tisdag 12 juli 2011

En mycket viktig bok av Anna-Karin Granberg

Jag skrev häromdagen att jag vid något tillfälle skulle vilja läsa Anna-Karin Granbergs bok. Hon är etablerad, medlem av författarförbundet och har skrivit många böcker, men det var "den där boken" vi talade om, boken om hennes barndom som sånär förstörde hennes liv och i vilket fall som helst kvävde hennes författarskap. Hur och varför hade jag då ingen koll på. Men att hon blev utsatt för övergrepp i sin barndom och att det är det boken handlar om hade jag förstått.

Anna-Karin måste ha blivit glad för några dagar senare låg "Där ingenting kan ses" i min brevlåda. Hon hade skickat efter den från Bokbörsen och betalat den själv. Trots att hon har skrivit den och att den handlar om hennes barndom har hon inga egna exemplar. Hon nämner den inte ens på sin hemsida vilket säger något om hur stor skada hon åsamkats. Trots bra recensioner. Det kunde jag läsa mig till på nätet.

Det kändes märkligt att Anna-Karin hade köpt ett exemplar till mig utan att ha ett själv. Så jag sa som jag brukar, att jag läser den först så får du den sedan.
- Det är inte alls nödvändigt, sa Anna-Karin.
Hon kände ingen längtan efter boken.
- Dessutom finns den på biblioteket.

Förundrad tog jag mig an "Där ingenting kan ses" som är en vacker liten bok. Omslaget präglas av en misshandlad rot som brutits och lagats hjälpligt längs dess lika krokiga som smärtsamma levnadsstig innan den ihopsopad får lugn och blir hel. Först omhuldad av kärlek, ren och klar, lyckas hon slå ut i blom. Så tolkar jag bilden. Anna-Karin skriver dessutom bra. Texten rinner som bra text ska. Det är den bästa komplimang jag kan ge.

"Där ingenting kan ses" är försedd med etiketten "En familjeberättelse". Varken mer eller mindre. Så ska den alltså ses. Författaren har alltså inte som Liza Marklund skrivit att allt är sant in i minsta detalj och kan bevisas av tusentals handlingar i en låda på vinden. Det är viktigt att komma ihåg. Man får tro vad man vill helt enkelt.

Jag för min del tror på Anna-Karin Granberg. Hennes bok handlar om vad som kan ske bakom vackra fasader och hur det går med människorna när fasaderna så småningom rämnar. Huvudpersonen utsattes för grova sexuella övergrepp av både mor och far och det märks att hon inte orkar dela med sig av allt. Trots att hon berättar har hon tagit väldigt stor hänsyn. Kanske för stor till och med. Ingen nämns till exempel vid rätt namn.

"Där ingenting kan ses" handlar egentligen mer om sorg och smärta än om snaskiga detaljer. Det är inte den tillfälliga sorgen som vi alla känner igen utan en avgrundsdjup svart som är svår att ta till sig. Man får det självklara skrivet på näsan - det som måste hända i ett barn som tvingas växa upp i föreställningen om, att det är okej att pappa trycker in snoppen i ens mun så att halsen skriker av smärta och att mamma ska tillfredsställas med mun och barnahand. Först då duger man. Bara då är man snäll, duktig och lite, lite älskad. Kanske. Lillebror var antagligen lika utsatt. Till och med barnen hade sex medan pappa upphetsad såg på.
Hon var högst fyra år när det började. Och hon gjorde som hon måste, stängde av, försvann in i andra världar, blev avtrubbad, destruktiv och promiskuös innan hon med droger och alkohol lyckas döva en del av smärtan.
Vad annars?

Anna-Karin Granberg berättar rakt och enkelt och viker inte undan för den sorg som står i våldsam kontrast till blomsterprakten i den trädgård i vilken jag sträckläser boken. Redan efter 30 sidor vet jag att boken är viktig. Alla borde läsa den. Särskilt som där finns en strimma av hopp trots allt, kärleken som kallas Karin. Det är hon som kommer med det vackra och fina utan att ställa krav. 
Det går att komma ut hel trots allt.
Det går!

"Där ingenting kan ses" kom ut redan 1992 på Wahlström & Widstrands förlag som den första boken i en tänkt trilogi. Andra delen "Längre bort än hit" kom två år senare. Tredje delen orkade Anna-Karin Granberg inte skriva.

