fredag 5 november 2010

Det är stor skillnad mellan Skandalboken och "Sanningen om Gömda"

Idag talar alla om "skandalboken".
Och jag får frågan om jag känner igen drevet som de aktuella författarna nu utsätts för.

Det gör jag förstås. 
När min bok "Mia - Sanningen om Gömda" kom ut i december 2008 var det nästan samma uppståndelse. Fram till nu har ingen annan bok väckt så stor uppmärksamhet. Fast det här är ett snäpp värre. På flera sätt. Mest för att kungen tycks vara ett värnlöst villebråd som inte kan försvara sig.

Så vad tycker jag då?
Jag är tudelad. Mest för att jag gillar förlaget Lind & Ko, som Mia sa, dvs Lind & Co. Förläggaren är en schysst snubbe som ger ut väldigt bra böcker och sköter sin marknadsföring och kontakten med media på ett föredömligt sätt.
Jag har förstås inte läst mer av skandalboken än någon annan utan bara följt rapporteringen i media. Jag känner mig emellertid obehaglig till mods och noterar vissa avgörande skillnader mellan den och mitt sanna avslöjade av Marklund och Mia.

Allmänintresset
- Marklund och Mia hade lurat i en miljon bokköpare att Gömda-storyn var sann samtidigt som de hade förstört livet för minst tre personer av ren penninghunger. Lika lurade var hundratusentals tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare, riksdagsledamöter och USA:s migrationsmyndighet som gav Mia asyl. Hon hade dessutom på felaktig grund lyft flera miljoner kronor i bidrag av skattebetalarnas pengar och socialnämndens ordförande i Oxelösund hade regelvidrigt lämnat ut miljoner skattekronor för att "hjälpa" henne, ett brott som senare mörkades av stadens politiker. 
Sammantaget gjorde det att stort allmänintresse fanns och finns än i dag för avslöjandet.
Kungen har möjligen bedragit sin fru och ställt till lite extra besvär för Säpo. Jag kan inte se att det medför något allmänintresse alls. Han är född till sitt ämbete och har aldrig fått chansen att välja. Undra på om han av och till har varit en ovillig monark. Rent mänskligt måste även han ha rätt till ett privatliv. Hur han står och går har vi inte med att göra. Ej heller vad han gör på toaletten eller hur han har sex. Det hade varit en annan sak om han hade köpt sex, fimpat på flickorna, utövat sadistiskt sex eller gjort något annat brottsligt. Då hade det haft allmänintresse.
Det har det inte nu.

Trovärdigheten
- I min bok talar ett 40-tal personer, alla utom två, under eget namn. Många figurerar dessutom på bild - flera i den inbundna boken än i pocketversionenen. Alla påståenden går att kontrollera. Min bok är garanterat sann och har stått pall för en sällan skådad granskning. 
I kungaboken figurerar uppenbarligen mest ett antal anonyma personer A, B, C osv som sanningsvittnen. Deras berättelser kan följaktligen vara vilka sjörövarhistorier som helst. Uppgifterna kan inte kontrolleras vilket sänker bokens trovärdighet. Till noll om författarna har otur. Personligen skulle jag aldrig ha vågat ge ut något sådant. Namn, öppenhet och dokument som gick att kontrollera var ett krav från min sida för att jag skulle skriva Mia-boken

Det korrumperade (beskyddande) media
Vart tog de vägen? Medias reaktioner på skandalboken är det verkligt otäcka. Medan Liza Marklund åtnjöt totalt beskydd från båda kvällstidningarna, TV4 och ett antal andra media hängs kungen ut fullkomligt skoninslöst utan att få stöd någonstans. Nu ska alla gräva och rota runt i hans privata sexliv. Det är otäckt och väldigt orättvist, tycker jag. 
Recensioner kommer säkert i varenda tidning och Akademibokhandeln kommer säkert inte att gömma undan boken på lagret. Tvärtom. Liza Marklund åtnjöt skydd men det gör alltså inte kungen. Anmärkningsvärt.

Kungen är chanslös
Jag har sett kungens framträdande i dag och tycker att han gjorde bra i från sig. Jag upplever honom inte som nervös och skakad som somliga tolkar hans kroppsspråk. Tvärtom. Han kunde nog inte gjort det bättre. (Det där tar jag tillbaka när jag läser igenom texten 2015. Han var kass men det förändrar inte saken.)
I media sitter den otäcke advokaten och antiroyalisten Peter Althin och säger att hovet inte kan göra ett smack åt förtalet. Blir det stämning för förtal så måste kungen vittna om sitt sexliv inför hela svenska folket. I vilket annat land måste en kung ställa sig upp och dra ner brallorna för att freda sig? Jag tycker det är ett fruktansvärt cyniskt konstaterande av advokaten.
Som om det inte vore nog drar sig inte författarna för hotelser. Om hovet stämmer dem - författare är ensamma ansvariga för sina verk - så kommer de att släpa fram tre tjejer som ska vittna vad kungen gjort i sängkammaren.
Jag håller med Paul Ronge om att detta är under kungens värdighet. Nu bör han inte säga mer. Hela historien är under hans värdighet.

Vem äger krogen vi äter på?
Det sägs att kungen har varit på svartklubb, kriminell klubb och klubbar med strippor. Om det som sas i Kvällsöppet i går är sant så var klubben helt legal men att lokalen ägdes av en person som var kriminell, dock ej så kriminell då som senare.
Men för att ägaren är kriminell så är ju kungen inte inblandad. Och varför skulle just kungen inte få kolla på strippor om hans kompisar får göra det och det finns tjejer som är dumma nog att strippa?
Och kaffeflickor sedan...
Det låter som 1700-talets apelsinflickor som ju var unga prostituerade. Eller varför inte de prostituerade som bjöds in i riksdagshuset på 70-talet när Lennart Geijer och grabbarna var i farten? Och nu är det inte ens sexköp utan lösnummer och möjligen otrohet det handlar om. Vem utom drottning Silvia och den övriga familjen har med det att göra?
Inte vi i alla fall.
Läs kommentarerna på ursprungsplatsen.
Och en uppföljning här.


Här finns uppenbarligen en uppföljning med titeln Sanningen om kungaboken som avslöjar att den antagligen är falsk.

Inga kommentarer: