Jag såg Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter och så kallad opinionsjournalist, berätta om sin på Brombergs förlag just utkomna bok ”En halv sanning är också en lögn” om hur det kan ljugas i media.
- Äntligen, tänkte jag som ju har upplevt en del av den sorten. Man är ju sig själv närmast liksom.
Mia och Aftonbladet
Jag tänker naturligtvis på Aftonbladets lika sanslösa som skandalösa publiceringar om mig och min bok ”Mia – Sanningen om Gömda” våren 2009 när tidningen lät huvudpersonen Mia – oemotsagd och på direktiv av Liza Marklunds PR-folk - blåljuga på flera löpsedlar och vad var det, 17 (?) helsidor i flera nummer av tidningen den helg som anfallet pågick.
Aftonbladet lät henne ostörd och ogranskad chatta med läsarna samtidigt som hon teatersnörvlande grät sina falska krokodiltårar i tidningens web-tv om en ”döende” far som till synes helt frisk vandrade omkring på gatorna i Oxelösund. På toppen av allt lyckades man lura läsarna att ladda ner 26 irrelevanta respektive falska handlingar för 19 kronor bunten, handlingar som lurade en del men bevisade absolut ingenting.
Chefredaktör Jan Helin medverkade till och med i Debatt väl medveten om att Aftonbladet hade ägnat sig åt århundradets bedrägeri och förtalskampanj – och fick där oemotsagd försvara publiceringen.
Anfallet kom en fredag - vad annars? - när jag inte kunde nås för kommentar. Jag intervjuade nämligen Aftonbladets ledarskribent den dagen, hon som var med Anna Lindh på NK, ni vet. Ett märkligt sammanträffande? Knappast. Aftonbladet visste så klart att jag skulle vara upptagen med annat. Sent på fredagskvällen fick jag gå i ”svaromål” med tre (3) korta kommentarer. Artikeln var redan skriven. Oisin Cantwell ville bara stoppa in några korta pratminus som stämde överens med hans vinkling. För övriga media var det liksom för sent. De hade redan anammat Aftonbladets bestialiska version, gått hem och tagit helg.
Allt för att rädda Liza Marklund och deras gemensamma affärsintressen.
Det rörde sig med andra ord om lite vänskapskorruption i all enkelhet.
Det var tur för mig att jag inte var 17 år och okysst. Då hade jag antagligen gått under. Nu var det bara att luta sig tillbaka och titta på skådespelet. De hade bestämt sig. Jag och debatten om Gömda och Asyl var obekväm och skulle tystas. Liza Marklund skulle slippa undan ansvaret för sitt bedrägeri som pågått i över ett decennium. Det var billigast för alla om i stället farmor från förorten offrades och försvann i glömskans töcken. För vem bryr sig om en sådan?
Bara någon dag senare syntes chefredaktörerna på kvälls- och morgonpressen på en och samma bild. De hade plötsligt förtjänstfullt gått samman i syfte att skapa opinion för Dawit Isaak som hade suttit fängslad i åtta år sedan 2001. Oj, vad de ansträngde sig plötsligt. Det var onekligen hedervärt. Man kan undra varför de inte hade kommit på den tanken tidigare.
Jag PO-anmälde publiceringen men Aftonbladet gick förstås fri. Pressombudsman var Yrsa Stenius. Hon har jobbat på Aftonbladet i stort sett i hela sitt yrkesverksamma liv.
Jag är emellertid rätt luttrad så jag tog det inte så hårt. Jag såg det mera som ett skådespel, som sagt, framfört av intelligensbefriade marionetter. Det är inte så mycket bevänt med civilkuraget när det väl gäller. Det är skillnad på skit och pannkaka liksom. Det får man kanske tugga i sig. Dessutom hade jag redan fått rätt i och med att Bibliotekstjänst tog beslut om att Gömda och Asyl framöver skulle kategoriseras som fiction och på landets alla bibliotek flyttas från hyllan för sanna biografier till hyllan för påhittade berättelser.
Vad mer behövde jag?
Absolut ingenting.
Men åter till Hanne Kjöller!
Äntligen, tänkte jag när jag såg tv-intervjun om henne och boken ”En halv sanning är också en lögn”. Jag har alltid gillat Helle Kjöller och tyckt att hon verkar hederlig. Jag kom nämligen inte ihåg hur hon agerade under Gömda-skandalen 2009. Jag lägger helt enkelt inte sånt på minnet.
