Så du gjorde det till sist, Unni. Härligt! Njut av reaktionerna...
Jag vet förstås inte om det är allvarligt menat eller ej. Jag har ännu inte fått tag i boken och alltså inte kunnat läsa den.
Men det är troligen inte allvarligt menat alls att döma av hennes fnissande uppsyn i TV i går. Det är troligen bara en kärleksfull snyting som tack för senast. Unni är trots allt en mycket empaisk person som har behandlats tämligen illa av de båda självgoda gossarna. Men inte ens den teorin har jag förstås något fog för.
Jag kommer att tänka på att Unni var med på PK-mötet i Stockholm när min bok "Sanningen om Gömda" diskuterades i januari 2009. Hon var en av de 12-15 personer som dröjde sig kvar sedan internet-tv-sändningen avslutats och strålkastarna släkts. Vi satt och småpratade till ett glas vin när vi plötsligt fick se Jan Guillou klappa till TV4-reportern Annika Widebäck. Med båda nävarna slog han till hennes båda axlar så att hon for baklänges och vi som satt blixtsnabbt duckade som inför en katastrof. Att Annika skickligt parerade attacken och därmed besparade den allsmäktige att rent av hamna hos polisen misstänkt för misshandel var inte hans förtjänst.
Unni gjorde ingen hemlighet av att hon satt inne med graverande info om såväl Guillou som hela den övriga förlagsvärlden. Hon sa att hon skulle skriva en avslöjande roman. Och här är den alltså. Det gläder mig oerhört. Mest för att jag tycker väldigt mycket om Unni. Hon är orädd och har civilkurage. Det gillar jag. Hon ringde mig när det blåste som värst kring Gömda-skandalen. Hon kallade mig whistle-blower och förklarade ett och annat. Hon stöttade fast hon inte behövde. Oförglömligt. Jag ska kasta mig över din bok, Unni, och väljer att knycka en recension ur Tidningen Kulturen då jag tror att just den recensenten - i motsats till flera andra - faktiskt har begripit sig på vad det handlar om.
Kolla DN:s recension. Den är ju jättebra och väldigt rolig!
Skrivet av Crister Enander 2010-09-24 kl. 00:00
Tidningen Kulturen
Litteratur: Unni Drougge, Bluffen
Allt är fejkat för Unni
Bluffen, Modernista
När dörrarna slås upp och de tusen och åter tusen besökarna förväntansfullt strömmar in på Bokmässan är branschfolket redan utfestade och en aning slitna. För deras del har denna Sveriges största firmafest varat i ett par dagar. Stanken av dygnsgammal fylla, döljande parfymer och rakvatten och ettriga deodoranter, och säkerligen en kvardröjande doftslinga av sängkammarrester och unkna lakan ligger tung och kvävande över mässhallarna.
Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är - på många sätt - bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer.
Litteraturen och dess företrädare förvandlas under några dagar till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.
När Unni Drougge på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin nya roman "Bluffen" så sker det just på Bokmässan. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. På en av alla dessa alldeles för många mässor jag varit satt Unni Drougge och pratade om sin debutroman i förlagets monter. Jag ställde frågorna om boken "Jag, jag, jag". Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Unni Drougge var knappt känt. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Unni Drougge litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.
Berit Hård har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig journalist. Nu är hon anställd på tidningen "Veckans OJ!", en skvallerblaska där inte ett ord är sant. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon har en glupande aptit på "one night" män som ska få den att stå tillräkligt länge för att sedan snabbast möjligast sparkas ut ur hennes liv och genast glömmas bort.
Berit Hård är på bokmässan för att fotografera så många kändisar hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer till vilka kan fogas insinuanta och osanna rubriker. Men när sedan Jan Guillou mitt där på mässgolvet på väg mellan två montrar utsätts för ett mordförsök - med en penna, även om det är en insulinspruta i pennform - dras hon in i en högst märklig härva av händelser. "Bluffen" är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Berit Hård. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.
När Unni Drougge skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxet med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarna och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte de så kallade finlitterära författarna som fångat Unni Drougges intresse. Det är de massmedialt kända, de som säljer i stora upplagor.
Så det är Leif G W Persson som slänger upp hundratusen spänn för att Berit Hård falskeligen ska låta påskina att hon skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta redan på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa roman, och gärna samla en massa ofördelaktiga fakta om henne. Författarens namn är - Unni Drougge.
Givetvis kommer invändningarna att lyda att Unni Drougge vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag "Bluffen" på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Jan Guillou eller Henning Mankell, Unni Drougge eller Leif G W Persson, Camilla Läckberg eller Liza Marklund.
Här skärskådas en mekanik, ett mönster.
Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Unni Drougge konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.
Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.
Unni Drougge synar bluffen. Rivigt, rått och rakt på rödbetan.
Jan Guillou sågar henne förstås.
I Sydsvenskan.
Jag undrar varför han ges tillfälle att kommentera det han anser är förtal. Det får man vanligtvis inte. Guillou förtalar mig (bland andra) i sina memoarer. Ingen har frågat mig vad jag tycker om det. Det ska jag liksom bara ta...
Tänkvärt hos Unni.
Hur är det med dagens författare? Vågar de ta fajten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar