nämner den inte ens på sin hemsida vilket säger något om hur stor skada hon åsamkats. Trots bra recensioner. Det kunde jag läsa mig till på nätet.

Det kändes märkligt att Anna-Karin hade köpt ett exemplar till mig utan att ha ett själv. Så jag sa som jag brukar, att jag läser den först så får du den sedan.
- Det är inte alls nödvändigt, sa Anna-Karin.
Hon kände ingen längtan efter boken.
- Dessutom finns den på biblioteket.

Förundrad tog jag mig an "Där ingenting kan ses" som är en vacker liten bok. Omslaget präglas av en misshandlad rot som brutits och lagats hjälpligt längs dess lika krokiga som smärtsamma levnadsstig innan den ihopsopad får lugn och blir hel. Först omhuldad av kärlek, ren och klar, lyckas hon slå ut i blom. Så tolkar jag bilden. Anna-Karin skriver dessutom bra. Texten rinner som bra text ska. Det är den bästa komplimang jag kan ge.

"Där ingenting kan ses" är försedd med etiketten "En familjeberättelse". Varken mer eller mindre. Så ska den alltså ses. Författaren har alltså inte som Liza Marklund skrivit att allt är sant in i minsta detalj och kan bevisas av tusentals handlingar i en låda på vinden. Det är viktigt att komma ihåg. Man får tro vad man vill helt enkelt.

Jag för min del tror på Anna-Karin Granberg. Hennes bok handlar om vad som kan ske bakom vackra fasader och hur det går med människorna när fasaderna så småningom rämnar. Huvudpersonen utsattes för grova sexuella övergrepp av både mor och far och det märks att hon inte orkar dela med sig av allt. Trots att hon berättar har hon tagit väldigt stor hänsyn. Kanske för stor till och med. Ingen nämns till exempel vid rätt namn.

"Där ingenting kan ses" handlar egentligen mer om sorg och smärta än om snaskiga detaljer. Det är inte den tillfälliga sorgen som vi alla känner igen utan en avgrundsdjup svart som är svår att ta till sig. Man får det självklara skrivet på näsan - det som måste hända i ett barn som tvingas växa upp i föreställningen om, att det är okej att pappa trycker in snoppen i ens mun så att halsen skriker av smärta och att mamma ska tillfredsställas med mun och barnahand. Först då duger man. Bara då är man snäll, duktig och lite, lite älskad. Kanske. Lillebror var antagligen lika utsatt. Till och med barnen hade sex medan pappa upphetsad såg på.
Hon var högst fyra år när det började. Och hon gjorde som hon måste, stängde av, försvann in i andra världar, blev avtrubbad, destruktiv och promiskuös innan hon med droger och alkohol lyckas döva en del av smärtan.
Vad annars?

Anna-Karin Granberg berättar rakt och enkelt och viker inte undan för den sorg som står i våldsam kontrast till blomsterprakten i den trädgård i vilken jag sträckläser boken. Redan efter 30 sidor vet jag att boken är viktig. Alla borde läsa den. Särskilt som där finns en strimma av hopp trots allt, kärleken som kallas Karin. Det är hon som kommer med det vackra och fina utan att ställa krav. 
Det går att komma ut hel trots allt.
Det går!

"Där ingenting kan ses" kom ut redan 1992 på Wahlström & Widstrands förlag som den första boken i en tänkt trilogi. Andra delen "Längre bort än hit" kom två år senare. Tredje delen orkade Anna-Karin Granberg inte skriva.

Vad var det då som hände?
Pappan var död och begraven. Den övriga familjen och släkten tog avstånd. Anna-Karin hade innerst inne räknat med det men satte allt på ett kort för att hon måste. Självklart gjorde det ont. Inte ens hennes sista rop på förståelse från de närmaste gav resultat. Berättelsen var för utelämnande och smärtsam helt enkelt. Anna-Karin Granberg försköts och är fortfarande utestängd ur den gemenskapen.
- När min faster tänkte stämma för förtal av avliden så blev förlaget förtjusta. Ja du förstår, sånt säljer böcker.

Den i bloggvärlden kände pedofilförnekaren Max Scharnberg som då var docent i pedagogik vid Uppsala universitet och i dag är en 78-årig pensionär, gjorde sig dessutom skyldig till ett monstruöst övergrepp mot den då för honom helt okända författarinnan.
Han använde sig nämligen av en minst sagt suspekt metod för textanalys med vilken han påstod sig kunna "bevisa" de mest sanslösa teorier och lögner om vem som helst. Det innebar att han även kunde beskylla alla och en var för vilka lögner och påhittade illdåd som helst. Det är lätt att se var kompisen Jakida har fått sina floskler till galenskaper från.

Max Sharnberg, som ju även var djupt involverad i fallet med den så kallade Södertäljeflickan, tog sig nämligen friheten att analysera sönder Anna-Karins barndomsberättelse. Utan att ens ha träffat henne påstod han i en bok att han med sina sjuka analysmetoder kunde bevisa att den var lögn från början till slut.
Sånt kan knäcka vem som helst och det knäckte Anna-Karin. Framför allt knäckte det hennes författarskap.
– Jag fick total skrivkramp efter det och kunde inte ens skriva en inköpslista, ha ha ha…

http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-i/
http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-ii/

- Sen när jag kom ur skrivblockeringen vintern 2003, hade lämnat Karin, bytt stad, gått ur den långa depressionen, så skrev jag faktiskt del 3. Förlaget och jag bollade manuset fram och tillbaka och jag skrev om och skrev om. Men de kunde inte specificera hur de ville ha boken, så jag gav upp till slut. Och raderade manuset från hårddisken. Så den boken finns inte kvar. Men jag har börjat skriva den igen nu.

Det är förfärligt, tycker jag, att Max Scharnberg har tillåtits bedriva sin verksamhet medelst skattemedel på en statlig institution. Vid sidan av sin så kallade akademiska bana har han dessutom varit "försvarets eller domstolens opartiska sakkunnig i 27 rättsfall om sexuella övergrepp mot barn" vilket närmast är att betrakta som en rättsskandal. Scharnbergs uppenbara agenda är att förneka eller åtminstone bagatellisera sexuella övergrepp på barn. Om det råder ingen tvekan. Och i svallvågorna av det var alltså Anna-Karin Granberg tvungen att förlora sin heder, sin livslust och sin skrivarglädje.
- Jag hoppas du har vett att skämmas, Max Scharnberg!

En författare som delger sina läsare berättelsen om sitt liv ska mötas med respekt. Särskilt som hon aldrig har kallat boken något annat än en familjeberättelse. "Där ingenting kan ses" är en mycket bra och viktig bok. För en gångs skull känner jag att jag vill behålla själva boken också. Det exemplar jag har ska jag ge författaren. Jag har därför beställt en egen bok från Bokbörsen samt del 2 med titeln "Längre bort än hit". Nu kan jag bara hoppas att Anna-Karin får ork att ge ut böckerna på nytt alternativt lägga ut dem på väl synlig plats på nätet. Jag hoppas också att hon ska få ork och mod att skriva den tredje delen.
Trilogin längtar efter att bli komplett.
Monica Antonsson

Kändisnamnen var ett genidrag av Unni Drougge...

Jag har hållit på länge med Unni Drougges "Bluffen". Och jag menar hållit på. Stunderna av lugn och ro finns liksom inte hos mig. Så "Bluffen" har fått hänga med lite varstans. Vi har varje vecka varit på vårdcentralen och lämnat blod för analys och med jämna mellanrum har vi åkt till sjukhuset och suttit där och hängt. Varje besök har avslutats med en kopp thé i kafeterian, räkmacka och några sidor av "Bluffen". Den har åkt bil, buss och tåg, ja till och med flyg ner till Spanien i december.

Inte en sida blev läst. I Spanien gällde sol och gott vin i glada vänners lag. "Bluffen" låg där den låg i yttre facket på kabinväskan.

Det var en himla tur. På hemvägen var det så trångt i planet. Varenda bagagehylla var full av julklappar så kabinväskan togs helt enkelt omhand av besättningen som helt grymt placerade den i källarvåningen med allt annat incheckat bagage.

Vilken skräck!
Jag hade två datorer och en kamera modell dyr i väskan. Ändå kunde jag inte få besättningen att hämta tillbaka den för att själv bära ut den samma väg som den kom in i planet. 

Väl framme på Arlanda fick den rejält med stryk där den studsade fram på bagagebandet. Men i ytterfacket låg som sagt "Bluffen" som en skyddande brandvägg. Båda datorerna höll. Kameran också.
Tack "Bluffen"!

Jag tycker kanske att Unni Drougges huvudperson journalisten Berit Hård har en del äckliga sidor. Det är väldigt mycket fettvalkar, kärlekslöst sex och droger som man som läsare kunde ha varit utan. Och inte var det väl nödvändigt att stå och pinka på golvet på Bokmässan heller? Men det är ytligheter, smällar man får ta. Det är trots allt Unni Drougge som skriver och inte jag.

Min nya favorit Berit Hård har även härliga drag av kvinnan som lär ha stått modell för hennes skepnad, en känd journalist som faktiskt också har haft en orm. Och en sådan kan man ha stor glädje av, särskilt i närkamp med gangsters.

När "Boven" släpptes i september gjorde media ett stort nummer av Unni Drougges något annorlunda tilltag att helt fräckt kalla två av sina huvudpersoner Leif GW Persson och Jan Guillou. Lite konstigt lät det då, det ska erkännas. Men vilket genidrag! Wow! Vilka personporträtt! Och det är minsann inte bara dessa båda bokvärldens giganter som känns igen. "Boven" är full av profiler ur den journalistiska verkligheten. Skratten blir rätt många längs den nästan 400 sidor långa färden.  

Intrigen är ett mycket proffsigt pussel som inte lämnar några trådar lösa. Handlingen är oförutsägbar och rysligt spännande när den är som bäst. Det dramatiska slutet och aha-upplevelsen som följer på den gör att man ser fram mot nästa bok om Berit Hård och hennes värld. Jag vill läsa mer. Nu!

Synd bara att Unni Drougge tar död på sig själv i slutet. Särskilt med tanke på de två kommande böckerna i triologin om Berit Hård. Kan man tänka sig en Bobby Ewing kanske? Kan hon möjligen få återuppstå i nästa bok, mot alla odds få vakna på bårhuset eller så?

Hoppas det.

Grattis Unni! Du har skrivit en jäkla bra bok! Varken mer eller mindre.

Monica Antonsson

Ps. Det går förresten inte att färga grått hår med henna. Vid grått hårsvall krävs tvåkomponentsfärg.
Ett litet tips bara… J

Författaren Kjell Andreasson berättar...

Kjell Andreasson alias Alexis:

 

Kjell Andreasson alias Alexis

Författaren berättar:

OK, här kommer lite av vad jag fått ihop av kulturgärningar:

Jag var i 11 år frilandsodlare av grönsaker. Hade inget växthus vilket betydde knapert med inkomster under vinterhalvåret. Började skriva Västernpockets åt B Wahlströms under pseud. Charlie Siringo. Vad jag nu lyckats spåra upp var titlarna där
1. "Blodigt byte" 1980,
2. "Rent hus i El Paso" 1981,
3. "Spel med märkta kort" 1981,
4. "Jakten på bankrånarna" 1982,
5. ""En måste dö" 1982.
Alla i serien Wild West.
Det bör ha funnits en eller två till hos Wahlströms men det är svårt att hitta. Hur som helst, branschen dog när målgruppen istället köpte DVD-kassetter och Wahlströms lade ner västernböckerna. Jag gick över till Wennerbergs som James Dillinger och där hann
1. "Blodigt guld" och
2. "Dödens sporrar"
komma ut innan de också lade ner. De fixade dock att en tredje,
3. "Syndens lön"
gavs ut i dansk översättning av Winthers i Danmark. Hade ett ex av denna pocket med de förtjusande tillmälena "lusepuster", "kvaegtyv og snegmyrder" osv i min ägo men skickade den till danske författaren Leif Rudi Ernst 2009 som gåva. ¨

Liten bok med okänsligt påsatt prislapp

Jag tror vi var fyra svenskar som skrev sådant (förlaget sparade in på översättning) och ett underförstått krav var att använda amerikanskklingande pseudonymer.
Nå, det var en lärorik skola, formatet var strängt bestämt till 125 pocketsidor och man lärde sig hyfsad berättarteknik för att tillmötesgå läsarnas krav, dvs att undvika långa onödiga beskrivningar, sega introspektioner, överdrivna laborationer med "språket" o dyl., det som på senare år definierats i mantratjatet om "gestaltning".
Sedan jag blivit medlem i Mäster Grön blev den odlingsbaserade ekonomin betydligt bättre och nästa fas i skrivkluddandet tog vid.
1983 kom alltså romanen Snapphanehjärtan i en påbörjag trilogi och år 1984 fortsättningen Stormfåglarna.
P g a förändringar i mina verksamheter blev det nu ett tämligen långt uppehåll i kulturarbetet.
Efter frilandsodlandet hade följt 5 år som mattläggare vilket tillsammans orsakat en pajad rygg. Jag bättrade på mina ursprungliga sex år i folkskola med folkhögskolestudier i Sverige och några månader i England. 1993 startade jag och en kvinnlig svensklärare en skrivarkurs på folkhögskola och jag läste också in ca 100 ak. poäng vilket gav påhugg även i andra ämnen i undervisningsbranschen. 1993 fick jag alltså tillgång till dator och nu kom utlovade nr 3 i snapphanetrilogin Stridskamraterna ut, tio år efter nr 1... 1993 kom också Barriärerna, en historia om skånska frivilliga i tysk-danska kriget 1864.
1999 började en ny trilogi om vikingar, med Blekt Guld, följd av Korpens Näbb 2000 och Vägen Tillbaka 2001.
2003 kom "Filip och Alexander", också i en tänkt trilogi men jag gav upp då det blev för mycket arbete med annat, hade också blivit engagerad i jobb med SFI. Framställde också böcker åt ett par, tre f d skrivarkurselever.
Hade dock tid att spökskriva "Displaced Person G 21 366422 berättar" åt tysk-svenske Bertil Schmidt, en märklig historia.

Avslutade skrivarkursjobbet m m på folkhögskola 2007. En av "eleverna" under de där 15 åren som kommit långt är Sven Olov Karlsson, bl a med sin genombrottsroman "Italienaren".
Vill avslutningsvis säga att jag blev ännu tröttare av att beskriva dessa mångåriga, penningdrivna fåfänglighets-mödor än ni av att läsa om dem, men jag hade ju lovat Monica att plita ihop detta brottsregister.

Senare kommentarer
Monica;
nej jag har inte kommit fler böcker på spåren än de jag räknade upp i din bokblogg och sedan under ditt inlägg "Inget ont som inte har något gott osv...".
Kommer inte ihåg om jag använde pseud. för "Barriärerna" och hittar bara en recension av den i Dast Magazine av Karl Hjelm.
Gav också ut min egen översättning av 12 gamla engelska noveller plus en liten novellsamling av elever: "Kärlek i vår tid".
Nå, det blir väl en vårstädning någon gång...

Anonym sa...
Min ovanstående kommentar 10:37 ledde mig in på att jag lovat fullfölja rapporteringen om mina kulturogärningar. Kan inte ta mig in på Bokbloggen så Monica kanske flyttar upp denna fortsättning dit:Först bara en liten återblick på Wild West-skrivandet:
Jämsides med bevakningen av Henrik J-kriget läste jag min debutpocket 1980 hos Wahlströms (den enda av mina arbeten i branschen jag hittade). Blev lite chockad - skrämmande våldsskildringar med antihjälten Alistair Cabe som på 119 sidor tar livet av 5-6 olyckliga individer! Nå, det var tydligen just så det skulle vara eftersom förlaget tog den och frågade efter mer. Alltså kanske en bättre "stilanalys" än vad JJ presterat... Tröttnade förstås efter ett par-tre år på genren som också dog ut. Samtidigt hade kriminalpolis Uno Röndahls historiska verk "Skåneland utan förskoning" kommit ut och startat en sydsvensk litterär trend om de s k snapphanekrigen. Har för mig att "På spåret"-Björn Hellberg också skrev något i sammanhanget.Nu byttes amerikanskt 1800-tal, Colt-revolvrar och Winchesters mot dansk-svenskt 1600-tal, värjor och mynningsladdade ryttarpistoler - och nye pseudonymen Holger Due trängde 1983 in hos bokhandlare. Holger Due var sammansatt av mytiske hjälten Holger Danske och en Caspar Due som svenskarna avrättade under de där bråken.
/ Alexis

Det är stor skillnad mellan Skandalboken och "Sanningen om Gömda"

Idag talar alla om "skandalboken".

Och jag får frågan om jag känner igen drevet som de aktuella författarna nu utsätts för.

Det gör jag förstås. 

När min bok "Mia - Sanningen om Gömda" kom ut i december 2008 var det nästan samma uppståndelse. Fram till nu har ingen annan bok väckt så stor uppmärksamhet. Fast det här är ett snäpp värre. På flera sätt. Mest för att kungen tycks vara ett värnlöst villebråd som inte kan försvara sig.

Så vad tycker jag då?

Jag är tudelad. Mest för att jag gillar förlaget Lind & Ko, som Mia sa, dvs Lind & Co. Förläggaren är en schysst snubbe som ger ut väldigt bra böcker och sköter sin marknadsföring och kontakten med media på ett föredömligt sätt.
Jag har förstås inte läst mer av skandalboken än någon annan utan bara följt rapporteringen i media. Jag känner mig emellertid obehaglig till mods och noterar vissa avgörande skillnader mellan den och mitt sanna avslöjade av Marklund och Mia.

