tisdag 1 mars 2022

4 minuter och 8 sekunder

Ombord på SK 751 Dana Viking fanns totalt 129 personer den 27 december 1991. Alla överlevde. 
Många blev skadade varav en för alltid. 

Karin Gustavsson är sedan dess rullstolsburen. 
Hon har sällan eller aldrig ställt upp på några intervjuer om det som hände. Nu berättar hon själv i sin debutbok tillsammans med Cecilia von Hofsten som satt längre bak i planet. 

Det är en välskriven och angelägen berättelse om hur 4 minuter och 8 sekunder ombord på ett SAS-plan tog dem från Arlanda till "Miraklet i Gottröra". 

Några andra passagerare medverkar också. Man får dessvärre inte veta vilka de är. Det är en brist. De kunde gott ha utelämnats helt. 
Karin Gustavsson och Cecilia von Hofsten står väl på egna ben. 
Missa inte denna del av berättelsen om Gottrörakraschen!

Min berättelse:
Per Holmberg – flygkapten vid SAS och före detta stridspilot med 12 000 flygtimmar bakom sig - var förste man ombord på SK751 Dana Viking den här morgonen. Han var på väg till Köpenhamn för att där ta befäl över en likadan MD80 till Madrid och därför klädd i uniform. Han satte sig längst fram - på plats 2C - och läste tidningen medan besättningen och de 123 passagerarna kom ombord.

Det blev en försenad start och motorerna gick igång klockan 8.47.07. Planet lyfte men kapten Stefan Rasmussen och styrman Ulf Cedermark insåg tämligen omgående att något var fel. Det smällde och pumpade hela 16 gånger i höger motor bara under den första minuten. Strax därpå började även vänster motor pumpa. Höger motor havererade först och några sekunder senare även den vänstra. Sedan blev det tyst. Dana Viking kunde bara segelflyga mot den oundvikliga kraschen.

Dörren till cockpit stod öppen.
Per Holmberg såg varningslamporna blinka. Vänster motor hade börjat brinna och en grå rök spred sig i planet. Styrman Ulf Cedermark anropade markkontrollen. De måste återvända till Arlanda. Men motorerna gick inte att starta.

Per Holmberg uppfattade kaptenen som handlingsförlamad. Varför gör de ingenting, tänkte han. Han kastade tidningen ifrån sig, rusade fram och erbjöd sin hjälp.
Styrman Cedermark gav honom checklistan för nödsituationer
Och kapten Rasmussen gav honom i uppdrag att starta reservkraft-aggregatet.

Per Holmberg upplevde Rasmussen som paralyserad. Han uppmanade honom att titta rakt fram. Minst 20 gånger. Det framgår av voice recordern.
- Koncentrera dig på att hålla planet på rätt köl. Inget annat. Titta rakt fram, titta rakt fram, titta rakt fram.

Dana Viking kom ut ur molnen på 300 meters höjd med en hastighet på omkring 250 km i timmen. Ombord finns 6 300 kg flygbränsle.

Per Holmberg såg ett stort fält till höger i färdriktningen men insåg att dit skulle man inte nå.
- Titta rakt fram. Välj en plats. Höger, höger, höger.
Stefan Rasmussen korrigerade kursen 25 grader åt höger bort från byggnader i färdriktningen.

I kabinenen instruerades passagerarna.
- Var lugna. Ha bältet fastspänt. Böj er ner och håll om era knän.

Det är 14 sekunder kvar till krasch när styrman Cedermark frågar:
- Ska vi ta ut hjulen?
- Ja, gear down, gear down, sa Per Holmberg.

Så anropade styrman Cedermark Arlanda
- Och Stockholm SK751, vi havererar i marken nu.
Sju sekunder senare hörs hur träden bryts av som tändstickor.
Vingarna slets av och därmed också bränsletankarna vilket förklarar frånvaron av brand.
Landningshjulen var utfällda 1 sekund före nedslaget.

Planet orsakade en 125 meter lång gata i skogen innan det fick markkontakt och gick i tre delar. Exakt 3,4 sekunder av kraschen finns inspelad.
Det hade då gått 4 min 8 sekunder efter start.

Lyssna gärna på min berättelse om Gottrörakraschen och intervjuer med Maria och Vlado Brodecki, Per Holmberg och Karin Gustavsson.  
Obs! Att voice recordern spelade in 4 minuter 8:38 sekunder från start och ingenting annat. 

lördag 20 mars 2021

En skön liten bok om adel, präster, borgare och bönder

En ovanlig liten bok har kommit i mina händer... 

"Adel Präster Borgare Bönder" är titeln på boken utgiven på författarens, Anders Rogberg, eget förlag i Torslanda.
Författaren har tagit sin släktforskning ett steg längre än de flesta och nedtecknat eller iscensatt några av anfädernas livsöden vars berättelser annars riskerar att glömmas bort.   

Som i de flesta andra släkter finns i författarens släkt både adel, präster, borgare och bönder att gräva fram fakta om. Anders Rogberg gör det på ett förtjänstfullt sätt. Han är en utmärkt berättare. 

Boken är följaktligen både välskriven och läsvärd även för utsocknes. Det är lätt att fastna i berättelserna om Brita Nilsdotter, Olof Zetterlund och alla de andra. Inga svarta får så långt ögat når.  

"Adel Präster Borgare Bönder" har några år på nacken nu men kan fås från antikvariat, om man har tur. Annars går det bra att kontakta författaren själv för ett eget exemplar.   

fredag 13 januari 2017

Gemytlig bok om Lasse och hans Vallentuna

Fyrtio år och sex kommunalråd
En kommunaltjänstemans bekännelser

Jag kan inte tänka mig en bättre titel. Speciellt som boken handlar om Vallentuna och i synnerhet som författaren heter Lars Lundqvist.

Han är en välkänd profil som haft allehanda uppdrag i kommunen sedan första vikariatet som föreståndare för Åby fritidshem 1975. När han gick i pension för något år sedan var han näringslivschef. Det är sannerligen inte illa pinkat. Hans arbetsliv tycks dessutom ha varit tämligen lättsamt och fyllt av glada hyss arbetskamraterna emellan. Åtminstone om man får tro den nu aktuella boken. 

Lasse Lundqvist är en toppenkille, det ska sägas först som sist, full av humor och ödmjukhet. Jag vet det. Vi har spelat revy ihop och han var en av de bästa. Dessvärre lät han sig bara övertalas två gånger (1991 och 2000). Bandet Electric Markim Orchestra kändes viktigare, tyckte han. Himla synd. Vi gick sannerligen miste om en stjärna. Men nu är han alltså författare.

Redan i inledningen till ”Fyrtio år” skriver Lasse att somligt i hans berättelse kan ha hamnat på fel årtal. Han minns det han minns, helt enkelt. Resultatet är varken faktabok eller litterär berättelse. Det är hårda puckar och raka rör, tycker han och ber om ursäkt redan i prologen. Så är det gjort! För säkerhets skull skriver han vidare:
- Denna bok är inte lämpad för personer under 50 år! 

Lasse släppte sin första bok ”Nejlikan och landet” om uppväxtåren i Stockholm 2002. En hel del i den nu aktuella boken har samma tema. Det är fina Stockholmsskildringar ur en grabbs ögon i ett fängslande tidsdokument. Men vi får också veta hur han den olidligt varma sommaren 1975 rattade sin folkvagnsbubbla till Vallentuna för att söka jobb. Annars var livet mest kärlek och musik. Han spelade gitarr och skrev politiska protestlåtar som man skulle göra på den tiden.
- Otrogen mans kvinnoförtryckarjazz, hette en.
- Jag vill leva i slowmotion, hette en annan. 

Om de sex kommunalråden får vi faktiskt inte veta särskilt mycket. De flesta glider mest bara förbi för att motivera titeln. Först ut var emellertid Carl Erik Wikström (C) som Lasse emellanåt fick gå och köpa tobak åt. 
- Det var ett hedersuppdrag. Ibland fick jag lägga ut ur egen ficka vilket han gömde bort.

Elwe Nilsson (M) kom härnäst, en infödd vallentunabo med hårda förhandlingsnypor. Elwe sa att Lasse var kommunens onödigaste tjänsteman. Jag har faktiskt hört det i min dåvarande roll som lokalreporter. Lasse var förste praktikant på personalavdelningen och sånt tyckte Elwe att staten skulle stå för. Men Elwe är Elwe och ingen skugga faller över honom i Lasses bok. Bra det. Han är vår liksom. 

I onödan sparkade chefer
Det är väl egentligen bara två politiska katastrofer  och en dito kommunchef (Erik Sörlin) som Lasse tar upp. 
1) Moderaternas generalsvek mot Sten-Åke Adlivankin och 
2) Örjan Lids svindlerier av hela det demokratiska systemet. Ingen har blåst skattebetalarna någonstans mer än vad han gjorde. Alla som ifrågasatte hans göranden och låtanden fick sparken. I dag är vallentunaborna säkert världsledande vad gäller betalda avgångsvederlag till helt i onödan sparkade chefer.

Men Lasse spiller inte särskilt mycket krut på det. Han väljer att mest berätta om sånt som är trevligt, kul och dråpligt. Som exempelvis kungens besök 1991 när kommunen snålade in på kostnaderna genom att bara måla tre sidor av Kårstas stationshus - det som Dagens Nyheter plåtade från precis rätt håll. 
Nästan lika dråpligt var det när president Bill Clinton var här och spelade golf 2002. Kommunledningen försökte imponera på världskändisen med en isskulptur fast det var mitt i juli. 
En annan vandringssägen som här får sin förklaring är att ABBA fortfarande skulle vara skyldiga Vallentuna kommun en gratiskonsert för lån av gratis replokal. 

Lasse väver samman de lokala händelserna med rikshändelser som Rudolf Meidners löntagarfonder och miljöskandalen BT Kemi i skånska Teckomatorp och med världshändelser som Tjernobylolyckan 1986 och Tsunamin 2004. Allt för att ge innehållet perspektiv. Många kända vallentunabor passerar revy men nu får man se dem genom Lasses ögon. Det är lika trevligt som bekantskapen med hans gamla Amazon lagad med plåt, popnitar och plastic padding.

Malin Vestberg, Carola Berglund 
och Jacqueline Gaborn 
Vallentuna Revyns balett 1991

Nej, de strippade inte på borden!
Men en sak blev lite fel. Baletten strippade inte på revyns avslutningsfest. Jag skrattar gott åt påståendet och anar att Lasse möjligen fått för mycket av den där vätskan (läs: rödtjut) han skriver om:   

"Efter sista föreställningen hölls det avslutningsfest på en restaurang utmed Fabriksvägen. Det var ett hålligångande av större mått och en viss vätska som flödade i stora mängder. Tjejerna i baletten dansade och strippade på borden. Alla släppte loss, det var trots allt en viss anspänning med att uppträda. Dagen efter skulle det städas på teatern. Stämningen var inte lika hög då men de allra flesta ställde upp."

