Glenn Forrestgate: När mardrömmen blev sann

Detta är en regelrätt recension tillkommen på begäran av Anomar Förlag.
Den föll inte i god jord hos vare författare eller förlag. De kommenterar livligt i kommentarsfältet på ursprungsplatsen i syfte att räta ut eventuella frågetecken. Mer om debatten hittar du här och här och här.

Jag blir inte riktigt klok på Glenn Forrestgate. Full av tatueringar och med svällande muskler sitter han hos Malou von Siwers i Efter tio och berättar hur han sakta men säkert lät sig brytas ner av ett monster i kvinnokläder. Hon skriker, hon slår och hon hugger honom med kniv. Ändå gör han ingenting åt sin situation.

”Jag slår inte kvinnor” är hans förklaring.

Det är ju sympatiskt men känns samtidigt konstigt. Varför lyfte han inte bara undan damen och gick?

Han gjorde inte det.

Det är det som är knuten i Glenn Forrestgates självbiografi ”När mardrömmen blev sann” som förtjänstfullt ges ut på Anomar Förlag.

Det är säkert samma fenomen som när män förtrycker kvinnor. Det är ju det man mest hör talas om. Först isolering. Därefter knäcks självkänslan. Sedan finns inte mycket kvar av det som en gång var en självständig människa. Varken reaktionen eller tillvägagångssättet är könsbundet. Det kan antagligen hända vem som helst.

Bokens Melinda är ett kvinnomonster som är psykiskt sjuk på riktigt. Hon är såväl psykotisk som schizofren vilket inte är vare sig någon lek eller typiskt kvinnligt. Berättelsen kan därför inte bli ett inlägg i den så kallade jämställdhetsdebatten som många hoppas på. ”När mardrömmen blev sann” är kort och gott en isande berättelse om samvaron med en galning.

Boken är tunn, bara 150 sidor, och personligen får jag snabbt problem med att författaren alltid tycker att allt är andras fel. Pappan blev alkoholist på grund av en bilolycka, mamman skyllde skilsmässan på pappan men hon var inget vidare hon heller. Hon var dessutom så gammal att sonen skämdes för henne. Och ingen uppmuntran fick han av sin mamma heller. ”Sådant fick jag kämpa med själv”, skriver han.

Stackars Glenn Forrestgate.

På toppen av allt dyker 19-åriga Lena upp, hon som ”lurar” honom att bli pappa vid 22.

”Nu är du fast för resten av ditt liv”, påstår han föga trovärdigt att hon sa.

”Först då förstod jag att hon hade planerat allt.”
Med kraft påpekar han dessutom:

”I början av Lenas och mitt så kallade förhållande hade jag varit noga med att berätta för henne vad jag ansåg var viktigt i livet innan man skaffade barn.”

Det är så man storknar. Den som inte vill ha barn måste i rimlighetens namn skydda sig mot graviditet. Det ska ingen annan behöva göra åt en. 

Sedan är det förstås Lena som förstör förhållandet - trots att Glenn hade bestämt sig för att hans avkomma aldrig skulle bli skilsmässobarn. Lena ser till att det tar slut. Själv är han oskyldig som en brud.
Det är efter den historien som författaren träffar och förälskar sig i kvinnomonstret Melinda. Det sker i samband med en ravefest med droger i skogen i Täby 1993.

”Det gällde att ha en balansgång med vår musik, som de kallade Techno/Trance och Rave. De svenska myndigheterna hade hört talas om drogerna utomlands som fanns på ravefester, men vad de inte fattade var att i Sverige var drogerna inte lika vanliga. Polisen startade en ravekommission som trakasserade vanliga ungdomar som tyckte om att dansa.”

Ja, hon sa så Gudrun Schyman.

Jag var lokalreporter i Täby 1993 och jobbade tämligen nära Ravekommissionen. Drogliberaler och samvetslösa knarklangare brukade kalla till ravefest med kort varsel på internet. Det var nya skogsgläntor varje gång. Ofta just i Täby. Den som såg skogsgläntan dagen efter kunde bara konstatera att det inte var så oskyldigt som Glenn Forrestgate vill få oss att tro. Polisen var hjälplös och unga människor gick ner sig i drogträsket. Ravekommissionen kom som en välsignelse. De var snabba som blixten, slog till utan förvarning och räddade därmed många unga människors liv.

Glen berättar för sin del om tio års knarkmissbruk av ecstasy och kokain åren 1987-1997 och under den tiden låter han sig alltså tryckas ner av kvinnomonstret Melinda. Hur stor roll drogerna spelade in i sammanhanget får vi förstås aldrig veta.

Glenn får dessutom nya problem med Lena. Hon går inte med på att han får ha sonen som han vill vilket får Glenn att brista ut i ny klagosång:

”Jag däremot (i motsats till pappor som inte bryr sig/Monicas anmärkning) tvingas kämpa hela livet för att få en möjlighet att träffa mitt barn. När jag ändå är igång med min ilska vill jag också säga att jag föraktar de kvinnor som lurar killar att bli pappor utan deras medgivande. Allt för att få killen i sitt garn.”

Vem vill ha en ovillig kille i sitt garn, undrar jag. Knappast någon. Men än en gång påstår Glenn att Lena har lurat honom att bli pappa.

Jag är ledsen, men det håller inte.

I stället får jag intrycket att Lena är den enda som har alla hästarna hemma. Ingen förälder med vettet i behåll lämnar sitt barn till en knarkande pappa och hans svårt psykiskt sjuka kvinnomonster.

Nåväl, var och en har rätt att berätta sin historia utifrån sin horisont och berättelsen om hur Glenn Forrestgate låter sig tryckas ner av Melinda är en bra beskrivning av hur människan kan manipuleras. Han låter sig förödmjukas utan gräns och försöker till sist bli inspärrad för att komma undan. Likaså umgås han med långt gångna planer på att ta sitt liv. Det är otäckt, spännande och gastkramande.

Förutsatt att man läser ”När mardrömmen blev sann” som en självbiografisk rysare och möjligen också som en stilstudie i mänsklig svaghet är den till förskräckelse spännande.