Allmänintresset

- Marklund och Mia hade lurat i en miljon bokköpare att Gömda-storyn var sann samtidigt som de hade förstört livet för minst tre personer av ren penninghunger. Lika lurade var hundratusentals tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare, riksdagsledamöter och USA:s migrationsmyndighet som gav Mia asyl. Hon hade dessutom på felaktig grund lyft flera miljoner kronor i bidrag av skattebetalarnas pengar och socialnämndens ordförande i Oxelösund hade regelvidrigt lämnat ut miljoner skattekronor för att "hjälpa" henne, ett brott som senare mörkades av stadens politiker. 

Sammantaget gjorde det att stort allmänintresse fanns och finns än i dag för avslöjandet.

Kungen har möjligen bedragit sin fru och ställt till lite extra besvär för Säpo. Jag kan inte se att det medför något allmänintresse alls. Han är född till sitt ämbete och har aldrig fått chansen att välja. Undra på om han av och till har varit en ovillig monark. Rent mänskligt måste även han ha rätt till ett privatliv. Hur han står och går har vi inte med att göra. Ej heller vad han gör på toaletten eller hur han har sex. Det hade varit en annan sak om han hade köpt sex, fimpat på flickorna, utövat sadistiskt sex eller gjort något annat brottsligt. Då hade det haft allmänintresse.
Det har det inte nu.

Trovärdigheten

- I min bok talar ett 40-tal personer, alla utom två, under eget namn. Många figurerar dessutom på bild - flera i den inbundna boken än i pocketversionenen. Alla påståenden går att kontrollera. Min bok är garanterat sann och har stått pall för en sällan skådad granskning. 

I kungaboken figurerar uppenbarligen mest ett antal anonyma personer A, B, C osv som sanningsvittnen. Deras berättelser kan följaktligen vara vilka sjörövarhistorier som helst. Uppgifterna kan inte kontrolleras vilket sänker bokens trovärdighet. Till noll om författarna har otur. Personligen skulle jag aldrig ha vågat ge ut något sådant. Namn, öppenhet och dokument som gick att kontrollera var ett krav från min sida för att jag skulle skriva Mia-boken

Det korrumperade (beskyddande) media
Vart tog de vägen? Medias reaktioner på skandalboken är det verkligt otäcka. Medan Liza Marklund åtnjöt totalt beskydd från båda kvällstidningarna, TV4 och ett antal andra media hängs kungen ut fullkomligt skoninslöst utan att få stöd någonstans. Nu ska alla gräva och rota runt i hans privata sexliv. Det är otäckt och väldigt orättvist, tycker jag. 
Recensioner kommer säkert i varenda tidning och Akademibokhandeln kommer säkert inte att gömma undan boken på lagret. Tvärtom. Liza Marklund åtnjöt skydd men det gör alltså inte kungen. Anmärkningsvärt.

Kungen är chanslös
Jag har sett kungens framträdande i dag och tycker att han gjorde bra i från sig. Jag upplever honom inte som nervös och skakad som somliga tolkar hans kroppsspråk. Tvärtom. Han kunde nog inte gjort det bättre. (Det där tar jag tillbaka när jag läser igenom texten 2015. Han var kass men det förändrar inte saken.)
I media sitter den otäcke advokaten och antiroyalisten Peter Althin och säger att hovet inte kan göra ett smack åt förtalet. Blir det stämning för förtal så måste kungen vittna om sitt sexliv inför hela svenska folket. I vilket annat land måste en kung ställa sig upp och dra ner brallorna för att freda sig? Jag tycker det är ett fruktansvärt cyniskt konstaterande av advokaten.
Som om det inte vore nog drar sig inte författarna för hotelser. Om hovet stämmer dem - författare är ensamma ansvariga för sina verk - så kommer de att släpa fram tre tjejer som ska vittna vad kungen gjort i sängkammaren.
Jag håller med Paul Ronge om att detta är under kungens värdighet. Nu bör han inte säga mer. Hela historien är under hans värdighet.

Vem äger krogen vi äter på?
Det sägs att kungen har varit på svartklubb, kriminell klubb och klubbar med strippor. Om det som sas i Kvällsöppet i går är sant så var klubben helt legal men att lokalen ägdes av en person som var kriminell, dock ej så kriminell då som senare.
Men för att ägaren är kriminell så är ju kungen inte inblandad. Och varför skulle just kungen inte få kolla på strippor om hans kompisar får göra det och det finns tjejer som är dumma nog att strippa?
Och kaffeflickor sedan...
Det låter som 1700-talets apelsinflickor som ju var unga prostituerade. Eller varför inte de prostituerade som bjöds in i riksdagshuset på 70-talet när Lennart Geijer och grabbarna var i farten? Och nu är det inte ens sexköp utan lösnummer och möjligen otrohet det handlar om. Vem utom drottning Silvia och den övriga familjen har med det att göra?
Inte vi i alla fall.
Läs kommentarerna på ursprungsplatsen.
Och en uppföljning här.


Här finns uppenbarligen en uppföljning med titeln Sanningen om kungaboken som avslöjar att den antagligen är falsk.

Från Newsmill: Ehwa Lindström om Trakasserier i kulturbranschen...

Ehwa Lindström om Trakasserier i kulturbranschen

Det tysta drevet mot Unni Drougge är ett demokratiproblem

Publicerad: 2010-10-25, Uppdaterad: 2010-10-25

 "Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet". Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media?" 

Ehwa Lindström är journalist.

Det sägs att ett samhälle med en fungerande demokrati bygger på att det finns sanningssägare. Det krävs människor med stort mod och känsla för vad som är rätt och fel.

Att avslöja oegentligheter inom det företag eller den bransch man verkar inom kallas whistle blowing (att blåsa i pipan) och som uppgiftslämnare är du till stora delar skyddad i lagrummet. Detta handlar oftast om konkreta brott och uppenbar korruption som lätt går att bevisa genom dokument och datafiler. Hedervärt på alla sätt men kanske allra mest hjältemodigt när det leder till radikala förändringar som i fallet där undersköterskan Sarah Wägnert uttalade sig om vanvård på ett sjukhem i Solna, något som skulle leda till en förändring i socialtjänstlagen - Lex Sarah.

 Att granska och våga kritisera politiska makthavare är enkelt och relativt ofarligt. Sådant kan leda till journalistpriser och guldspadar. Alla hyllar den som kan vända upp ett ruttnande lik som gömts i den politiska dyn.

Att ge sig in på att dragga lik i medie- och kulturelitens dynga är en helt annan sak. Under gyttjan finns förgreningar som aldrig anas från ovansidan, med undantag för de årliga backanalerna under bokmässan då den opinionsbildande gräddan kan ses omslingrade i gyttjebad i stadens barer och hotellsviter. Där sitter kultureliten i knät på varandra inför öppen ridå, obesvärat hånglande, bokstavligt och bildligt talat. Vågar vi gissa att detta fraterniserande även pågår under under ytan även till vardags? Tanken är inte långsökt.

Så vad händer om man ändå ger sig i det kamikazeprojekt som det innebär att gå med draggen över kulturelitens grumliga kärr? Svaret är obehagligt men enkelt; man riskerar att fastna i det snår av hala och slingriga undervattensrötter som utgör själva rotverket i skogen av näckrosor och dyblad.

När Maja Lundgren kritiserade kulturetablissemanget i sin roman Myggor och tigrar så blev det med all önskvärd tydlighet känt vad som händer den som hädar. Debatten som följde genomsyrade kultursidorna under nästan hela året (2007). Den stora morgontidningens kulturchef gick så långt att hon stämplade Maja Lundgren som "psykiskt instabil". Ett påstående som fick vingar - eller ska vi säga gälar? - och som frodades i det övergödda träsket. Personer med makt nog att starta ett medialt drev blev antastade i boken och detta lät sig inte göras med mindre än att Maja Lundgren skulle omyndigförklaras.

"Crazy making" är ett begrepp som ibland används i diskussioner kring mental misshandel. Det innebär att man bland annat påstår att den utsatte bara inbillar sig de orätter som begås och i värsta fall kan detta leda till att den misshandlade börjar tvivla på sina egna sinnen. Kanske är crazy making det mest effektiva av alla förtryck eftersom den är så svår att definiera eller ens identifiera. Klassiska härskartekniker som känslomässig utpressning, skrämseltaktik, förlöjligande och ren utfrysning är andra delar av denna typ av terror som på ytan är osynlig men som under samma yta består av ett kluster av väl uttänkt strategi för att förgöra någon som blivit för farlig och svårhanterlig.