Krogen hette Nordins och drevs av turkar. I stället för de sedvanliga pizzorna (lönen för revyarbetet var i alla år en gratis pizza) hade vi beställt ”Turkisk afton”. Vi hade nämligen upptäckt att turkarna var bättre på att laga turkisk mat än annat. 

Carola i baletten - numera är sminkös på Kungliga Operan - kunde dessutom dansa magdans och var därför kvällen till ära klädd i tvättäkta magdansutstyrsel. Efter middagen klev hon sedan upp på långbordet för att till tonerna av smäktande turkisk musik dansa sig fram mellan askoppar (man rökte inne då!) och sockerskålar. Allt medan turkarna fäste sedlar i hennes kläder. Väl i andra änden av bordet hade hon tjänat ihop en bra slant vilket inspirerade några betydligt stadigare primadonnor att göra detsamma. Några pengar för dem blev det dock inte, men kul var det. 

Nåja, man minns vad man minns, som sagt, och det får man stundom vara glad för. 

Lasse Lundqvists nya bok är sammantaget en mycket trevlig läsning för alla gamla vallentunabor som har varit med ett tag. Mycket har hänt i kommunen och Lasse har suttit på första parkett. Han är dessutom en god berättare. 

Så köp boken! 
Den hör hemma i varje lokal bokhylla. Går han runt så blir det kanske flera böcker. Jag hoppas på det. Jag skulle gärna se en mer ingående bok om det politiska myglet som han måste ha sett i Vallentuna. 
Om någon sitter inne med detaljerna så är det nog Lasse...

torsdag 24 mars 2016

Kerstin Thorvall själv om "Det mest förbjudna"


Jag intervjuade Kerstin Thorvall 1995 hemma hos henne i en högt belägen våning strax ovanför Slussen på Söder. 

Jag upplevde henne som väldigt vänlig men högst påtagligt labil. Det var inget enkelt möte. Hon var skör och berättade om sin psykdiagnos, en sådan som ingen kunde hantera. 
Allra minst hon själv. 

Vid den här tiden illustrerade Kerstin noveller i Svensk Damtidning. Jag skrev då och då åt samma tidning och följde henne sedan i flera år. Jobben trillade in fast hon var pensionär. Det var ingen självklarhet men hon klarade sin försörjning.
Vi hade kontakt en tid och hon godkände min artikel för tryck. 
Därför har jag rotat fram den nu inför tv-serien som sänds tre kvällar i rad kl 21.00 med början på långfredagen. 

1995

Jag var livrädd när jag ringde på hos mamma. 
Jag hade ju gjort henne så illa…

Kerstin Thorvall förberedde sig i nästan femtio år. Hon skrev ner sitt hat mot mamma på små lappar som hon gömde väl. 
- Jag beställde tid hos en läkare innan jag lät mamma läsa vad jag skrivit, berättar hon. Jag anade att hon skulle bryta ihop. 
Kerstin fick rätt – men ett år senare var det mamma som chockerade Kerstin…

Hemmets Veckotidning nr 33, 1995
Kerstin Thorvall fyller sjuttio den här veckan. Det är nitton år sedan hon skrev ”Det mest förbjudna”, skandalromanen som blev en försäljningssuccé.
Romanen handlar om Kerstins hat till sin mor. För Kerstin blev den en trotsig frigörelse från en martyr som offrat allt för sitt barn – och låtit dottern betala.

Kerstin satte sina mest sedeslösa äventyr på pränt. Hon skrev om unga älskare hon knappt visste namnet på. Om hur hon älskat med en okänd nittonåring på en grekisk strand, medan barnen låg och sov på ett hotell flera mil därifrån. Det var det mest förbjudna. Hon kastade skit på sig själv för att komma åt den mor vars missriktade kärlek förtryckte henne så.

- Som barn hade jag väldiga perioder av andnöd, säger Kerstin och slår sig ner bland kuddarna i sin blommiga soffa. Hennes kortklippta hår är mörkt med blonda toppar och hon ser trött ut efter senaste boken som just gått i tryck. Hon bor mycket vackert i höjd med takåsarna på Söder i Stockholm. Det kändes som om mamma bokstavligen satt på mig. Hon var en förtryckt människa som i sin tur förtryckte mig.

Karlar ringde och flåsade
Kerstin revolterade i nästan femtio år innan hon skrev det mest för bjudna, att ingen måste älska sin mor bara för att hon har fött en. Kyrkan fick ha sina påbud och eviga straff för sig själv.
Boken kom som en befrielse för många men Kerstin fick stryk. Massor av stryk. Kritikerna sågade henne jäms med fotknölarna för att hon skrivit så elakt om sin söta vithåriga gamla mamma.
Kerstin fick finna sig i att bli föremål för de mest gemena rubriker. Hon tvingades skaffa hemligt telefonnummer till och med för alla karlar som ringde och flåsade. Till sist emigrerade hon till Menton i Frankrike för att, som hon sa, slippa vara allmän spottkopp.

Kerstins mamma Tora
Men läsarna slukade hennes bok. Bland mer än tusen beundrarbrev fanns bara tre elaka och Kerstin blev folkkär på kuppen.
- Han visste det redan från början, säger hon om förlagschefen Åke Rundkvist på Bonniers. Han var smart, hänsynslös och alldeles förtjusande. Han insåg att min bok skulle bli den första svenska bekännelseboken och att den skulle ge klirr i kassan. Kerstin smög med boken i sex, sju år, skrev avsnitt för avsnitt och gömde dem i hemliga kuvert som hon skrev ”konsumkvitton” på. Det hände att modern kom på besök och rätt som det var kunde tanten böra snoka.

- Det var på primalskrikens tid, säger hon. Och efter en skrikkurs på Väddö tog Kerstin fram sitt mest förbjudna manuskript. Hon läste det på nytt och undrade om det kunde bli en bok. I samma veva ringde Bonniers och frågade om hon möjligen hade något.
- Jag rusade upp på förlaget med min halvfärdiga bok och fick skriva kontrakt efter bara några dagar. ”Hur stort förskott vill du ha?”, sa Åke Rundkvist och jag blev fullständigt överrumplad. Jg fick till och med eget rum på förlaget för att kunna skriva färdigt boken. Det hade varit svårt att arbeta hemma med en sådan sak.

Hon var ovanligt snäll mot sin mor den här tiden, väl medveten om att det var lugnet före stormen. När korrekturet gick till tryckeriet lät hon bomben detonera, för att modern skulle vara förberedd.
- Mamma var lite stjärna i sin grupp av gamla ogifta lärarinnor. Hon hade ju en dotter trots allt som var fyrabarnsmor och barnboksförfattarinna.
Jag skrev dessutom i Damernas Värld varje vecka och det gick hem hos tanterna.

Doktorn lät mig skrika
Kerstin skickade manuskriptet till sin mor, beställde tid hos en läkare hon kände på Ulleråkers sjukhus och föreslog att de skulle träffas där.
- Jag såg henne komma gående med raska, spänstiga steg. Hon var 79 år och rak i ryggen. Så fort hon fick syn på mig började hon vackla. Hon tog sig för pannan och höll sig i väggarna för att inte falla omkull. Jag blev rasande! ”Vet doktorn”, sa mor senare. ”Jag har försökt lära min dotter att tala sanning. Och så skriver hon en bok som bara innehåller lögner! Jag har exempelvis aldrig hört talas om någon hundvalp.”
”Jävla skitkärring”, skrek jag och började slänga saker på henne från doktorns bord. ”Talade jag aldrig om något annat?!”


Ett av Kerstins två minnen av fadern hänger ihop med den där hundvalpen. Han lovade henne den strax innan han togs till sjukhuset där han sedan dog. ”Du ska få en hundvalp till jul”, sa han.
- Det var som om hon dödade honom en gång till! Jag skrek rakt ut där jag låg i ett angränsande rum och doktorn lät mig skrika. ”Det är utmärkt”, sa han. ”Jag kände genast igen din mor från boken.”

Kerstins mamma erbjöds en besökstid men avböjde. ”Det är inget fel på mig”, sa hon. ”Det är min dotter som är sjuk. Som barn var hon glittrande glad. Nu är hon olycklig. Det måste vara Arvet.”

Kerstins liv var starkt präglat av föräldrarnas historia och det olycksaliga Arvet. Fadern var sinnessjuk, manodepressiv sedan 16-årsåldern, och släkten gjorde allt för att få honom bortgift – trots att sjukdomen var belagd med äktenskapsförbud. Två ringförlovningar med högreståndsflickor hade gått i stöpet innan de lyckades lura Kerstins mamma, en enkel skogshuggardotter från Norrland som det inte var så noga med. Familjen såg till att vigseln stökades undan så fort som möjligt och den unga bruden steg rakt in i en mardröm. Hon våldtogs på sin bröllopsnatt och misshandlades så svårt att hon fick föras till sjukhus. Maken övermannades och togs till sinnessjukhus i tvångströja.

Vilken skam för föräldrarna
- Läkarna sa att min mor  omedelbart kunde få skilsmässa eftersom hon hade blivit lurad. Men det var omöjligt. Hon kunde inte åka hem till Norrland med ett sådant budskap, inte efter en natt som gift. Tänk vilken skam för föräldrarna som givit bort sin dotter till en dåre! Hon var tvungen att bära sitt ok, hon hade gett både Gud och honom sitt löfte.

Kerstin kom till sedan fadern återvänt från sjukhuset och efter den dagen ägnade modern sin tid åt att överbeskydda dottern, städa och hålla rent. Om nätterna gjorde hon motvilligt sin äktenskapliga plikt. Hon oroade sig för två saker, att maken skulle göra något skamligt med dottern och att flickan hade ärvt hans sjukdom.

Kerstin minns inget övergrepp och har bara goda, glada minnen av sin far. De hörde ihop på något vis men det var mamma och Gud som bestämde. Pappan var framsynt och engagerad, socialist, nykterist och pacifist. Det var han som stod för kärleken och värmen, glädjen och sången. Det var han som sa: ”Du ska få en hundvalp till jul.”

Så försvann han, togs in på sjukhus och dog efter bara några månader. Hon var elva år och grät: ”Pappa är död, pappa är död.” Hon insåg att det inte skulle bli någon hundvalp.

Några dagar senare hörde hon sin morbror genom en halvöppen dörr: ”Det blir svårt för dig nu, Tora, ensam med flickan som aldrig skulle ha blivit till.”

Jag var en dålig svärdotter
- Jag var ständigt rädd för spöken. Som vuxen har jag insett att det var rädslan för det som lurar under tryggheten i ett ordentligt hem. Jag känner likadant nu. Det är något farligt med det fina, att vara glad och trygg. Depression är ett tryggare tillstånd för mig.

Som liten var hon rädd för fula gubbar. Hon var rädd för att dö också, rädd för att dö innan hon levat. Hon bad till Gud om att få leva en bit i taget, till skolfesten åtminstone, till helgen och till jul.

Kerstin drömde om att fara till Paris och bli modetecknerska. Modern hade andra planer, men Kerstin drev igenom det ändå, förverkligade sin dröm och tog ett stort steg i frigörelseprocessen. Hon förälskade sig som alla flickor gör och gick till och med till sängs med sin kärlek. ”Jag har legat med honom”, sa hon till sin mor. ”Jag har gjort det och det var jag som ville.”

- Mamma bröt ihop. Det var det värsta som hänt henne, sa hon. Själv hade hon pliktskyldigast ställt upp när min pappa ville. Hon kunde inte förstå hur en kvinna kunde göra det av fri vila, än mindre vilja det själv.

Kerstin gifte sig med kärleken och fick tre söner. Hon var redan framgångsrik som modetecknerska och följaktligen den som mest bidrog till försörjningen. Maken slog igenom som konstnär först i 50-årsåldern. Hon breddade sitt register och blev dessutom en populär barnboksförfattare trots att hon skriver maskin med bara ett enda pekfinger – då som nu.

- Mina svärföräldrar var djupt besvikna. De tyckte att jag var en dålig svärdotter som lät maken ta hand om barnen mer än jag. Att det var jag som hade det ekonomiska huvudansvaret spelade just ingen roll. Jag fick ju syssla med det jag tyckte om. Det hade varit en helt annan sak om jag hade försörjt familjen som fabriksarbeterska. Då hade jag varit en hjältinna.  

Så en dag var Kerstin otrogen. Hon gjorde det mest förbjudna för att bli fri från sin ångest. Maken var också otrogen men det var en helt annan sak, tyckte han. Elakt ringde han svärmor som genast skyllde på Arvet.

Kunde inte vara bunden
- Mamma kom farandes för att tala mig till rätta. ”Ta bort henne!”, skrek jag och höll händerna för öronen för att inte höra. Det gjorde jag förresten ganska ofta när hon kom. Det hände till och med att jag kastade resväskorna utför trappan efter henne.

Kerstin hade länge misstänkt att maken var otrogen och anförtrott sig åt sin bästa väninna.
- Det visade sig förstås att det var just med henne han bedrog mig. Det hade pågått i över ett år innan han berättade det.

Kerstin skilde sig, gifte om sig, fick ytterligare en son och skilde sig igen. Hon klarade helt enkelt inte att vara bunden.

Kerstin kunde närma sig sin mor på ett friare sätt ett år efter ”Det mest förbjudna”. Och hon tog emot hennes utsträcka hand som om inget hade hänt.
- Jag och pojkarna for hem till henne för att röja på vinden. När jag ringde på tänkte jag att nu dör jag på dörrmattan, men när hon öppnade kände jag ingen ångest. ”Jasså, där är du”, sa hon bara.

Kerstins mamma hade laddat upp med massor av mat och dukat vackert i finrummet. Själv sprang hon middagen igenom fram och åter mellan köket och matbordet. Hon passade upp på familjen och tog själv en munsbit då och då vid diskbänken.
- Hon var 80 år och kutade omkring som en sädesärla, säger Kerstin. Hon offrade sig som vanligt och tänkte inte ett ögonblick på sig själv. Jag blev irriterad men insåg plötsligt att det var det enda roliga hon hade, att passa upp på oss.

- Mamma var ständigt rädd att det skulle hända mig något. Jag kunde ju bli sjuk, överkörd eller rent av kall om stjärten. Själv gjorde jag tvärtom med mina barn. Jag lät dem klättra i träd så mycket de ville, de fick gå ut på farliga bryggor, lifta och hela tiden överskrida gränser. Men det var inte bra det heller, visade det sig. De har ofta sagt att de saknat en riktig mamma.

Äntligen blev hon erkänd
Kerstin har elva barnbarn men tycker att hon är oduglig som farmor. Hon får rent av panik om hon ska sitta barnvakt. Hon säger det med sorg i hjärtat för hon älskar dem allesammans.
- Jag upphör aldrig att häpna över att så många kunde komma till från en enda ensam, överbeskyddad liten flicka. De är friska och vackra och helt enkelt underbara.

Kerstin förblev ”Sveriges skamligaste och mest pinsamma kvinnliga författare” ända tills romanen ”När man skjuter arbetare…” kom ut 1993. I den skildrar Kerstin mycket ömsint sin mors tragiska kvinnoöde och ger bakgrunden till ”Det mest förbjudna”. En enig kritikerkår gjorde honnör och höjde författarinnan till skyarna.
- Jag fick en ny karriär vid 68 års ålder, skrattar hon. Jag blev plötsligt ”fin” och fick vara med i prestigeladdade sammanhang som Bokens dag. Det kändes jättekonstigt, som om jag dött nästan. Det är i allmänhet först då som folk skriver fina omdömen om skandalösa författare.

I höst kommer Kerstin ut med fortsättningen ”I skuggan av oron” som berör tiden från faderns död till dotterns första kärleksupplevelse. Skickligt skildrar hon den tid hon växte upp i och ger ännu ett kärleksfullt porträtt av sin mor. Återstår att se vad kritikerna tycker den här gången.

Men först ska Kerstin alltså fylla sjuttio och fira det med öppet hus för släkt och vänner.
- Jag står inte ut med det, säger hon. Att fylla sextio är ingenting, då är man fortfarande medelålders. Vid sjuttio är man gammal.