Vad var det då som hände?
Pappan var död och begraven. Den övriga familjen och släkten tog avstånd. Anna-Karin hade innerst inne räknat med det men satte allt på ett kort för att hon måste. Självklart gjorde det ont. Inte ens hennes sista rop på förståelse från de närmaste gav resultat. Berättelsen var för utelämnande och smärtsam helt enkelt. Anna-Karin Granberg försköts och är fortfarande utestängd ur den gemenskapen.
- När min faster tänkte stämma för förtal av avliden så blev förlaget förtjusta. Ja du förstår, sånt säljer böcker.

Den i bloggvärlden kände pedofilförnekaren Max Scharnberg som då var docent i pedagogik vid Uppsala universitet och i dag är en 78-årig pensionär, gjorde sig dessutom skyldig till ett monstruöst övergrepp mot den då för honom helt okända författarinnan.
Han använde sig nämligen av en minst sagt suspekt metod för textanalys med vilken han påstod sig kunna "bevisa" de mest sanslösa teorier och lögner om vem som helst. Det innebar att han även kunde beskylla alla och en var för vilka lögner och påhittade illdåd som helst. Det är lätt att se var kompisen Jakida har fått sina floskler till galenskaper från.

Max Sharnberg, som ju även var djupt involverad i fallet med den så kallade Södertäljeflickan, tog sig nämligen friheten att analysera sönder Anna-Karins barndomsberättelse. Utan att ens ha träffat henne påstod han i en bok att han med sina sjuka analysmetoder kunde bevisa att den var lögn från början till slut.
Sånt kan knäcka vem som helst och det knäckte Anna-Karin. Framför allt knäckte det hennes författarskap.
– Jag fick total skrivkramp efter det och kunde inte ens skriva en inköpslista, ha ha ha…

http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-i/
http://blogg.digenia.se/2008/01/13/bokslut-ii/

- Sen när jag kom ur skrivblockeringen vintern 2003, hade lämnat Karin, bytt stad, gått ur den långa depressionen, så skrev jag faktiskt del 3. Förlaget och jag bollade manuset fram och tillbaka och jag skrev om och skrev om. Men de kunde inte specificera hur de ville ha boken, så jag gav upp till slut. Och raderade manuset från hårddisken. Så den boken finns inte kvar. Men jag har börjat skriva den igen nu.

Det är förfärligt, tycker jag, att Max Scharnberg har tillåtits bedriva sin verksamhet medelst skattemedel på en statlig institution. Vid sidan av sin så kallade akademiska bana har han dessutom varit "försvarets eller domstolens opartiska sakkunnig i 27 rättsfall om sexuella övergrepp mot barn" vilket närmast är att betrakta som en rättsskandal. Scharnbergs uppenbara agenda är att förneka eller åtminstone bagatellisera sexuella övergrepp på barn. Om det råder ingen tvekan. Och i svallvågorna av det var alltså Anna-Karin Granberg tvungen att förlora sin heder, sin livslust och sin skrivarglädje.
- Jag hoppas du har vett att skämmas, Max Scharnberg!

En författare som delger sina läsare berättelsen om sitt liv ska mötas med respekt. Särskilt som hon aldrig har kallat boken något annat än en familjeberättelse. "Där ingenting kan ses" är en mycket bra och viktig bok. För en gångs skull känner jag att jag vill behålla själva boken också. Det exemplar jag har ska jag ge författaren. Jag har därför beställt en egen bok från Bokbörsen samt del 2 med titeln "Längre bort än hit". Nu kan jag bara hoppas att Anna-Karin får ork att ge ut böckerna på nytt alternativt lägga ut dem på väl synlig plats på nätet. Jag hoppas också att hon ska få ork och mod att skriva den tredje delen.
Trilogin längtar efter att bli komplett.
Monica Antonsson

2 kommentarer:

Hans sa...

Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade hit för att Anna-Karin Granberg nyligen har ställt mycket intressanta frågor till Kjell Rindar i sin blogg: http://blogg.digenia.se/2011/07/18/dags-for-hbt-communityt-att-ta-stallning-i-pedofilfragan/

Det var intressant att få veta mer om hur illa AKG bemötts efter sina avslöjanden. Mot den bakgrunden förstår jag att hon rekommenderar överlevare att överväga att skriva under pseudonym, något jag först tyckte verkade fel och fegt.

Mvh,

Hans Ekbrand

Anonym sa...

Jag antar tt jag är den där "fastern" som hotar med anmälan om förtal.
Det är bara så ytterst märkligt att jag inte har en aning om mina avsikter i det fallet.