Ändå vill vi inte se. Den mobbning som vi aldrig skulle acceptera på våra skolor eller arbetsplatser pågår inför publik på dagstidningarnas debatt- och kultursidor medan vi själva följer diskussionerna på bekvämt avstånd med morgonkaffet och den trygga havregrynsgröten. Civilkurage gör sig bäst framför åskådare och hemma vid köksbordet finns ingen publik.Unni Drougge står näst på tur till avrättningsplatsen. Hon har i sin nya roman "Bluffen" varit modig och dumdristig nog att ge sig ut på kultursavannen med elefantbössa. I kikarsiktet finns herrar Jan Guillou och Leif GW Persson och det är ingen nådig ammunition som avlossas. Det är ingen hemlighet att Drougge befunnit sig i ringen med dessa elefanter förr men den här gången har kolosserna valt en annan strategi än att krossa denna älvlika valkyria under fotsulorna. Denna gång heter vapnet tystnad. Aktiv tystnad.

Unni skriver den 23 oktober i sin blogg:

"I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd."

Vidare skriver Unni:

"Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod." - - - "De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder."

Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet".

Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media? Opinion sägs grundas på det sociala klimatet men om det är medias skildring av detsamma som gäller så kan man fråga sig vad som är hönan och ägget.

Hade jag inte varit så väluppfostrad och finkänslig som jag är så hade jag sagt rakt ut att jag känner mig rövknullad. Nu får sammanfattningen bli en annan.

Sanningen spottar oss i ansiktet: förmågan att stå upp för det du tror på kan kosta dig både anseende och pengar och du riskerar också att stå ensam i stormen trots att du trott dig vara omgiven av stöttande personer. För att alla ska höra när du blåser i visslan så krävs förstärkning, medier att nå ut i och framför allt andra orädda människor vid din sida. Blir du tystad av den eller de som bestämmer den mediala agendan så kvävs dina toner i det vakuum du tilldelats.

Ehwa Lindström (1 artiklar)

Störta de korrumperade medialedarna som undanhåller oss kultur och information...

Unni Drougge skriver i dag om något fruktansvärt hemskt. Hon skriver om den utbredda korruptionen inom media. Sveriges "fria media" som vi är så stolta över.
Dessvärre tycks hon ha rätt. Om det handlar hennes nya bok Bluffen som gick under arbetsnamnet En författares död. Och nu är boken stoppad! Hur småaktigt är inte det?
Ett antal maktgalna personer involverade i varandra äger alltså media. Det såg vi i samband med Gömdaskandalen och det ser vi nu. Det är precis så illa som vi befarade. Jan Guillou tar sig friheten att ljuga om mig i sina memoarer och om Unni närhelst han får chansen. Själv stoppar han hennes bok med de medel han och Piratförlaget har. Botten!
Det enda som kan rädda Sverige är bloggosfären. Jag citerar därför Unni i sin helhet både här och på bokbloggen. Gör något ni som kan. Sprid budskapet, starta trådar på Familjeliv och Flashback. Störta de självgoda mångmiljonärerna som blåser vanligt folk på information vi har rätt till. Det hindrar inte att vi kan läsa både Marklund och Läckberg så att miljonerna rullar in till Guillou. Men stryp för allt i världen inte de obekväma författarna. Tillåter vi korrumption inom media har vårt land ingen framtid. Så allvarligt är det.

Unni Drougge:
Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1 Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.
Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.
Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.
Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?
Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd.

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.
Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2 Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.
De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

“Du är så stark”, får jag jämt höra. “Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?
Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.
Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

Tonchi Percan: Kronprinsessan

Tonchi Percans bok ”Kronprinsessan” är ett snabbtecknat men grundligt porträtt av svensk politiks kanske mest intressanta person just nu. Maria Wetterstrand är språkröret som tagit svenska folket med storm och skulle ha blivit minister om de rödgröna vunnit valet. Så blev det inte och nu ska hon avgå. Längre än nio år sitter inget språkrör i miljöpartiet. Vad det innebär för Maria Wetterstrand, mer än att hon sitter kvar som riksdagsman, vet ännu ingen. Själv säger hon att hon håller alla dörrar öppna.
Boken ”Kronprinsessan” sätter henne på den så kallade kartan. Läsaren får lära känna en schysst helylletjej utan later och så kallade lik i garderoben. Det är ingen tvekan om att hon kan gå hur långt som helst.

Det är förlaget som har beställt boken, visar det sig. Och valt en av landets bästa journalister att skriva den. Maria Wetterstrand får inte ens chansen att säga nej. Hennes enda val är om hon vill medverka eller ej. Det gör mig först lite tveksam. I min journalistiska värld är det otänkbart.

Jag får emellertid möjlighet att fråga Maria Wetterstrand själv om saken och hon har uppenbarligen känt sig trygg med Tonchi Percan. 

- Han kom till oss och sa att han ville följa mig i olika sammanhang. Han hade i uppdrag att skriva en bok om mig. Antingen gjorde han det och fick prata med mig eller så gjorde han det ändå. Jag bad mitt pressfolk känna av vad det rörde sig om och fann att han var okej. Då gjorde vi bedömningen att det bästa var att hjälpa honom.

När boken kom ut gjorde Maria Wetterstrand ett utspel som kunde uppfattas som att hon tog avstånd från boken.

- Det var viktigt att klargöra att boken inte hade kommit till på mitt initiativ. Det var mest det jag ville synliggöra. Jag har inte hunnit läsa den men jag lät mig närstående personer titta på den innan den gick i tryck. Såvitt jag förstår är den hyfsat korrekt och väldigt positiv. Och det är ju roligt.

Maria Wetterstrand är alltså nöjd med resultatet och då är allt frid och fröjd. Boken är till stor del berättelsen om hur personporträttet kom till. Man får följa författarets tankegångar. Hur ska hon ha det, undrar han. Kommer hon att ställa upp? Under tiden intervjuar han folk i hennes närhet. Gamla pojkvänner berättar liksom kollegor, släkt och vänner samt journalister och politiska motståndare. Allt medan Tonchi Percan gör ett gott journalistiskt hantverk. Det märks att han tycker om sitt intervjuobjekt vilket är själva grunden för ett gott personporträtt.

- Hon var en utmaning, säger han vid ett senare tillfälle.

Tonchi Percans metod att skriva personporträtt på en offentlig person är onekligen intressant. Det handlar, som sagt, nästan lika mycket om hans egna tankegångar, iakttagelser och eget gräv som om intervjuobjektens berättelser. Det blir de många fristående avsnitten som väl sammanbundna tecknar människan.

Tonchi Percan går på djupet i Maria Wetterstrands barndom och uppväxtår utan att tränga sig på för mycket. Han håller sig på respektfullt avstånd när det gäller privatlivet, man och barn. Man får i stället följa henne mot bakgrund av intressanta historiska skeenden i Sverige som miljöpartiets tillblivelse och kärnkraftsomröstningen 1980. Likaså får man god inblick i det politiska livet idag inklusive riksdagshusets billiga intriger. Författaren till och med avslöjar den korrupta krossa-Maria-kampanjen som bedrevs före valet inom smutsmedia.

I några kapitel diskuteras Maria Wetterstrands utseende. Upprinnelsen är ett uttalande av ledarskribenten Annika Ström Melin på Dagens Nyheter som ska ha sagt att Maria Wetterstrand ”är den första politiker som inte använder sig av sin kvinnlighet”.

Tonchi Percan går loss i frågor som om hon använder mascara och i så fall när, varför hon går klädd i byxor och aldrig i kjol och varför har hon håret uppsatt. Han låter dessutom vännerna berätta att hon som barn var kortklippt och tuff, gick i lappade jeans och avstod från nagellack. Systern har utsläppt hår, skriver Tonchi Percan. Hon är kvinnligare.

Jag kan inte låta bli att undra hur samma diskussion hade sett ut i ett porträtt av Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt. Hur ser över huvud taget bilden av en riktigt manlig man ut vid sidan av den i kostym? Skulle någon komma på tanken att fråga Carl Bildt varför han inte då och då framträder orakad, klädd i brynja över ludet bröst och med vax i håret? Det är ett sidospår eller kanske kuriositet men samtidigt lite märkligt att Maria Wetterstrand ska behöva förklara att hon väljer långbyxor och uppsatt hår för att det är bekvämt?

”Kronprinsessn” är sammantaget en trevlig och tämligen heltäckande bok om en ung kvinna i karriären. Den är ett tidsdokument, en intressant ögonblicksbild kring valet 2010. Fortsättning följer kanhända. Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna.

- Socialdemokraterna är minst tre gånger större än miljöpartiet och utsikterna för Maria Wetterstrand ska bli statsminister är små, skriver Tonchi Percan i slutet av boken. Samtidigt vet man aldrig. Konstigare saker har hänt. Maria har framtiden för sig och kommer antagligen att slå oss alla med häpnad. Det finns därför all anledning att läsa boken.
Monica Antonsson

Läs om boksläpptet här.