Kerstin ska inte slå sig till ro nu om någon trodde det. I tankarna jobbar hon redan med nästa bok och i november far hon till Paris för att teckna.
- Jag är verkligen privilegierad, säger hon. I mitt jobb slipper man bli pensionär. Man behöver inte packa ihop sina saker en viss bestämd dag och ta adjö av sina arbetskamrater. I mitt jobb arbetar man så mycket man vill.
Monica Antonsson  
Foto: Kurt Pettersson

Artikeln var publicerad i Hemmets Veckotidning nr 33, 1995

tisdag 29 september 2015

"Varför tog inte Reinfeldt en skrivarkurs?"

Jag läser Lars Ragnar Forssbergs recension av Fredrik Reinfeldts bok "Halvvägs" och förundras.
Trots att han sågar förre statsministern jäms med fotknölarna som författare, politiker och kanske till och med människa (!) så känner jag igen mitt eget förvånade intryck av Fredrik Reinfeldt de gånger jag talat med och träffat honom.
Han kändes... tom.
Jag har aldrig stött på något liknande. 
I synnerhet som han tar sig så bra ut i TV.
Men jag har aldrig satt ord på detta.
Jag tror med andra ord att Lars Ragnar Forssberg har träffat mitt i prick. Boken "Halvvägs" är antagligen den bästa beskrivning vi kan få av den man som hade ansvar för vårt land i åtta långa år. Och det är Reinfeldt själv som ger den vilket inte är minst viktigt. Jag vill därför av rent intresse spara Lars Ragnar Forssbergs recension i bokbloggen. 


Lars Ragnar Forssberg:

Varför tog inte Reinfeldt en skrivarkurs?

Jag läser Fredrik Reinfeldts memoarbok "Halvvägs" med stigande irritation. Språket går på styltor. Det saknar spänst och energi. Det vimlar av fel. Vore jag modersmålslärare skulle rödpennan ha blvivit utnött. Karl´n kan inte skriva. Det sägs att han avvisat all hjälp. Ingen redaktör eller spökskrivare har förhindrat katastrofen. Och det ska vi vara tacksamma för. Utan försköning får läsaren lära känna en man som varit Sveriges statsminister i åtta år.

Det är en duktig pojke. Han är intresserad av idrott och blir Djurgårdare, invald i elevrådet och så småningom ordförande i moderaternas ungdomsförbund. Under gymnasietiden läser han böcker av Karin Boye, Georg Orwell och Tolkien. Sedan läser han inte så mycket. Han blir uppslukad av politiken.

Tyvärr får läsaren inte veta varför. Reinfeldt visar inga känslor. Han är sval och oåtkomlig. Han är invecklad i intriger och strider, men får ingen repa på sin rustning. Det hade kunnat bli intressant läsning, men han är så distanserad att han nästan blir osynlig. Han skildrar ett liv utan dofter. Det förblir en gåta varför han alls gav sig in i politiken. Men kanske arbetslinjen och jobbskatteavdragen räckte som stimulans.
Läs hela artikeln här.

onsdag 15 oktober 2014

En kärleksförklaring till världens tanter...

Knypplande tant i Belgien
Jag var i Eskilstuna härom sistens och sammanstrålade då med den intressanta skribenten, debattören och före detta kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes. De flesta vet vem hon är och minns henne om inte annat så från rättegången mot Tito Beltran 2008.

Monica var verksam som polis i nästan 30 år och som vålds- och sexualbrottsutredare alltid på barnens sida. 1990 skrev hon dessutom boken "Mot dessa våra minsta" för Rädda Barnen.

Efter sin tid som polis har hon varit lärare på Polishögskolan, rådgivare åt Socialstyrelsen och vice ordförande i föreningen Ecpat. Hon har dessutom tio år som krönikör på Eskilstuna-Kuriren bakom sig. För att bara nämna något.

Monica Dahlström-Lannes
Det visade sig att Monica dessutom är en entusiastisk fotograf. På eget förlag har hon gett ut fotoboken "Världens tanter" som väl närmast ska betraktas som en kärleksförklaring till tanter hon sett, mött och fotograferat.

- Genom åren har jag haft förmånen att resa i olika länder och världsdelar, berättar Monica. När den automatiska kameran kom fick jag chansen att upptäcka en ny verklighet - jag som aldrig kunnat lära mig att ställa in en kamera. Nu kunde jag fånga ögonblicken. Ett av många motiv som fastnade var äldre kvinnor. De charmiga tanterna med erfarenhet av livet. Världen över försöker de skapa en dräglig tillvaro för sig själva, sina familjer, barn och barnbarn.

Det har Monica verkligen gjort i den här publikationen fylld av bilder lika gulliga som intressanta. "Världens tanter" är ett bra presenttips som Monica säljer själv för 40 kronor till den som kontaktar henne på e-postadress monica.dahlstrom@telia.com

lördag 26 juli 2014

Bakom dolda ansikten, en satirpolitisk kriminalskildring med avstamp bland bloggvärldens avskrädeshögar...


Författaren Charlotta Lena Andersson skrev härom kvällen på min blogg och tipsade om sin bok ”Bakom Dolda Ansikten”. Jag googlade, fann den sällsynt svarta boken och läste följande: 
”En satirpolitisk kriminalskildring som utspelar sig på nätet. En kvinnlig bloggerska blir utsatt för trakasserier och förtal när hon opponerar sig mot propagandan som utspelas på Internet. Hon och en journalist börjar granska vad som verkligen ligger bakom allt. Kunde det handla om en täckmantel för att dölja något mycket mer mörkt än jämställdhetsdiskussionerna skulle ge sken av. Snart eskalerar det hela när fler och fler stenar blir upplyfta.”