Nu tyckte jag dessutom synd om henne sedan hon i sin sannings-bok hade blivit ertappad med ett sakfel. Hon hade nämligen beskyllt en cancerdrabbad krögare - som klagat över att han inte fick någon sjukpenning - för att äga en bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor som han lätt hade kunnat få ut 2,5 mkr för i ren vinst om han bara sålt den, köpt något mindre och flyttat. Det visade sig emellertid att mannen – trots att Helle Kjöller kollat och kollat och kollat uppgiften - i själva verket bara hade en för honom helt värdelös hyresrätt.
- Vi kallade genast in honom, bad så mycket om ursäkt och kom överens om att bifoga ett rättelseblad i varje bok. Det var trots allt bara ett ord i en mening på två rader som var fel i hela boken.
Stackars människa, tänkte jag fylld av empati över den mediestorm som möjligen skulle blåsa upp. För min del var boken beställd från Adlibris innan tv-intervjun med Hanne Kjöller var över. En halv sanning är också en lögn. Särkskilt i media. Det var just vad jag råkade ut för 2009.
Och drevet gick…
Som tur var faktiskt.
Annars hade man ju kunnat tappa tron på mänskligheten.
Janne Josefsson gick igång
på att han blivit felciterad efter en debatt på Publicistklubben 2004. Följaktligen skrev han till Brombergs förlag och krävde en korrigering. Någon sådan har det naturligtvis inte blivit. Hanne Kjöller fick försvara sig i en debatt mot UG:s ansvarige utgivare Nils Hansson på Bokmässan – en debatt som DN publicerar i sin helhet på nätet.
Snacka om att ha plattform!
Det hade en vanlig författare aldrig haft varför det är snaskigt av DN. Särskilt som tidningens ledning
vägrar korrigera förvanskade fakta i en ledare av Helle Kjöller med samma tema som boken med
motiveringen att det inte var något misstag av dignitet.
Expressen debatt
Tidningen Resumé
Strax därpå publicerade några chefer på Sveriges Radio
ett öppet brev till Helle Kjöller och Brombergs där de pekade på felaktigheter som rör bland annat dokumentärerna ”Den fastspända flickan” och ”Ingen är vän med en fattig”.
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin
– mannen som alltså är ansvarig för behandlingen om mig och min bok – skrev också en drapa om Hanne Kjöllers bok i sin söndagskolumn.
Citat:
Journalistik är en metod. Opinionsjournalistik är en annan metod. En central mening i debatten kring Kjöllers bok är denna: ”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra.”
” Citatet är en tämligen exakt beskrivning av opinionsjournalistik, alltså sådant som skrivs på ledarsidor. Den fakta som stöder den politiska uppfattningen värderas som viktiga, de som talar emot den trycks undan. Sådan är själva metoden i opinionsjournalistik och för alla andra som ska bygga ett argument. Det är inget fel i det. Men resultatet blir inte opartisk journalistik. Hanne Kjöller har en politisk agenda. Hon väljer frågor som stärker den. Hon sade det själv under en debatt på bokmässan i fredags:
”Jag har betalt för att vara subjektiv.”
Slut citat.
Var fick han luft ifrån, kan man undra.
Han talar här av egen erfarenhet. Eller med kluven tunga kanske man ska säga. Det var alltså opinionsjournalistik han bedrev mot mig 2009. Agendan var emellertid inte politiskt. Den agendan kan bara stavas pengar och vänskapskorruption. Jan Helin borde därför hålla sig för god för att ge sig på Hanne Kjöller.
Och här är en annan artikel i Aftonbladet.
Dagens Nyheters förre chefredaktör Thorbjörn Larsson
fick också utrymme att i Aftonbladet Kultur med ett slående exempel avslöja att Hanne Kjöller antagligen innehar världsrekord i sakfel. Alltså redan innan den nu aktuella boken.
Tidningen Resumé igen.
Sydsvenskan
Bäst skriver ändå författaren Gellert Tamas
som fick publicera en mycket kritisk artikel om boken på Aftonbladets kultursida. Den ligger på AB Plus så jag citerar historien om det mest talande exemplet vad gäller sanningen och Hanne Kjöller är en ledare i DN om kravallerna i Husby.
Citat:
Halvsanningar och lögner på DN:s ledarsida
Hanne Kjöller – ett journalistiskt moras i Sveriges största morgontidning
Som belägg för sin tes hävdade Kjöller att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hänvisade till en egen sökning i arkivet Presstext som, under perioden 1 maj 2010 till 1 maj 2013, gav 1 176 artikelträffar på Husby, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen.
Och Kjöller tycks ha rätt i sin hårda kritik. När jag söker i arkivet Newsline, dit Presstext hunnit flytta sina texter, får jag, precis som Kjöller, betydligt fler träffar på Husby än på Bagarmossen, 1 366 mot 388. (De något högre siffrorna beror på att några nya tidningar tillkommit.)
Men när jag tittar närmare på de av Kjöller åberopade artiklarna visar sig en helt annan bild. För att bekräfta sin tes har Kjöller inte bara tagit med artiklar om Stockholmsförorten Husby, utan samtliga artiklar om de många orter som har namnet Husby. Kjöller har räknat med både Västra Husby utanför Söderköping (241 artiklar), Östra Husby utanför Norrköping (252 artiklar) och Husby-Rekarne utanför Eskilstuna (63 artiklar). För att bara nämna några exempel.
Och Kjöller nöjer sig inte med ortsnamn landet runt, i hennes uppräkning ingår också artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby (116), sakkunnig i rättsprocessen mot Anders Behring Breivik och artiklar om den norske sångaren och skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby (158) som bland annat spelade Cornelis i filmen med samma namn. Och så fortsätter det, artikel efter artikel. Inte ens travhästen Husby Lynet (4 artiklar) undgår att hamna i Kjöllers sammanställning.
Av ledarskribentens teori återstår - ingenting.
En överväldigande majoritet av artiklarna handlar inte om Stockholmsförorten. Inte ens Kjöllers egen tidning har skrivit mer om Husby jämfört med Bagarmossen. Av 157 artiklar i DN som nämner Husby handlar 117 om Stockholmsförorten, medan det finns 120 artiklar om Bagarmossen.
Antingen klarar Kjöller inte ens av den mest grundläggande sökningen i ett tidningsarkiv, eller så försöker hon medvetet vilseleda läsarna av Sveriges största morgontidning. Frågan är vilket av alternativen som är värst.
Slut citat.
Helsingborgs Dagblad skriver att ”Kjöller travar på”.
Aftonbladet debatt / Martin Ezpeleta
http://www.aftonbladet.se/debatt/article17559679.ab
Och Kalla Fakta
späder på kritiken med uppgiften om att Hanne Kjöller har manipulerat fakta om deras program om H&M:s löner i Kambodja.
Läs Dagens Media här.
Och så i går kväll
läste jag en kommentar under ett inlägg i Annika Sundbaum-Melins blogg i vilket hon ställer Helle Kjöller mot Janne Josefsson och försvarar den förstnämnda.
Kommentaren (senare signerad Verutschkow) lyder:
Anonym sa...
Hanne Kjöller gav inte så mycket för Sveland och hennes agerande den där gången på Grävseminariet. Å andra sidan försvarade hon Liza Marklund intensivt när det begav sig med kritiken mot "Gömda".
"Det stormar runt Liza Marklund. Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Inte hur mycket av det som i "den sanna historien" om "Mia" i boken "Gömda" som varit osant och hur mycket som måste vara sant för att en berättelse ska kunna kallas för sann. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att punktera Liza Marklund."
För att ytterligare krångla till det så var Hanne Kjöller mycket kritisk mot Gellert Tamas och hans faktafel i hans bok om de apatiska flyktingbarnen. Då tyckte hon att det var viktigt med SANNING.
Men Kjöller är någon sorts högerfeminist, klart till vänster om kvinnliga ledarskribenter på SvD, med en agenda där klass är klart viktigare än kön. Jag skulle nog inte sätta henne på en alltför hög piedestal
28 september 2013 15:13
Så den angår ju mig då.
Och visst har jag läst det där någon gång för länge sedan utan att nämnvärt lyfta ögonbrynet. Men det var innan Hanne Kjöller hade utsett sig själv till sanningsapostel.
Så jag googlade fram artikeln som Hanne Kjöller skrev med anledning av debatten om Gömda. Den har rubriken:
Journalistik: Övertrampen inte lika intressanta som jakten på dem”
http://www.dn.se/ledare/signerat/journalistik-overtrampen-inte-lika-intressanta-som-jakten-pa-dem/
Då deklarerade Hanne Kjöller alltså sin syn på min bok ”Mia – Sanningen om Gömda”
- att hon inte var intresserad av vad som var sant och osant
- att hon i debatten i stället såg ”en våldsam lust” att punktera Liza Marklund. Undrar vems?
- att det inte alls handlade om att Marklund hade ljugit utan att hon varit lite för framgångsrik och för snygg och därför skulle sågas. Precis som Åsne Seierstad.
”Det har gått lite för bra för dem. Omåttligt framgångsrika. Jämförelsevis unga och snygga. Och rika. Nje- det är bara för mycket. Här gäller det att hitta någon felaktig kommatering för att åtminstone såga av deras yrkesheder längs med fotknölarna.”
Vilket trams!
Men så skrev alltså Hanne Kjöller om Gömda-författarnas grova och tämligen omfattande bedrägeri som så hårt hade drabbat minst två av Mias barn och framför allt den man som i över ett decennium tvingades leva med anklagelsen om att vara såväl våldtäktsman som krigsskadad massmördare. För att bara nämna några.
Sanningen var Hanne Kjöller alltså inte intresserad av.
Men välbetald, får man anta, skrev hon floskler på ledarplats.
Hade hon skrivit detsamma om A hade lurat B på hans livs besparingar och A på grund av detta hade blivit jagad av C, D, F och G?
Och hade hon i så fall skrivit:
"Det stormar runt A. Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att ta fast A."
Att Hanne Kjöller några år senare – 2013 - skriver en bok om sanning och felaktigt vinklad journalistik i media och förväntar sig att bli trodd är närmast obegripligt.
Hon har ju bara några år tidigare deklarerat att hon inte bryr sig om vad som är sant och vad som är osant. Precis som Jan Guillou gjorde på Publicistklubben. Hon har betalt för att agera politiskt och bilda opinion i utvalda riktningar, påpekar hon. Sanningen är alltså inte sann för Hanne Kjöller om den inte passar hennes specifika syften eller det hon har betalt för.
Vojne, vojne...
Hon har betalt för att vara subjektiv, säger hon alltså. Vi har alla rätt till vår egen tolkning.
Absolut.
Men vad har det med sanningen att göra.
Med vilken rätt kan en sådan person överhuvud taget yttra sig om sanningen.
Den sanning Hanne Kjöller avhandlar är alltså kort och gott hennes egen.
Precis som när Marklund försökte lura i folk att Gömda och Asyl var Mias sanning men Lizas romaner.
Så jag undrar hur det aktningsvärda förlaget kunde gå på en sådan nit. Jag vet att de av ideella skäl till exempel aldrig skulle ha publicerat min bok - trots att den faktiskt är sann. Hur kan de då publicera en osann?
Och det där med att faktafelet bara var ett ord i en mening om två rader och därmed betydelselöst är onekligen en sanning med modifikation. Hela storyn faller ju som ett korthus.
Och så har vi då Dagens Nyheter som nu alltså låter sin ledarskribent breda ut sig med sina försvarstal i tidningen på alla sätt. Är inte det lite väl pinsamt?
DN recenserade högst motvilligt min bok. De kände sig nämligen tvungna att göra det, påpekade de. Recensionen var helt okej men till skillnad från alla andra recensioner som ligger kvar på nätet sedan andra världskriget så togs just min bort.
När jag jobbade med detta i julas (för ett kommande projekt) ringde jag och frågade varför.
- Men är den borta? Oj då. Jasså ja, det var verkligen konstigt. Hur har det gått till? Men vi kan nog inte lägga tillbaka den. Det är alllllldeles för svårt.
Jag höll på att skratta på mig.
Likadant gjorde nämligen TV4. Jag var med i Nyhetsmorgon två gånger. Allt annat material ligger kvar och i synnerhet Anders Pihlblads "intervju" med Liza Marklund där hon tillåts ljuga ohämmat. Ja, den har till och med lagts upp på Youtube. Min medverkan är emellertid bortplockad. Och bara den. Ja, ni förstår ju själva varför. Affärer och vänskapskorruption.
Så här fungerar det alltså. Det var därför jag såg fram mot Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Nu äntligen skulle sanningar komma fram, tänkte jag. En sådan bok behövs verkligen!
Och så kom den då på posten.
Det är en rätt tunn historia på 189 sidor. Jag har visserligen bara skenat igenom den men fått fullt klart för mig att innehållet är en besserwissers föraktfulla syn på kollegorna i den egna branschen sett från ett privilegierat ovanperspektiv. Den är otroligt trist.
Fakturan fanns instucken i boken. Hela 177 kronor kostar den.
Någon rättelselapp låg emellertid inte med.
Inte ens det är sant alltså.
Nu tycker jag verkligen synd om Hanne Kjöller.
Vem ska tro på henne efter detta?
