Jag har hållit på länge med Unni Drougges "Bluffen". Och jag menar hållit på. Stunderna av lugn och ro finns liksom inte hos mig. Så "Bluffen" har fått hänga med lite varstans. Vi har varje vecka varit på vårdcentralen och lämnat blod för analys och med jämna mellanrum har vi åkt till sjukhuset och suttit där och hängt. Varje besök har avslutats med en kopp thé i kafeterian, räkmacka och några sidor av "Bluffen". Den har åkt bil, buss och tåg, ja till och med flyg ner till Spanien i december.
Inte en sida blev läst. I Spanien gällde sol och gott vin i glada vänners lag. "Bluffen" låg där den låg i yttre facket på kabinväskan.
Det var en himla tur. På hemvägen var det så trångt i planet. Varenda bagagehylla var full av julklappar så kabinväskan togs helt enkelt omhand av besättningen som helt grymt placerade den i källarvåningen med allt annat incheckat bagage.
Vilken skräck!
Jag hade två datorer och en kamera modell dyr i väskan. Ändå kunde jag inte få besättningen att hämta tillbaka den för att själv bära ut den samma väg som den kom in i planet.
Jag hade två datorer och en kamera modell dyr i väskan. Ändå kunde jag inte få besättningen att hämta tillbaka den för att själv bära ut den samma väg som den kom in i planet.
Väl framme på Arlanda fick den rejält med stryk där den studsade fram på bagagebandet. Men i ytterfacket låg som sagt "Bluffen" som en skyddande brandvägg. Båda datorerna höll. Kameran också.
Tack "Bluffen"!
Tack "Bluffen"!
Jag tycker kanske att Unni Drougges huvudperson journalisten Berit Hård har en del äckliga sidor. Det är väldigt mycket fettvalkar, kärlekslöst sex och droger som man som läsare kunde ha varit utan. Och inte var det väl nödvändigt att stå och pinka på golvet på Bokmässan heller? Men det är ytligheter, smällar man får ta. Det är trots allt Unni Drougge som skriver och inte jag.
Min nya favorit Berit Hård har även härliga drag av kvinnan som lär ha stått modell för hennes skepnad, en känd journalist som faktiskt också har haft en orm. Och en sådan kan man ha stor glädje av, särskilt i närkamp med gangsters.
När "Boven" släpptes i september gjorde media ett stort nummer av Unni Drougges något annorlunda tilltag att helt fräckt kalla två av sina huvudpersoner Leif GW Persson och Jan Guillou. Lite konstigt lät det då, det ska erkännas. Men vilket genidrag! Wow! Vilka personporträtt! Och det är minsann inte bara dessa båda bokvärldens giganter som känns igen. "Boven" är full av profiler ur den journalistiska verkligheten. Skratten blir rätt många längs den nästan 400 sidor långa färden.
Intrigen är ett mycket proffsigt pussel som inte lämnar några trådar lösa. Handlingen är oförutsägbar och rysligt spännande när den är som bäst. Det dramatiska slutet och aha-upplevelsen som följer på den gör att man ser fram mot nästa bok om Berit Hård och hennes värld. Jag vill läsa mer. Nu!
Synd bara att Unni Drougge tar död på sig själv i slutet. Särskilt med tanke på de två kommande böckerna i triologin om Berit Hård. Kan man tänka sig en Bobby Ewing kanske? Kan hon möjligen få återuppstå i nästa bok, mot alla odds få vakna på bårhuset eller så?
Hoppas det.
Grattis Unni! Du har skrivit en jäkla bra bok! Varken mer eller mindre.
Monica Antonsson
Ps. Det går förresten inte att färga grått hår med henna. Vid grått hårsvall krävs tvåkomponentsfärg.
Ett litet tips bara… J