Min nyfikenhet var väckt.
Efter att motvilligt ha spenderat de senaste fem åren i den del av bloggvärlden där så kallade jämställdister förstör såväl atmosfären som tron på människan hade jag själv kunnat skriva något passande den beskrivningen. Klockan 10.45 i går morse hade jag boken i min hand. Nio timmar senare hade jag streckläst de 431 sidorna.

 Bakom dolda ansikten handlar alltså om de så kallade jämställdisterna, en skara män präglade av sina tillkortakommanden, män som syns, hörs och störs på nätet.  Tillsammans med sina intelligensbefriade bihang till klängrankor bekämpar de med alla medel den så kallade statsfeminismen (lagstadgad rättvisa, jämställdhet och demokrati). Dessa mycket små män står helt enkelt inte ut med tanken på att kvinnor och barn skulle ha samma värde som varelser med snopp.

Bakom dolda ansikten (häftad)Vilka är de då, kan man undra. Charlotta Lena Andersson konstaterar att de påfallande ofta är ingenjörer och tekniker kunniga nog att såväl klara av att hacka som nyttja och förstöra andras datorer. Det är även min erfarenhet. Jämställdisterna har dessutom ofta gjort sig omöjliga på arbetsmarknaden. De lever på bidrag i samhällets utkanter och ägnar sin tid åt näthat i sken av någon slags tapper kamp för stackars, svaga, utsatta, förfördelade män. 

Den som råkat ut för jämställdisterna – i Charlotta Lena Anderssons bok kallade Jämmerlisterna för att de jämrar sig så mycket – inser att de utgör ett hot mot hela samhällsbygget. Med djupa band till den pedofilkramande Jeff Warren-sekten i USA driver de tesen att kvinnor och barn alltid ljuger om våldtäkt och övergrepp och att alla för sexualbrott fängslade män är oskyldigt dömda. Stackars, stackars, svaga, utsatta män. Kvinnor vill ju våldtas, hävdar de. Och barn mår bara bra av lite "sex” med vuxna. Den som förskräckt protesterar mot detta kvalificerade nonsens sprider bara moralpanik, menar de. Av hävd ska män ha rätt att göra precis vad de vill med kvinnor och barn. De ska bara hålla käft.

Påfallande många jämställister har varit misstänkta och/eller är dömda för vålds- och sexualbrott. Andra har skadat sina barn genom att driva vårdnadsprocesser in absurdum – ofta med stöd av den i Sverige förbjudna irrläran PAS – att barn som berättat om övergrepp av sina pappor i själva verket bara är hjärntvättade att ljuga av sina mammor.

Dylika påståenden har fört med sig att det numera är omöjligt för mammor att slå larm när barn råkat illa ut. Kvinnor har med samhällets goda minne gjorts oförmögna att hjälpa sina barn. Pappor är alltid oskyldiga. Allt är alltid mammors fel. Många barn drabbas hårt i detta nu just därför. Samhället kommer att skuldskrivas detta en dag. Tro mig! 

Till unga kvinnor finns bara ett gott råd att ge:
Gift dig inte! Skaffa barn när du själv vill och vet att du klarar av föräldraskapet på egen hand. Du kan hoppas på det bästa och att kärleken består. Har du tur går det bra. Då är du att gratulera. Men det finns alltid en risk att barnafadern visar sig vara jämställdist. Du måste därför ständigt vara beredd. Se till att du vet vem han är (för barnets skull) men låt honom aldrig skriva under faderskapet. Prata bort det helt enkelt och strunta i myndigheterna. Du kommer aldrig att få någon hjälp från vare sig polisen, socialtjänsten eller domstolarna. Du är ensam och utsatt och måste kunna klara dig och ditt barn helt på egen hand. Se därför också till att du har en reträttplats där han aldrig kan hitta er om det skulle gå så långt.

Tacka jämställdisterna för det.

Det är min reflektion.
Jämställdisterna är ett hot som - om de får något att säga till om - dessvärre leder till att män måste göras rättslösa vad gäller kvinnor och barn. De har gaddat sig samman i ljusskygga sällskap i syfte att infiltrera myndigheter, ändra lagar och göra det fritt fram för sexuellt och annat våld mot såväl kvinnor som barn. De mest extrema vill dessutom förbjuda aborter. Några ropar till och med på sharialagar.   


Charlotta Lena Andersson har kanhända gjort samma erfarenhet. I Bakom dolda ansikten tecknar hon humoristiska karikatyrer präglade av träffsäker satir av de mest tongivande profilerna. Vi får möta Lelle Hilling, Petter Strömqvist, Isa Carlbom, Jonte ”Farsan” Raskenstam och Karin ”Kattan” Fredriksson med bloggen Kattan och mina bubblor som omger sig med en blandad kompott av psykiskt svaga, lättmanipulerade individer samt en och annan riktig dåre. Några minst sagt suspekta ministrar och en avsatt länspolismästare kryddar anrättningen liksom en rad, gissar jag, under skrivarprocessen aktuella nyhetshändelser. Vi möter bloggaren AktivtAntik, den enkelspåriga Marjo Malkinen, den ack så giftiga Gullefjun och Invånare X med bloggen Samhällsperspektiv. Nästan alla feeeegt anonyma.

