Det tysta drevet mot Unni Drougge är ett demokratiproblem
Publicerad: 2010-10-25, Uppdaterad: 2010-10-25
"Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet". Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media?"
Det sägs att ett samhälle med en fungerande demokrati bygger på att det finns sanningssägare. Det krävs människor med stort mod och känsla för vad som är rätt och fel.
Att avslöja oegentligheter inom det företag eller den bransch man verkar inom kallas whistle blowing (att blåsa i pipan) och som uppgiftslämnare är du till stora delar skyddad i lagrummet. Detta handlar oftast om konkreta brott och uppenbar korruption som lätt går att bevisa genom dokument och datafiler. Hedervärt på alla sätt men kanske allra mest hjältemodigt när det leder till radikala förändringar som i fallet där undersköterskan Sarah Wägnert uttalade sig om vanvård på ett sjukhem i Solna, något som skulle leda till en förändring i socialtjänstlagen - Lex Sarah.
Att granska och våga kritisera politiska makthavare är enkelt och relativt ofarligt. Sådant kan leda till journalistpriser och guldspadar. Alla hyllar den som kan vända upp ett ruttnande lik som gömts i den politiska dyn.
Att ge sig in på att dragga lik i medie- och kulturelitens dynga är en helt annan sak. Under gyttjan finns förgreningar som aldrig anas från ovansidan, med undantag för de årliga backanalerna under bokmässan då den opinionsbildande gräddan kan ses omslingrade i gyttjebad i stadens barer och hotellsviter. Där sitter kultureliten i knät på varandra inför öppen ridå, obesvärat hånglande, bokstavligt och bildligt talat. Vågar vi gissa att detta fraterniserande även pågår under under ytan även till vardags? Tanken är inte långsökt.
Så vad händer om man ändå ger sig i det kamikazeprojekt som det innebär att gå med draggen över kulturelitens grumliga kärr? Svaret är obehagligt men enkelt; man riskerar att fastna i det snår av hala och slingriga undervattensrötter som utgör själva rotverket i skogen av näckrosor och dyblad.
När Maja Lundgren kritiserade kulturetablissemanget i sin roman Myggor och tigrar så blev det med all önskvärd tydlighet känt vad som händer den som hädar. Debatten som följde genomsyrade kultursidorna under nästan hela året (2007). Den stora morgontidningens kulturchef gick så långt att hon stämplade Maja Lundgren som "psykiskt instabil". Ett påstående som fick vingar - eller ska vi säga gälar? - och som frodades i det övergödda träsket. Personer med makt nog att starta ett medialt drev blev antastade i boken och detta lät sig inte göras med mindre än att Maja Lundgren skulle omyndigförklaras.
"Crazy making" är ett begrepp som ibland används i diskussioner kring mental misshandel. Det innebär att man bland annat påstår att den utsatte bara inbillar sig de orätter som begås och i värsta fall kan detta leda till att den misshandlade börjar tvivla på sina egna sinnen. Kanske är crazy making det mest effektiva av alla förtryck eftersom den är så svår att definiera eller ens identifiera. Klassiska härskartekniker som känslomässig utpressning, skrämseltaktik, förlöjligande och ren utfrysning är andra delar av denna typ av terror som på ytan är osynlig men som under samma yta består av ett kluster av väl uttänkt strategi för att förgöra någon som blivit för farlig och svårhanterlig.
Ändå vill vi inte se. Den mobbning som vi aldrig skulle acceptera på våra skolor eller arbetsplatser pågår inför publik på dagstidningarnas debatt- och kultursidor medan vi själva följer diskussionerna på bekvämt avstånd med morgonkaffet och den trygga havregrynsgröten. Civilkurage gör sig bäst framför åskådare och hemma vid köksbordet finns ingen publik.Unni Drougge står näst på tur till avrättningsplatsen. Hon har i sin nya roman "Bluffen" varit modig och dumdristig nog att ge sig ut på kultursavannen med elefantbössa. I kikarsiktet finns herrar Jan Guillou och Leif GW Persson och det är ingen nådig ammunition som avlossas. Det är ingen hemlighet att Drougge befunnit sig i ringen med dessa elefanter förr men den här gången har kolosserna valt en annan strategi än att krossa denna älvlika valkyria under fotsulorna. Denna gång heter vapnet tystnad. Aktiv tystnad.
Unni skriver den 23 oktober i sin blogg:
"I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd."
Vidare skriver Unni:
"Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod." - - - "De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. “Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder."
Det drev, som idag ansätter Unni Drougge, är oantastligt på grund sin tystnad: avsaknaden av debatt kring boken, intervjuer som dras tillbaka strax före tryckning, böcker som plockas ur sortimentet, uteblivna recensioner - faktum som Drougge anser sig ha bevis för men som mediehus och boklådor kan förklara bort med "platsbrist" eller "låg allmängiltighet".
Tankarna ger mig ingen ro; vem bestämmer vad jag ska läsa? Vem eller vilka avgör vad som debatteras i våra media? Opinion sägs grundas på det sociala klimatet men om det är medias skildring av detsamma som gäller så kan man fråga sig vad som är hönan och ägget.
Hade jag inte varit så väluppfostrad och finkänslig som jag är så hade jag sagt rakt ut att jag känner mig rövknullad. Nu får sammanfattningen bli en annan.
Sanningen spottar oss i ansiktet: förmågan att stå upp för det du tror på kan kosta dig både anseende och pengar och du riskerar också att stå ensam i stormen trots att du trott dig vara omgiven av stöttande personer. För att alla ska höra när du blåser i visslan så krävs förstärkning, medier att nå ut i och framför allt andra orädda människor vid din sida. Blir du tystad av den eller de som bestämmer den mediala agendan så kvävs dina toner i det vakuum du tilldelats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar