Jag har just läst boken Blondie av Birgitta Andersson som debuterat som författare vid 66 års ålder. Hon kan därmed lugnt lägga ännu en titel till en lång rad andra på meritlistan. Boken är välskriven - hon har 20 framgångsrika år som journalist bakom sig. Den är spännande, hisnande och dessutom ett viktigt samhällsdokument om 60- och 70-talens Stockholm. Framför allt är den ett närmast 
osannolikt personporträtt av Birgitta själv. Det är ett under att hon lever. Varken mer eller mindre. Än märkligare är att hon har ett så gott humör och inte är det minsta bitter.
Här kan vi verkligen tala om en överlevare.
En äkta och en väldigt trevlig sådan!Bokförlaget Lind & Co:
Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.
Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
Blondie är Birgitta Anderssons första bok.
"Denna bok är helt unik, Birgitta Andersson skildrar ett liv på så djupa nivåer att de flesta av oss inte anat att de finns. Och sedan hur hon mot alla odds tack vare sin härliga fräckhet når upp till ytan där man kan stå ut med livet."
Ur Birgitta Stenbergs förord:
Blondie av Birgitta AnderssonOm ett liv i fattigdom, förnedring, prostitution och fullständig utsatthet, berättar Birgitta Andersson osentimentalt och med kärv humor. Det är ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
(Birgitta Andersson är "Lärkan" i Stenbergs bok Rapport 1969)
Ur min artikel om Blondie i Allas Veckotidning nr 11:
"Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943.
- Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt."Se intervjuer med Birgitta Andersson:
Go'kväll SVT onsdag 13 januari
TV 4 Nyhetsmorgon lördag den 10 januari
Klipp från TV4:as kvällsnyheter lördag 10 januari
Om Blondie på förlaget Lind & Co
Blondies blogg
Birgitta är äldre än jag men vi gick i samma realskola. Eriksdalsskolan låg och ligger mellan Eriksdalshallen med fotbollsplan och Södersjukhuset vid Ringvägen på Söder i Stockholm. Bakom, mellan skolan och Årstaviken, ligger Tantolundens kolonistuguområde, där fyllgubbarna gärna samlades vilket fick rektorn att då och då ringa till polisen. De sökte kontakt med flickorna i skolan vilket med fog oroade skolledningen.
Uppe på Ringvägen fanns godisbutikerna som sålde kanderade äppleklubbor till oss skolungar när vi hade några slantar att handla för. Det mesta gick i ärlighetens namn till cigaretter. Vi tjuvrökte och var odödliga i största allmänhet som man var då.
Vi som kom från Vallentuna tog 4:ans spårvagn som snirklade runt halva stan men som tog oss ända till Östra station och roslagsbanetåget där. Hade vi bråttom var det 8:ans spårvagn och tunnelbana från Skanstull som gällde.
osannolikt personporträtt av Birgitta själv. Det är ett under att hon lever. Varken mer eller mindre. Än märkligare är att hon har ett så gott humör och inte är det minsta bitter.Här kan vi verkligen tala om en överlevare.
En äkta och en väldigt trevlig sådan!Bokförlaget Lind & Co:
Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.
Om detta liv i fattigdom, förnedring och fullständig utsatthet berättar hon osentimentalt och med kärv humor i Blondie.
Det här är på samma gång ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
Blondie är Birgitta Anderssons första bok.
"Denna bok är helt unik, Birgitta Andersson skildrar ett liv på så djupa nivåer att de flesta av oss inte anat att de finns. Och sedan hur hon mot alla odds tack vare sin härliga fräckhet når upp till ytan där man kan stå ut med livet."
Ur Birgitta Stenbergs förord:
Blondie av Birgitta AnderssonOm ett liv i fattigdom, förnedring, prostitution och fullständig utsatthet, berättar Birgitta Andersson osentimentalt och med kärv humor. Det är ett skakande tidsdokument, ett gripande kvinnoöde och en paradoxalt upplyftande skildring av närmast ofattbar mänsklig styrka.
(Birgitta Andersson är "Lärkan" i Stenbergs bok Rapport 1969)
Ur min artikel om Blondie i Allas Veckotidning nr 11:
"Birgitta som kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm en isande kall vinterdag i november 1943. - Ingen mötte oss när vi skrevs ut från BB. Pappa spelade poker och söp ihop med polarna. Mamma Maja fick ensam traska hem i snömodden med mig på armen. Vi bodde i ett ruckel till hus Kvastmakarbacken. Där satt min tvåårige bror ensam i sin spjälsäng och grät. Det var lika kallt inne som ute. Och inte heller fanns det någon ved. Maja fick slå sönder spjälsängen för att få något att elda med. Långt senare kunde hon säga, när hon var arg, att hon borde ha lämnat mig i en snödriva den där dagen som hon hade tänkt."Se intervjuer med Birgitta Andersson:
Go'kväll SVT onsdag 13 januari
TV 4 Nyhetsmorgon lördag den 10 januari
Klipp från TV4:as kvällsnyheter lördag 10 januari
Om Blondie på förlaget Lind & Co
Blondies blogg
Birgitta är äldre än jag men vi gick i samma realskola. Eriksdalsskolan låg och ligger mellan Eriksdalshallen med fotbollsplan och Södersjukhuset vid Ringvägen på Söder i Stockholm. Bakom, mellan skolan och Årstaviken, ligger Tantolundens kolonistuguområde, där fyllgubbarna gärna samlades vilket fick rektorn att då och då ringa till polisen. De sökte kontakt med flickorna i skolan vilket med fog oroade skolledningen.Uppe på Ringvägen fanns godisbutikerna som sålde kanderade äppleklubbor till oss skolungar när vi hade några slantar att handla för. Det mesta gick i ärlighetens namn till cigaretter. Vi tjuvrökte och var odödliga i största allmänhet som man var då.
Vi som kom från Vallentuna tog 4:ans spårvagn som snirklade runt halva stan men som tog oss ända till Östra station och roslagsbanetåget där. Hade vi bråttom var det 8:ans spårvagn och tunnelbana från Skanstull som gällde.
Det var en rätt märklig tid, när jag tänker efter. Det cirkulerade rätt mycket alkohol i Eriksdalsskolan vid exempelvis Lucia. Och vi var bara 13-14 år! Samtidigt det var obligatorisk morgonbön i aulan utom för oss som kom från Vallentuna och hade långt till skolan. Ett par gånger om året tvingades vi till gemensamt bad i baljor med tvål och rotborste, en kvarleva antar jag från fattigdomens och lössens dagar. Ett vanligt diskussionsämne på skolan var hur man lämpligast skulle göra abort på egen hand. Aborten blev ju faktiskt inte fri förrän 1975! Någon hade en mamma som visste hur man gjorde med hjälp av strumpstickor. En annan påstod att man kunde åka motorcykel på järnvägsspår för där skumpade så mycket att fostret skulle trilla ut. Annars var den vanligaste metoden ett rykande hett bad i kombination med mycket alkohol. Det hände i vår skola att tjejer pressade pengar av sina pojkvänner för det alkoholinköpet vare sig de var "på smällen" eller ej. Och ibland, om måndagarna, kunde ryktet gå att "Harriet" hade legat hela helgen i badet, varit skitfull och småningom aborterat. Då visste alla vad det var frågan om. Alla ville se om hon var medtagen och visa sitt deltagande. Man tror knappt att det är sant, när man tänker på det nu. Det var en helt annan värld.
Birgittas bok tar åtminstone mig tillbaka till 60-talet som i övrigt var så sorglöst. Hela världen låg verkligen öppen för alla. Det gjorde den verkligen. Men det fanns alltså också en annan sida av saken, en sida som jag hade glömt dominerad av knarket, smutsen och misären.
Den som aldrig har känt stanken av en T-spritgubbe kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur de luktade. Det var som en blandning av stark ättika, kattpiss och djupt ingrodd smuts (jag tänker på kol och koks av någon anledning) fast mycket värre. Man visste var de brukade hålla till och tog följaktligen långa omvägar bara för att slippa stanken. Och om en T-spritgubbe kom ombord på spårvagnen steg man helt enkelt av vilket kanske säger en del om äckelnivån.
A-lagarna drack T-sprit på den tiden för att det var billigt. Efter några år denaturerades den med kräkmedel och blev odrickbar. Det är länge sedan nu. Därför hade minnet falnat. Något liknande den lukten finns helt enkelt inte längre.
T-spritgubbarna hade sina samlingsplatser. Ett tillhåll var Observatorielunden bakom Stadsbiblioteket. Ett annat var Björns Trädgård vid Medborgarplatsen. De flesta av oss såg dem på håll och mådde illa om vinden råkade ligga på därifrån.
Birgitta sålde sin 12-åriga kropp till äcklen. För några tior fick Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att hon skulle kunna kunna köpa sig ett och annat klädesplagg finare än dem hon i all sin fattigdom fått från Stadsmissionen.
Sånt hände runt omkring oss i vårt oskyldiga 60-tal. Jag minns några skolkompisar som följde med en äckelgubbe hem där på Ringvägen. Han ville att de skulle stå i ring runt honom när han låg på golvet och ... Som klimax på det hela har jag för mig att de skulle kissa på honom.
De fick pengar, sprang till Åhléns och köpte sig varsin jumper. Åtminstone en av dem fick stryk när hon kom hem. Och jumpern åkte i soporna. Flickorna, som väl var i 13-års åldern, var i chock över vad de varit med om och gjorde, såvitt jag vet, inte om det. Men jag undrar hur det gick för Britten och några andra som började knarka och tog ut svängarna desto mer. När jag tittar efter i folkbokföringen ger dödboken det dystra beskedet att de inte lever längre.På 70-talet kunde man ständigt läsa om ungdomar som dött av överdoser. Ofta på en skitig toalett någonstans i stan. Under flera år, känns det som, var varenda annonspelare en jättelik dödsannons i svart och vitt över ungar som hade knarkat ihjäl sig. Allt för att få stopp på vansinnet. Jag minns att jag, som levde i min skyddade förort, tyckte det var bra. Jag var aldrig på plattan. Jag såg annonspelarna - och knarkarna - genom fönstret på bussen. Birgitta levde i träsket. Hon hann skjuta i sig mer amfetamin än man kan tänka sig, innan hon faktiskt slutade knarka och gav sig själv ett liv. Jag är full av beundran.
Läs Blondie om ett människoöde mitt ibland oss. Birgitta berättar rakt och ärligt och utan förskönande omskrivningar hur det var och hur hon för över 30 år sedan lyckades bryta sig loss. Med samma humor och distans som präglar hennes person i övrigt skriver hon dessutom:
Den som aldrig har känt stanken av en T-spritgubbe kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur de luktade. Det var som en blandning av stark ättika, kattpiss och djupt ingrodd smuts (jag tänker på kol och koks av någon anledning) fast mycket värre. Man visste var de brukade hålla till och tog följaktligen långa omvägar bara för att slippa stanken. Och om en T-spritgubbe kom ombord på spårvagnen steg man helt enkelt av vilket kanske säger en del om äckelnivån.
A-lagarna drack T-sprit på den tiden för att det var billigt. Efter några år denaturerades den med kräkmedel och blev odrickbar. Det är länge sedan nu. Därför hade minnet falnat. Något liknande den lukten finns helt enkelt inte längre.
T-spritgubbarna hade sina samlingsplatser. Ett tillhåll var Observatorielunden bakom Stadsbiblioteket. Ett annat var Björns Trädgård vid Medborgarplatsen. De flesta av oss såg dem på håll och mådde illa om vinden råkade ligga på därifrån.
Birgitta sålde sin 12-åriga kropp till äcklen. För några tior fick Fitt-Nisse, Stickan Klumpfot och Sluga Räven köra in sina skitiga lemmar i hennes magra kropp. Allt för att hon skulle kunna kunna köpa sig ett och annat klädesplagg finare än dem hon i all sin fattigdom fått från Stadsmissionen.
Sånt hände runt omkring oss i vårt oskyldiga 60-tal. Jag minns några skolkompisar som följde med en äckelgubbe hem där på Ringvägen. Han ville att de skulle stå i ring runt honom när han låg på golvet och ... Som klimax på det hela har jag för mig att de skulle kissa på honom.
De fick pengar, sprang till Åhléns och köpte sig varsin jumper. Åtminstone en av dem fick stryk när hon kom hem. Och jumpern åkte i soporna. Flickorna, som väl var i 13-års åldern, var i chock över vad de varit med om och gjorde, såvitt jag vet, inte om det. Men jag undrar hur det gick för Britten och några andra som började knarka och tog ut svängarna desto mer. När jag tittar efter i folkbokföringen ger dödboken det dystra beskedet att de inte lever längre.På 70-talet kunde man ständigt läsa om ungdomar som dött av överdoser. Ofta på en skitig toalett någonstans i stan. Under flera år, känns det som, var varenda annonspelare en jättelik dödsannons i svart och vitt över ungar som hade knarkat ihjäl sig. Allt för att få stopp på vansinnet. Jag minns att jag, som levde i min skyddade förort, tyckte det var bra. Jag var aldrig på plattan. Jag såg annonspelarna - och knarkarna - genom fönstret på bussen. Birgitta levde i träsket. Hon hann skjuta i sig mer amfetamin än man kan tänka sig, innan hon faktiskt slutade knarka och gav sig själv ett liv. Jag är full av beundran.
Läs Blondie om ett människoöde mitt ibland oss. Birgitta berättar rakt och ärligt och utan förskönande omskrivningar hur det var och hur hon för över 30 år sedan lyckades bryta sig loss. Med samma humor och distans som präglar hennes person i övrigt skriver hon dessutom:
Detta är en sann historia - men ändå inte helt sanningsenlig.
I verkligheten var allt mycket värre.
I hennes fall stämmer det nog.
Läs mer om Blondie här
0 kommentarer:
Skicka en kommentar