Och vad i helvetia har ämnet våldtäkter med mäns rättigheter och mäns jämlikhet att göra, frågar sig huvudpersonen Minna Lilja, bloggaren som tillsammans med journalisten Lisa Severin bestämmer sig för att gräva fram sanningen om jämställdisterna.
– Så förbannat dumt!
För den som inte har stött på jämställdisterna ännu låter det här förstås helt galet. Det är det också men dessvärre är det sant. Jämställdisterna existerar och utgör ett hot mot oss alla. Författaren för fram tesen att de håller ihop i sina sammanslutningar för att kunna dölja något mycket mer obehagligt än en dödsdömd och grovt förlegad könskamp som i praktiken inte intresserar någon. 
Och det kan jag bara hålla med om.  
- Självklart finns skäl att gräva i orsaken när många av dem varit misstänkta eller dömts för sexbrott, konstaterar Minna Lilja i boken. För att inte tala om att flera av dem på fullt allvar påstått att barn njuter när vuxna har sex med dem. Det är sjukt.
Charlotta Lena Andersson nöjer sig inte med att berätta sanningen - sånt i bloggvärlden som lätt kan kontrolleras. Övertygad om att Jämställdisternas forum och diskussioner är en täckmantel för mer olaglig verksamhet låter hon bloggarnas trivialiteter övergå i god krim i en värld av prostitution och trafficking. En ”satirpolitisk kriminalskildring” är onekligen en smart etikett på Bakom dolda ansikten. Man får tro vad man vill om vad som är sant och inte.

Ett och annat i berättelsen är kanske lite väl naivt. Jag kommer på mig själv med att minnas känslan från Fem-böckerna av Enid Blyton. Somliga män hade nog varit betydligt farligare och mindre tålmodiga om de funnits på riktigt. Ett och annat påstående är dessutom lite väl vidlyftigt men trådarna vävs samman till en och det blir mer och mer spännande för varje kapitel. 

Personligen älskar jag sista kapitlet ”Karma” i vilket författaren med humor och ironi klär av jämställdisterna in på bara skinnet och ser till att de hamnar där de hör hemma. Med elegans knyter hon ihop säcken och man kan bara hoppas att den aldrig kommer att öppnas igen. 
I verkligheten hängde jämställdisterna ut Minna Lilja och hennes företag med lögnaktigt förtal och påståenden om psykdiagnoser i syfte att förstöra hennes liv när hon inte lät sig tystas. Jag såg det själv där jag satt på första parkett.

Det skulle de inte ha gjort!

Med boken Bakom dolda ansikten tar hon en gruvlig hämnd. Hon ger fullt motiverat igen för gammal ost. De kan gott ha det.

Eller så har jag fel.
Det kanske bara är fiction alltihop.

Det är skönt att det finns lite rättvisa här i världen, säger huvudpersonen Minna Lilja i boken med ett stort leende.  
Och det är det ju.
Det är möjligt att man måste ha god insyn i bloggvärlden för att till fullo kunna förstå och uppskatta Bakom dolda ansikten. Boken är trots allt huvudpersonens personliga vendetta med ondskan och de tarvliga nättrollen som hatar och hetsar folk till sjukdom och död. Nu bemöter de henne med total tystnad i hopp om att boken inte ska få vingar. Ska de komma undan så lätt, undrar jag.

Jag ska inte lägga något krut på att boken hade mått bra av en rätt omfattande professionell redigering. Charlotta Lena Andersson har valt att göra hela jobbet själv och hon lyckas trots allt rätt bra även om jag önskar henne bättre stöd nästa gång.

Bakom dolda ansikten är en seglats med avstamp i en eländig och andefattig bloggvärld bland avskräden man helst hade sluppit lära känna. Väl samlade i Charlotta Lena Anderssons bok ger de emellertid upphov till några riktigt glada skratt och en trivsam spänning. Bakom dolda ansikten är väl värd sin prislapp.
Köp den! Läs den!

Monica Antonsson 

Köp Bakom dolda ansikten här:

Vulkan 240 kr
Bokus 337 kr
Cdon.com 341 kr
Adlibris 361 kr
Bokbörsen 480 kr

(notera hur mycket olika återförsäljare lägger på)

Och här berättar Charlotta Lena Andersson själv om sin bok:
Boken skrevs år 2013 under en tid av 8 månader inklusive en hel del korrekturläsning, ändringar och modifieringar samt vissa tryckeriförseningar. Den blev slutligen publicerad strax före jul samma år.

Det är en satirpolitisk kriminalthrilller, vars berättelse utmärker sig av, att handlingen delvis utspelar sig på Internet. Boken ligger i tiden eftersom den i sin handling tar in brott som sker via Internet, såsom bland annat organiserad brottslighet, förtal, nätkränkningar, mobbning, dataintrång och trafficking.

"En kvinnlig bloggerska blir utsatt för trakasserier och förtal när hon opponerar sig mot propagandan som utspelas på Internet. Hon och en journalist börjar granska vad som verkligen ligger bakom allt. Kunde det handla om en täckmantel för att dölja något mycket mer mörkt än jämställdhetsdiskussionerna skulle ge sken av. Snart eskalerar det hela när fler och fler stenar blir upplyfta."

Boken ger spänning, kunskap, delvis obehag och en del humor samt avslutas med viss matnyttig juridik. Boken uppmanar till eftertanke och debatt, kring livet på Internet och en del gruppers syn på den kvinnliga rollen i samhället samt vissa sjukliga sexuella preferenser.

Här finns kortare intervju av författaren.

Namn, roller och berättelse är fiktion. Dock har innehållet fått sin prägel av intryck, observationer, en del erfarenhet och efterforskning kring och från Internets värld, via intervju med polis och en del forskningsmaterial kring dataintrång, mobbning samt trafficking.